Jag intensivläser nu in mig på mitt nya ansvarsområde, social- och sjukvårdspolitik. Det finns många likheter med skolan. Allt styrs av statliga ramar och regler med huvudmannaskapet är kommunalt. Det finns stor valfrihet och många fristående aktörer. Värdet för medborgarna skapas i mötena - mellan läkare/sjuksköterska/psykolog/etc och patient samt mellan lärare och elev. Därför är det viktigt med stort friutrymme för professionen att utforma verksamheten.
Samtidigt ser jag direkt skillnader. När jag läser regeringens budget för hälso- och sjukvård så utformas de stora statliga satsningarna i överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det gäller t ex kömiljarden (stimulans för att beta av köerna), bidragen till läkemedel och den stora psykiatrisatsningen. Likadant blir det med satsningen på patientsäkerhet och stimulanspengar för förbättringar i vården av äldre som införs kommande år. Det är bra, här skulle man nog kunna lära lite inom skolans område.
Jag ser också skillnader i attityden till ny teknik. Regeringen är mycket angelägen om att stimulera tillkomsten av och sprida ny kunskap och ny teknik i vården. Det är helt nödvändigt för att vården ska kunna bli bättre. Ett långt stycke i budgeten handlar om eHälsa. Sammanhållna IT-system ska skapa mer patientnytta för pengarna i form av bättre information (om vårdgivare, kötider, behandlingar etc) men också direkt rådgivning och behandling via nätet. Vårdgivarna kan få snabbare och säkrare information om patientens tidigare behandlingar, remissvar etc. Den synen saknar jag lite i skolan.
Säkert har vården och socialtjänsten en hel del att lära av skolan också, har inte kommit dit än. Mina fördomar säger t ex att fokus på mål och resultat och effektiv uppföljning kan bli bättre inom det sociala området. Säkert kan vården lära sig en del om behovet av bra ledarskap från skolan. Liksom rektorerna är avgörande för skolans kvalitet så har de motsvarigheter på sjukhusen och vårdcentralerna. Frågan är om man lägger lika mycket kraft på ledarutvecklingen där.
Hur som helst, vi borde hitta former för att lära mer av olika politikområden. Sättet att styra är inte så väldigt olikt, men kulturerna är det. Här finns mycket att göra.
27 oktober, 2010
26 oktober, 2010
Valfrihet i länet
Äntligen ger Stockholm upp sitt långvariga motstånd mot full regional valfrihet på gymnasiet. Det är verkligen på tiden, moderaterna har varit framgångsrika i sin envetna kamp för elevens rätt att välja skola. Och jag ska säga att det är ingen annan än moderaterna som drivit denna för eleverna självklara rätt.
Historien började för mig redan på 90-talet. Då såg vi hur eleverna försökte komma runt alla regler om kommuntillhörighet för att komma in på den skola de valt. Vi gjorde en ordentlig analys och jag kommer bl a klart ihåg att mer än hälften av eleverna på Södra Latin inte gått i grundskola på Södermalm. Med de då gällande reglerna om närhetsprincip så borde ju alla ha gjort det. Reglerna då inbjöd till att fusk, pengar och kontakter avgjorde var man kom in.
När jag blev ordförande i den regionala samarbetsorganisationen KSL:s utbildningsberedning 1999 så var en gemensam gymnasieregion det som stod allra överst på agendan för mig. Länets moderater var överens, folkpartisterna i Stockholm stad mer tveksamma och socialdemokraterna inte särskilt medgörliga. Det gällde alltså att tjata, tjata och tjata och ta ett steg i taget.
Jag tycker att vi lyckades ganska bra, men inte fullt ut. Vi fick en gemensam intagningsfunktion, vilket underlättade överblickbarheten. Vi började enas om prislistor, vilket är en förutsättning för att valfriheten ska fungera. Och vi tog något steg framåt i hur eleverna skulle tas in. Stockholm krävde dock att Stockholmseleverna skulle gå före länskommunernas elever vid intagningen på Stockholms gymnasieskolor. Efter ett tag släppte de alla program utom de stora Naturvetenskapliga och Samhällsvetenskapliga programmen för fritt sök och ren betygsintagning. Och kommun efter kommun har anslutit sig, från början var det bara de blåa närmast Stockholm, medan socialdemokratiskt styrda kommuner inte ville släppa iväg sina elever över kommungränsen. Ville en Botkyrkaelev promt gå i gymnasiet i Stockholm så var det friskola som gällde, inte kommunal skola. Märklig konsekvens av socialdemokraternas inställning.
Nu blir det fritt sök i hela länet och betygen avgör vilken skola man kommer in på. I grund och botten är det den enda rimliga intagningsprincipen tycker jag. Då är det de egna insatserna som avgör, det är något man kan påverka själv. Alternativet lottning är inte särskilt tilltalande. Alternativet närhet gynnar dem som har råd att köpa lägenheter nära attraktiva skolor eller mostrar som bor nära. De utan kontakter i Rinkeby, Farsta och Haninge gör sin inte besvär.
Nej, betygen är det enda rättvisa systemet och det gäller även för friskolorna. Bra att det äntligen blir den rådande principen.
DN, SvD
Historien började för mig redan på 90-talet. Då såg vi hur eleverna försökte komma runt alla regler om kommuntillhörighet för att komma in på den skola de valt. Vi gjorde en ordentlig analys och jag kommer bl a klart ihåg att mer än hälften av eleverna på Södra Latin inte gått i grundskola på Södermalm. Med de då gällande reglerna om närhetsprincip så borde ju alla ha gjort det. Reglerna då inbjöd till att fusk, pengar och kontakter avgjorde var man kom in.
När jag blev ordförande i den regionala samarbetsorganisationen KSL:s utbildningsberedning 1999 så var en gemensam gymnasieregion det som stod allra överst på agendan för mig. Länets moderater var överens, folkpartisterna i Stockholm stad mer tveksamma och socialdemokraterna inte särskilt medgörliga. Det gällde alltså att tjata, tjata och tjata och ta ett steg i taget.
Jag tycker att vi lyckades ganska bra, men inte fullt ut. Vi fick en gemensam intagningsfunktion, vilket underlättade överblickbarheten. Vi började enas om prislistor, vilket är en förutsättning för att valfriheten ska fungera. Och vi tog något steg framåt i hur eleverna skulle tas in. Stockholm krävde dock att Stockholmseleverna skulle gå före länskommunernas elever vid intagningen på Stockholms gymnasieskolor. Efter ett tag släppte de alla program utom de stora Naturvetenskapliga och Samhällsvetenskapliga programmen för fritt sök och ren betygsintagning. Och kommun efter kommun har anslutit sig, från början var det bara de blåa närmast Stockholm, medan socialdemokratiskt styrda kommuner inte ville släppa iväg sina elever över kommungränsen. Ville en Botkyrkaelev promt gå i gymnasiet i Stockholm så var det friskola som gällde, inte kommunal skola. Märklig konsekvens av socialdemokraternas inställning.
Nu blir det fritt sök i hela länet och betygen avgör vilken skola man kommer in på. I grund och botten är det den enda rimliga intagningsprincipen tycker jag. Då är det de egna insatserna som avgör, det är något man kan påverka själv. Alternativet lottning är inte särskilt tilltalande. Alternativet närhet gynnar dem som har råd att köpa lägenheter nära attraktiva skolor eller mostrar som bor nära. De utan kontakter i Rinkeby, Farsta och Haninge gör sin inte besvär.
Nej, betygen är det enda rättvisa systemet och det gäller även för friskolorna. Bra att det äntligen blir den rådande principen.
DN, SvD
25 oktober, 2010
Nu kan jag motionera om skolan
Eftersom jag inte är ledamot i utbildningsutskottet längre så kan jag väcka egna motioner i skolfrågor, så är vår arbetsordning.
Mitt utskottsbyte kom lite hastigt på, så det blev bara en det här året och den handlar om att vi borde förnya reglerna för att starta friskola. Dagens regler har varit i kraft i stort sett oförändrade sedan friskolereformen 1992. Nu finns erfarenheter och verkligheten visar att reglerna inte riktigt fyller sin funktion.
Syftet med tillståndsprocessen måste ju vara att se till att trygga utbildningens kvalitet för de elever som går där. Verksamheten ska vara stabil och de som startar friskola måste ha nödvändiga förutsättningar för att klara uppdraget. Det handlar om ekonomi, kompetens och juridik. Att driva skola är inte detsamma som att sälja synålar. Här krävs särskilt kompetens.
Men idag tror jag att man silar bort många som är fullt kompetenta och kapabla att driva skola, samtidigt som en och annan kanske inte borde ha fått tillstånd men som är duktiga på att skriva ansökningar.
Sakligt är det så att endast 38 procent får tillstånd att starta, ibland låter det i den politiska debatten som om varenda en får det. Ser man på tillståndsbesluten så verkar det vara annat än kvalitet, kompetens och stabilitet som avgör. Jag har faktiskt lite svårt att följa en tydlig linje och det känns som om det finns ett drag av godkycklighet över det hela.
Alltså - dags för översyn av hela regelverket! Vi har inte råd att säga nej till goda idéer som förbättrar skolan.
Mitt utskottsbyte kom lite hastigt på, så det blev bara en det här året och den handlar om att vi borde förnya reglerna för att starta friskola. Dagens regler har varit i kraft i stort sett oförändrade sedan friskolereformen 1992. Nu finns erfarenheter och verkligheten visar att reglerna inte riktigt fyller sin funktion.
Syftet med tillståndsprocessen måste ju vara att se till att trygga utbildningens kvalitet för de elever som går där. Verksamheten ska vara stabil och de som startar friskola måste ha nödvändiga förutsättningar för att klara uppdraget. Det handlar om ekonomi, kompetens och juridik. Att driva skola är inte detsamma som att sälja synålar. Här krävs särskilt kompetens.
Men idag tror jag att man silar bort många som är fullt kompetenta och kapabla att driva skola, samtidigt som en och annan kanske inte borde ha fått tillstånd men som är duktiga på att skriva ansökningar.
Sakligt är det så att endast 38 procent får tillstånd att starta, ibland låter det i den politiska debatten som om varenda en får det. Ser man på tillståndsbesluten så verkar det vara annat än kvalitet, kompetens och stabilitet som avgör. Jag har faktiskt lite svårt att följa en tydlig linje och det känns som om det finns ett drag av godkycklighet över det hela.
Alltså - dags för översyn av hela regelverket! Vi har inte råd att säga nej till goda idéer som förbättrar skolan.
20 oktober, 2010
Mot nya uppdrag
Har varit en vecka i New York och massor av saker händer. Regeringen lägger ett efterlängtat förslag om lärarlegitimation, Skolinspektionen kritiserar bristande matematikundervisning på gymnasiet och statsbudgeten presenteras med bl a nya lärlingsplatser.
Och jag får ett nytt uppdrag. Ny mandatperiod innebär att ett nytt pussel ska läggas och det tar ett tag innan alla bitar är på plats. I går kväll valde vår riksdagsgrupp mig till ny gruppledare för moderaterna i socialutskottet. Ser verkligen fram emot det, även om det är vemodigt att lämna utbildningsutskottet. Förhoppningsvis kan jag få ha en liten fot eller i alla fall tå kvar i utbildningsutskottet som ersättare.
Socialutskottet är en stor och ny utmaning med många viktiga frågor. Hela hälso- och sjukvården och läkemedelsfrågorna. Tandvården. Alkohol och narkotika och missbruksfrågorna. Äldrefrågor, fast inte pensioner. Socialtjänsten, ekonomiskt bistånd, fattigdom och hemlöshet. För att bara nämna lite.
Ett saftigt område att sätta sig in i. Lite erfarenheter har jag från tiden i Nacka, den bakgrunden är rätt bra tror jag. Jag har suttit i socialnämnd, tvingats omhänderta barn, sett elände och haft möjligheter att skapa bättre förutsättningar för de som har det sämst. Jag har varit med och utvecklat valfriheten för äldre, funktionshindrade och missbrukande och andra. Bara för att man är behövande så saknar man inte förmåga att bestämma själv.
Jag tror också att det arbete vi la ner i utvecklingsgruppen om Ungas villkor för något år sedan kommer väl till pass nu. Barns och ungas villkor känns som en hjärtefråga. Nu blir arenan socialutskottet i stället för utbildningsutskottet, men engagemanget finns kvar.
Men jag har ändå mycket att lära. Tips på vad jag bör göra och vilka jag borde träffa tas tacksamt emot.
Och jag får ett nytt uppdrag. Ny mandatperiod innebär att ett nytt pussel ska läggas och det tar ett tag innan alla bitar är på plats. I går kväll valde vår riksdagsgrupp mig till ny gruppledare för moderaterna i socialutskottet. Ser verkligen fram emot det, även om det är vemodigt att lämna utbildningsutskottet. Förhoppningsvis kan jag få ha en liten fot eller i alla fall tå kvar i utbildningsutskottet som ersättare.
Socialutskottet är en stor och ny utmaning med många viktiga frågor. Hela hälso- och sjukvården och läkemedelsfrågorna. Tandvården. Alkohol och narkotika och missbruksfrågorna. Äldrefrågor, fast inte pensioner. Socialtjänsten, ekonomiskt bistånd, fattigdom och hemlöshet. För att bara nämna lite.
Ett saftigt område att sätta sig in i. Lite erfarenheter har jag från tiden i Nacka, den bakgrunden är rätt bra tror jag. Jag har suttit i socialnämnd, tvingats omhänderta barn, sett elände och haft möjligheter att skapa bättre förutsättningar för de som har det sämst. Jag har varit med och utvecklat valfriheten för äldre, funktionshindrade och missbrukande och andra. Bara för att man är behövande så saknar man inte förmåga att bestämma själv.
Jag tror också att det arbete vi la ner i utvecklingsgruppen om Ungas villkor för något år sedan kommer väl till pass nu. Barns och ungas villkor känns som en hjärtefråga. Nu blir arenan socialutskottet i stället för utbildningsutskottet, men engagemanget finns kvar.
Men jag har ändå mycket att lära. Tips på vad jag bör göra och vilka jag borde träffa tas tacksamt emot.
10 oktober, 2010
Kristendomen har präglat oss mest
SvD skriver att regeringen i morgon ska presentera nya kursplaner i grundskolan. En uppdatering, konkretisering och modernisering är verkligen välkommen, de har varit för allmänt hållna hittills.
En stridsfråga blir - så klart - religionsämnet. Ska kristendomen ha en särställning eller ska alla världsreligioner ges samma utrymme? De "politiskt korrekta" på vänsterkanten säger att vi nu slopar mångfalden, men det är helt bakvänt.
För mig, som inte är med i någon religiös församling alls, är det självklart att kristendomen är viktigast. Inte bättre, men viktigare. Inte så att det ska vara en återgång till gamla tiders kristendomsundervisning och att undervisningen ska vara bekännande. Det ingen kristen motsvarighet till talibanernas koranskolor det handlar om. Men ingen kan väl förneka att det är just kristendomen som har präglat oss i Sverige mest? 1 000 år går inte spårlöst förbi. Måste vi då inte ägna mest utrymme åt att förstå varför och hur? Allt annat vore ju att förneka vår historia.
Kanske är det just den typen av historie- och kulturlöshet som vänstern vill åstadkomma? Kanske ser de det som ett sätt att förändra samhället i en riktning de önskar? Sudda ut historien och religionen och traditioner, så kan du skapa något nytt... Det försökte man under franska revolutionen och i Sovjet, men det går inte. Människor behöver sin historia, sin religion och sin kultur.
Om man tänker efter så vore det helt uppåt väggarna att inte ge får egen historiebärande religion en särställning. Vi kan inte förstå vår historia och varför vi lever som vi gör bättre, om hinduismen får mer utrymme och kristendomen mindre.
Självklart ska andra stora religioner också finnas med i skolan. Det ena utesluter inte det andra. Men att inte betona våra rötter och det som gjort Sverige till det land det är idag skulle göra oss historie- och identitetslösa. Kultur, religion och språk är det som håller ihop ett land. Vi läser mest om svensk historia, inte indonesisk. Vi läser mest svenska, men även andra språk. Hur skulle det se ut om alla språk och all historia vägde lika tungt?
Aftonbladet, Expressen, TV4, Expressen2,
En stridsfråga blir - så klart - religionsämnet. Ska kristendomen ha en särställning eller ska alla världsreligioner ges samma utrymme? De "politiskt korrekta" på vänsterkanten säger att vi nu slopar mångfalden, men det är helt bakvänt.
För mig, som inte är med i någon religiös församling alls, är det självklart att kristendomen är viktigast. Inte bättre, men viktigare. Inte så att det ska vara en återgång till gamla tiders kristendomsundervisning och att undervisningen ska vara bekännande. Det ingen kristen motsvarighet till talibanernas koranskolor det handlar om. Men ingen kan väl förneka att det är just kristendomen som har präglat oss i Sverige mest? 1 000 år går inte spårlöst förbi. Måste vi då inte ägna mest utrymme åt att förstå varför och hur? Allt annat vore ju att förneka vår historia.
Kanske är det just den typen av historie- och kulturlöshet som vänstern vill åstadkomma? Kanske ser de det som ett sätt att förändra samhället i en riktning de önskar? Sudda ut historien och religionen och traditioner, så kan du skapa något nytt... Det försökte man under franska revolutionen och i Sovjet, men det går inte. Människor behöver sin historia, sin religion och sin kultur.
Om man tänker efter så vore det helt uppåt väggarna att inte ge får egen historiebärande religion en särställning. Vi kan inte förstå vår historia och varför vi lever som vi gör bättre, om hinduismen får mer utrymme och kristendomen mindre.
Självklart ska andra stora religioner också finnas med i skolan. Det ena utesluter inte det andra. Men att inte betona våra rötter och det som gjort Sverige till det land det är idag skulle göra oss historie- och identitetslösa. Kultur, religion och språk är det som håller ihop ett land. Vi läser mest om svensk historia, inte indonesisk. Vi läser mest svenska, men även andra språk. Hur skulle det se ut om alla språk och all historia vägde lika tungt?
Aftonbladet, Expressen, TV4, Expressen2,
08 oktober, 2010
Pusselbitarna faller på plats
Pusselbitarna efter valet börjar nu falla på plats. Jan Björklund fortsätter som utbildningsminister men får en ny parhäst på departementet i form av Nyamko Sabuni. Det blir en spännande kombination med lite olika ingångar i utbildningspolitiken. Jan ansvarar för grundskolan, gymnasiet, högskolan och forskningen medan Nyamko tar hand om förskolan, vuxenutbildningen, folkbildningen och jämställdhetsfrågor. Det sistnämnda är viktigt att lyfta upp, skolan ger inte alla lika villkor idag.
Moderaterna får ta över ordförandeskapet i riksdagens utbildningsutskott och den posten går till partiets vice gruppledare Margareta Pålsson. Grattis! Visar att vi på allvar nu ska ge avtryck i skolpolitiken med en så tung och kompetent ordförande. Jag kommer också att arbeta vidare med skolpolitiken, vilket naturligtvis känns stimulerande. Det finns fortfarande så mycket att göra.
Skolfrågor var den viktigaste frågan i valet, enligt SVT:s stora ValU-undersökning. 54% av väljarna angav skola och utbildning som den mest betydelsefulla frågan för partivalet, tätt följt av 53% för jobb och ekonomi. 52% angav att Alliansen har bäst skolpolitik, endast 40% för de rödgröna. Men det kan ändras snabbt. Nu krävs fortsatt förnyelse om vi ska kunna utöka försprånget och moderaterna ska synas mer.
På den röda kanten rapporterar DN idag att Marie Granlund lämnar utbildningsutskottet och att Mikael Damberg blir ny vice ordförande. En skicklig debattör som väl hör hemma lite mer på högerkanten inom socialdemokratin. Borde gå att hitta beröringspunkter mellan oss om viljan finns och han har ett tydligt mandat från sitt parti att göra sig av med flum-oket. Kan vi komma överens, så ska vi naturligtvis anstränga oss för att göra upp också tycker jag.
Miljöpartiets Mats Pertoft åkte ur riksdagen, vem som ersätter honom i utbildningsutskottet återstår att se. Hoppas på en lika kunnig och valfrihetsvänlig person.
DN,
05 oktober, 2010
Tillbaka - nystart
I´m back. Efter en intensiv valrörelse har jag tagit paus från bloggande och annat. Fjällvandring några dagar för att rensa hjärnan - underbart även om det var lite väl mycket snö. Städa igenom riksdagsrummet, först var budskapet att alla skulle flytta runt men jag fick sitta kvar.
Idag är det högtidligt öppnande, därefter åter till vardagen. En nystart skulle man kunna säga och det känns skönt att få börja igen.
Valresultatet var så klart en stor glädje för oss moderater och för Alliansen. Även om de andra partierna backade så ökade stödet för Alliansregeringen och de rödgröna backade. Moderaterna har fördubblats på 8 år, vi nådde vårt bästa resultat sen den allmänna rösträtten infördes. Jag blev omvald - stort tack för det! Smolket är att vi inte fick egen majoritet. Men enda gången vi inte får igenom vår politik är om socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet gör gemensam sak med sverigedemokraterna. Vi får se hur ofta det blir.
Skolpolitiken känner jag mig trygg med. Vi i Alliansen är enade och har ett genomarbetat program. De rödgröna är splittrade. Vad sverigedemokraterna vill med skolan, mer än att modersmålsundervisningen ska tas bort och det bara ska vara svensk historia och kultur som det undervisas i, är det väl ingen som vet.
Den första frågan vi tar ställning till är när betyg ska ges och jag är övertygad om att vi vinner där. Det intressanta under kommande år tror jag blir hur länge de rödgröna håller ihop. Eftersom de har så olika syn så har deras gemensamma förslag i skolpolitiken mest varit pliktskyldigt och inte av övertygelse. Orkar och vill de fortsätta ge sken av att vara sams? De har haft väldigt få helt gemensamma reservationer under de gångna fyra åren. Hur ska de göra med friskolor, ordningsregler och gymnasiet framöver?
Min prognos är att de kommer att lägga varsina parti- och kommittémotioner om skolan i höst. Möjligen blir olika delar synkroniserade mellan de tre, men likväl olika motioner där de gemensamma delarna blir delar i olika helheter.
En spännande höst väntar.
Idag är det högtidligt öppnande, därefter åter till vardagen. En nystart skulle man kunna säga och det känns skönt att få börja igen.
Valresultatet var så klart en stor glädje för oss moderater och för Alliansen. Även om de andra partierna backade så ökade stödet för Alliansregeringen och de rödgröna backade. Moderaterna har fördubblats på 8 år, vi nådde vårt bästa resultat sen den allmänna rösträtten infördes. Jag blev omvald - stort tack för det! Smolket är att vi inte fick egen majoritet. Men enda gången vi inte får igenom vår politik är om socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet gör gemensam sak med sverigedemokraterna. Vi får se hur ofta det blir.
Skolpolitiken känner jag mig trygg med. Vi i Alliansen är enade och har ett genomarbetat program. De rödgröna är splittrade. Vad sverigedemokraterna vill med skolan, mer än att modersmålsundervisningen ska tas bort och det bara ska vara svensk historia och kultur som det undervisas i, är det väl ingen som vet.
Den första frågan vi tar ställning till är när betyg ska ges och jag är övertygad om att vi vinner där. Det intressanta under kommande år tror jag blir hur länge de rödgröna håller ihop. Eftersom de har så olika syn så har deras gemensamma förslag i skolpolitiken mest varit pliktskyldigt och inte av övertygelse. Orkar och vill de fortsätta ge sken av att vara sams? De har haft väldigt få helt gemensamma reservationer under de gångna fyra åren. Hur ska de göra med friskolor, ordningsregler och gymnasiet framöver?
Min prognos är att de kommer att lägga varsina parti- och kommittémotioner om skolan i höst. Möjligen blir olika delar synkroniserade mellan de tre, men likväl olika motioner där de gemensamma delarna blir delar i olika helheter.
En spännande höst väntar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)