Jag var i Visby förra veckan, politikerveckan. Några dagar räckte, för mycket av det goda är inte alls underbart.
Det var en del skolseminarier som var intressanta. Jan Björklund lär ha gett besked om att kommunaliseringen av skolan ska utredas, något som fick LR:s Metta Fjelkner att jubla. Jag ser faktiskt inget skäl till det alls. Och dessutom – hur ska man kunna isolera kommunaliseringen från 90-talets besparingar, ny läroplan, nytt betygssystem, friskolereformen och en helt ny gymnasieskola? Det är naturligtvis helt omöjligt. Och därför också lite väl populistiskt. Om det nu är så att det är särskilt publikfriande att skapa nya stora myndigheter som, utlokaliserade till något ställe som blivit av med ett regemente, ska detaljstyra skolans vardag. Jag tvivlar på det.
Det som gnager lite är dock Jan Björklunds ideliga nålstick mot kommunerna som ansvariga för att driva skola. ”Det finns redan tillräckligt med underlag som bevisar att kommunerna inte klarar av skoluppdraget”, sa han på ett seminarium enligt LR. Förhoppningsvis är det ett uttalande av folkpartiledaren och inte av regeringens utbildningsminister.
Jag vet inte, finns det verkligen det? Visst finns det en del kommuner som verkligen inte räcker till, där skolan är undermålig och eleverna inte lär sig tillräckligt. Gällivare verkar vara ett bra sådant exempel. Men det finns motsatsen också. Varför dra alla över en kam och döma ut alla kommuner som odugliga? Han gjorde ju en hel del bra saker som skolborgarråd i Stockholm, varför inte lyfta det som är positivt i stället? Det är lite för enkelt att bara säga att kommunerna inte klarar av uppdraget.
Dessutom – hur ser statens ansvar ut? Staten är ju exempelvis ensamt ansvarig för lärarutbildningen. Finns det något mer kritiserat än just denna statliga lärarutbildning? Var tredje lärosäte riskerar att bli av med examensrättigheterna p g a stora kvalitetsbrister.
Vid kommunaliseringen sa staten att man skulle stå för uppföljningen och utvärderingen av skolan. Det har man underlåtit i 15 års tid. Läroplansreformerna genomfördes aldrig av staten fullt ut, man verkade tro att det räckte med att klubba beslutet i riksdagen och regeringen. Gymnasiet, som var fjärde elev hoppar av från, bygger på en hård statlig styrning och struktur. Betygssystemet, som inte har begripliga kriterier för de olika betygsstegen, är statligt. Listan på statens tillkortakommanden kan göras lång…
Med samma argumentation kan man säga att det finns tydliga bevis för att staten inte klarar av sitt uppdrag. Men jag tycker att det är fel argumentationslinje. Det är ju politiken det varit fel på. En dålig politik blir inte bättre av att drivas av staten i stället för av kommunerna, den blir lika fel ändå. Därför tycker jag att det är viktigare att prata om innehållet i politiken än om lärarna ska ha en statlig eller kommunal arbetsgivare.
Även om det var dåligt väder i Visby så kanske löftet om utredning om kommunaliseringen som ett första steg i ett återförstatligande var ett utslag av politiskt solsting i alla fall. Får hoppas på det och låta saken bero.
Det var en del skolseminarier som var intressanta. Jan Björklund lär ha gett besked om att kommunaliseringen av skolan ska utredas, något som fick LR:s Metta Fjelkner att jubla. Jag ser faktiskt inget skäl till det alls. Och dessutom – hur ska man kunna isolera kommunaliseringen från 90-talets besparingar, ny läroplan, nytt betygssystem, friskolereformen och en helt ny gymnasieskola? Det är naturligtvis helt omöjligt. Och därför också lite väl populistiskt. Om det nu är så att det är särskilt publikfriande att skapa nya stora myndigheter som, utlokaliserade till något ställe som blivit av med ett regemente, ska detaljstyra skolans vardag. Jag tvivlar på det.
Det som gnager lite är dock Jan Björklunds ideliga nålstick mot kommunerna som ansvariga för att driva skola. ”Det finns redan tillräckligt med underlag som bevisar att kommunerna inte klarar av skoluppdraget”, sa han på ett seminarium enligt LR. Förhoppningsvis är det ett uttalande av folkpartiledaren och inte av regeringens utbildningsminister.
Jag vet inte, finns det verkligen det? Visst finns det en del kommuner som verkligen inte räcker till, där skolan är undermålig och eleverna inte lär sig tillräckligt. Gällivare verkar vara ett bra sådant exempel. Men det finns motsatsen också. Varför dra alla över en kam och döma ut alla kommuner som odugliga? Han gjorde ju en hel del bra saker som skolborgarråd i Stockholm, varför inte lyfta det som är positivt i stället? Det är lite för enkelt att bara säga att kommunerna inte klarar av uppdraget.
Dessutom – hur ser statens ansvar ut? Staten är ju exempelvis ensamt ansvarig för lärarutbildningen. Finns det något mer kritiserat än just denna statliga lärarutbildning? Var tredje lärosäte riskerar att bli av med examensrättigheterna p g a stora kvalitetsbrister.
Vid kommunaliseringen sa staten att man skulle stå för uppföljningen och utvärderingen av skolan. Det har man underlåtit i 15 års tid. Läroplansreformerna genomfördes aldrig av staten fullt ut, man verkade tro att det räckte med att klubba beslutet i riksdagen och regeringen. Gymnasiet, som var fjärde elev hoppar av från, bygger på en hård statlig styrning och struktur. Betygssystemet, som inte har begripliga kriterier för de olika betygsstegen, är statligt. Listan på statens tillkortakommanden kan göras lång…
Med samma argumentation kan man säga att det finns tydliga bevis för att staten inte klarar av sitt uppdrag. Men jag tycker att det är fel argumentationslinje. Det är ju politiken det varit fel på. En dålig politik blir inte bättre av att drivas av staten i stället för av kommunerna, den blir lika fel ändå. Därför tycker jag att det är viktigare att prata om innehållet i politiken än om lärarna ska ha en statlig eller kommunal arbetsgivare.
Även om det var dåligt väder i Visby så kanske löftet om utredning om kommunaliseringen som ett första steg i ett återförstatligande var ett utslag av politiskt solsting i alla fall. Får hoppas på det och låta saken bero.
