Äckliga skoltoaletter

Sveriges Radio har granskat elevtoaletterna i 150 skolor i landet och det är under all kritik på många håll. Var fjärde skola brister sägs det. När jag ser bilderna är jag verkligen benägen att hålla med.

Man kan ju gärna lägga till omklädningsrum och duschutrymmen också. Verkligen inte inbjudande till att duscha efter gympan. Varför gör man inget åt det här? Jag är övertygad att skolorna själva inte skulle låta det vara om de fick förfoga över resurserna själva.

Samtidigt blir jag lite konfunderat över att det verkar finnas lagar som föreskriver att det ska finnas minst 1 toalett per 16 elever. Min närmaste skola har 450 elever - ska den alltså ha 30 toaletter? Visst vore det bra, men det viktigaste måste ju ändå vara att de som finns verkligen sköts och är hygieniska?! Vad är vitsen med fler äckliga toaletter? Jag blir lite trött på såna här arbetsmiljölagar (för det är väl en sån?) som utgår från att allt går att reglera i detalj. Det kan lätt bli absurt, som när en kommun (Heby) fick skadestånd av arbetsdomstolen därför att städpersonalen fick lyfta upp dammsugaren från golvet upp på scenen i matsalen.

Risiga lokaler

SvD har inlett en artikelserie om arbetsmiljön i skolan. Skolorna behöver rustas för miljarder, är rubriken. Jättebra att det speglar detta. Däremot är lite tveksam till den väldigt mörka bilden. Jag besöker skolor nästan varje vecka och inte har jag fått det svarta intryck som beskrivs. Men det är klart, det finns ju 6 000 skolor i Sverige och en del är förstås inte så bra. I antal blir det många även om det är en liten andel. Och självklart ska det åtgärdas. Eleverna har rätt till en bra arbetsmiljö.

En reflektion kring detta: Friskolorna lägger ofta stora resurser på att arbetsmiljön i skolan ska vara attraktiv, ibland får de t o m kritik för att det är för glassigt. Nu är det de kommunala skolorna som får kritiken, för att de är sjaskiga. Om en friskola startar i protest mot detta så skriker kommun-sossar om "överetablering" och att det finns plats i den kommunala skolan. Just det, den som är så risig. Det visar att man inte statiskt kan räkna elevplatser, det är skillnad i kvalitet. Jag tycker att det är utomordentligt bra att nya skolor utmanar de befintliga också vad gäller lokalerna. Det är ett sätt att bli av med de stora bristerna och friskolorna har ofta en fantastisk förmåga att skapa bra lärmiljöer.

En annan reflektion gäller Nässjö kommun, som lyfts fram i en artikel och säger sig inte "ha råd" med renovering. Med förlov sagt - det är trams. Jag har själv varit kommunalråd och vet att det handlar om prioriteringar. En titt i Nässjös bokslut visar att den politiska verksamheten får dra över budgeten med 1 miljon kronor. Det har man råd med. Omsorgsnämndens administration kostar 28 miljoner. Det är mer än vad motsvarande administration kostar i min hemkommun Nacka, som är tre gånger så stort som Nässjö. Det handlar om prioriteringar, helt enkelt. I Nässjö verkar inte de styrande sossarna prioritera skolorna helt enkelt.

En tredje reflektion gäller kommunernas ansvar. Det står i artikeln att den nationella styrningen försvann när staten lämnade ifrån sig ansvaret till kommunerna 1991. Men hur såg det ut tidigare då? Den skolan jag gick i på 80-talet var inte den bästa. Äckliga toaletter, mögliga idrottsutrymmen, ungefär det som beskrivs i artikeln. När jag jobbade i Stadshuset i början av 90-talet genomfördes gigantiska upprustningsprojekt i flermiljardersklassen när kommunen tog över efter bristande statligt ansvar. Ibland verkar minnet vara väldigt kort.

Hur som helt är det bra att frågorna lyfts upp. Bara man inte glömmer bort den psykosociala arbetemiljön och stirrar sig blind på den fysiska. Utan att förringa de fysiska problemen tror jag ändå att de psykosociala är ett större problem, att elever och anställda mår dåligt och inte trivs. Mobbningen syns inte lika lätt som en trasig toalett, men det innebär inte att det är oviktigare. De medarbetarenkäter som görs i Nacka visar att det man som anställd har synpunkter på är just den psykosociala miljön, på vissa chefer och arbetskamrater. Inte den fysiska miljön. Så ser det säkert ut på många håll.

Ska människor må bättre, så ska man prioritera det som gör störst nytta.