Ett steg närmare ny gymnasieskola

Har precis haft möte med utbildningsutskottet och klubbat utskottets förslag till reformering av gymnasiet. Debatt och beslut i riksdagen blir det nästa onsdag, 21 oktober.

Regeringens förslag vann självklart i utskottet. Den stora frågan var nog om oppositionen skulle kunna ena sig om något... Det blev magert, måste jag säga. De enas om att avslå propositionen men inte om vad de vill ha i stället. Som vanligt. Och argumentationen håller inte alls. Å ena sidan säger de att det i mångt och mycket är samma förslag som de tre partierna enades om 2005 (Gy07). Å anda sidan vill de avslå det hela. Hmmm - hur går det ihop?

De har tre argument för sitt avslagsyrkande, nämligen att estetisk verksamhet inte längre blir kärnämne (utan valbart för att ge eleverna större möjlighet till annan specialisering), att det är otydligt om vad de nya särskilda varianterna innebär (fast alla vet att principbeslutet måste fattas innan alla detaljer är klara) och den viktiga frågan om alla program ska ge allmän behörighet till högskolan eller inte. Då hade man ju lika gärna kunna ha ändringsyrkanden på just dessa punkter men så resonerar de inte. Får de inte vara med så är de emot. Lite sandlådefasoner.

I den sista frågan har vi helt enkelt olika uppfattning, vi tycker att det ska vara möjligt för dem som vill att läsa in högskolebehörighet medan oppositionen tycker att det ska vara obligatoriskt. Vi vill att man ska kunna nå längre i sina yrkeskunskaper och bli en duktigare snickare, elektriker eller bagare, det valet finns inte idag och kanske är en av orsakerna till den stora arbetslösheten bland ungdomar?! När ska sossarna börja värdera yrkeskunskaper igen?

Frågan är nu vad s, v och mp gemensamt vill. När vi klubbat reformen nästa vecka måste de tala om för elever, lärare och alla andra vad de tänker göra om de vinner valet. Riva upp allt? Och vad blir det i så fall i stället? Den som läser dagens betänkande blir inte ett dugg klok.

Lärarnas arbetstider

SKL:s ledning skriver idag i SvD om det orimliga i att rektorerna inte förfogar över den viktigaste resursen i skolan - lärarnas arbetstider - och att det måste bli en ändring om elevernas resultat ska kunna förbättras.

Artikeln är välskriven och argumenten hållbara. Liknelsen vid att man inte reglerar hur många patientbesök en sjuksköterska ska ha är ganska talande. Visst är det åt det håll som SKL skriver man måste gå.

Samtidigt saknar jag ett stycke i artikeln. Nämligen vad SKL är beredda att göra för att komma dit de vill. Positionerna är totalt låsta och då kommer man aldrig fram. Arbetsgivare och fack når inte varandra i den här frågan över huvudtaget och det är synd, men båda måste bjuda till för att det ska bli något. Det hade varit bra om SKL sträckt ut en hand och visat att man förstår den oro som många lärare känner för ökad arbetsbelastning.

Om detta nu är en fråga som arbetsgivaren bedömer som högt prioriterad borde man kanske tala om vad man vill erbjuda för att få det? I klartext: hur mycket löneökning är motiverad? För jag tror att det är dit skolan måste gå. Det måste löna sig bättre att vara en välutbildad och duktig lärare. Samtidigt måste lärare, precis som alla andra välutbildade och duktiga professionella, gå bort från en otidsenlig arbetstidsreglering. Lärarna vill ju gärna jämföra sig med andra akademiska yrken när det gäller lönen (högst rimligt), men då kanske man måste göra det när det gäller andra arbetsvillkor också?

Båda parter borde jobba på att återskapa ett förtroende för varandra igen. Det var en av lärdomarna från Kanada. Efter strejker och demonstrationer under 90-talet så enades man om vad man måste göra. Den processen behövs nog här också.

Perstorp kryper till korset

Idag meddelar Perstorps kommun att de kryper till korset och återinför femdagarsvecka för ettorna på Parkskolan. Men några nya pengar verkar det inte bli, skriver Helsingborgs Dagblad. Rektorn verkar inte veta vilken stol hon ska sitta på, å ena sidan har hon hela tiden velat ha kvar femdagarsveckan men å andra sidan tycker hon att fyradagarsvecka är det bästa för barnen...

Nåja, nu är ordningen återställd. Roligt att min moderata kollega Margareta Pålsson fick vara med på skolan när de fick beskedet. Trots att moderaterna inte är med i majoriteten i kommunen har man kanske lyckats påverka det hela ändå...

Reflektioner från Toronto

Här kommer en liten summering av några intryck efter besök i Toronto. Det är provinserna som ansvarar för skolan i Kanada, inte den federala makten, det var en ny upptäckt för mig.

Först kan man konstatera att det är oerhört mångkulturellt i Toronto. 70% av eleverna har båda sina föräldrar födda utomlands. Hälften pratar engelska hemma. Största elevgruppen är "vita" (29%), tätt följd av South Asian (dvs personer från Indien, Sri Lanka och Bangladesh, 27%). East Asian (f a från Kina) är 15% och "black" 10%. Den som tror att det bara är rika och välutbildade som emigrerar till Kanada bedrar sig. 27% av barnen lever i familjer där inkomsten är mindre än 30 000 dollar (knappt 200 000 kr). Det ger lite perspektiv åt Malmö, Södertälje och Rinkeby...

De jobbar oerhört aktivt med skolor i utsatta områden. Skolorna rankas utifrån sociala faktorer och får sedan en del resurser baserat på detta och man bygger upp "Model Schools" i områdena.

Lärartätheten är inte så hög, ca 6 lärare/100 elever och det verkar vara lite fler lärare på det som motsvarar gymnasiet än i de lägre åldrarna. Däremot MÅSTE man vara med i facket för att få vara lärare, känns inte så modernt. Det ska väl vara ett positivt val, inte tvång?!

En stor diskussion handlade om avstängning av elever. Till viss del beror det på skottlossning för några år sedan, man är oerhört fokuserad på det nu och har ett program för "safe and caring schools". 8 000 elever stängdes av förra året under en kortare eller längre tid. Det känns som väldigt många... Samtidigt pratade de hela tiden om hur viktig utbildning är och att alla vägar hela tiden måste vara öppna. Det gick inte riktigt ihop för mig.

Resultaten då? För mycket dropouts, alldeles klart, och det jobbar de mycket med. Samtidigt verkar utvecklingen gå åt rätt håll. 75% av eleverna i årskurs 9 (typ 14-15 år) nådde målen i matematik våren 2009, vilket ska jämföras med 65% fem år tidigare.

I internationella tester ligger Ontario (där Toronto ligger) väldigt bra till. I t ex TIMMS-rapporten som kom för något år sedan fick Ontario 517 poäng i matematik i år 8, medan Sverige fick 491 (under genomsnittet).

Det finns två parallella offentliga skolsystem i Toronto - ett vanligt (Toronto District School Board, TDSB) och ett katolskt och man väljer vad man vill tillhöra och betala skatt till. Alla betalar en särskild skolskatt, här försvinner inga skattepengar till andra saker, inte. Inom TDSB finns dessutom många alternativa skolor. Det kan handla om skolor med särskilda pedagogiker, för vissa invandrargrupper, särbegåvade barn och enligt uppgift även för barn till homosexuella föräldrar. De har försökt skapa mångfald inom det offentliga skolväsendet, lite spännande.

Rathburn area youth

Besök på en fritidsgård i Torontos utkant, ett marginaliserat område med stor majoritet invandrare. De kan skapa mycket med lite resurser.

Youth Center i Cobourg

Ett heldagsbesök på Brookside Youth Center i Cobourg utanför Toronto gav verkligen anledning till eftertanke.

Man kan likna det vid ett ungdomsfängelse med starkt fokus på utbildning. De har plats för 100 ungdomar, killar i åldern 17-20 år. Vistelsetiden varierar från några dagar till över ett år, men många är där i väntan på domstolsförhandling.

Det jag tyckte skiljde sig från Sverige var det oerhörda fokuset på utbildning. Det finns en skola på området och ungdomarna börjar redan första dagen de är där. De tar varje chans, varje timme, till utbildning eftersom det är nyckeln till en bättre framtid. Det finns massor av ämnen att välja mellan, inte bara engelska och matte som vi oftast har i Sverige. Här finns IT-kunskap (dock inte internetanslutning), music, arts, science, construction, carpenting, culinary arts mm. Alla hittar ämnen att bli duktiga i och alla verkade koncentrera sig på ämnet.

Små grupper, hängivna lärare och ganska bra utrustning (så mycket man kan ha i ett fängelse) skapade motivation. Alla blev sedda och fick ständigt höra att de kunde något. Alla uttryckte att de ogillade själva stället (vem skulle inte ogilla att bli inlåst?) men uppskattade samtidigt skolan som det allra bästa. Här kan vi lära mycket.

Samtidigt verkar eftervården vara helt bortglömd, eller i alla fall näst intill obefintlig. Om man inte kommer ut i samhället på ett bra sätt efter fängelsetiden är det lätt att man halkar in på den kriminella banan igen. Utsparkad från trygghet, säng, mat och någon som bryr sig till en miljö med knarkande mamma eller total hemlöshet ger inte mycket till alternativ. Även om vi tycker att det fungerar sisådär i Sverige så är det i alla fall hästlängder bättre än Kanada.

Det var rörande att träffa Aydriane, 17-årig invandrare från Uganda som satt inne mer än ett år. Han var nu väldigt motiverad och skulle bli socialsekreterare och pluggade hårt för att få de betyg som krävdes. Hans utgångsläge var inga betyg alls, så han hade jobbat hårt för att kunna gå på collage. Gnistan i hans ögon går inte att ta fel på. De som har tänt den är guld värda.

Cirkusskola i Montreal

Har varit i Kanada några dagar nu. Studiebesök tillsammans med kollegan Helena Bouveng för att lära om deras utbildningssystem (bättre resultat än Sverige), integration (mindre problem än Sverige trots större invandring) och ungdomsbrottslighet. Det finns en intressant skärningspunkt mellan dessa områden som vi jobbade lite med i arbetsgruppen om Ungas villkor och det gav mersmak. Vi har nog mycket att lära.

Vi har besökt en cirkusskola (!) i Montreal som drivs av världsberömda Cirque de Soleil. Eleverna var från 10-årsåldern till 28-29, från heldagsskola (40-45 timmar i veckan) till kvälls- och helgkurser och både High School och College. Många intresserade och intensiv utbildning, men det är lika viktigt med "vanliga" ämnen som cirkusämnena.

På bilden ser vi en lektionssal där man övar akrobatik i olika former. Tänk att det finns så många discipliner i Performing Arts, det hade jag ingen aning om. Men jag lärde mig att man inte ska rynka på näsan åt nya saker. Grundaren/ägaren Guy Laliberté är miljardär och ute i rymden nu, så säg inte att man inte kan bli rik på cirkus!


En av eleverna på skolan var svenske Jonatan. Han blev ganska förvånad när vi hälsade på svenska... Tuff men väldigt givande utbildning, var hans bedömning.

Nu har inte alla ambitionen att bli professionella cirkusartister, ungefär hälften av de som går high school slutar efter det och går över till vanlig collegeutbildning. Men även de som byter spår har en rolig och givande skolgång bakom sig. Den här passionen borde vi bli bättre på att bejaka i Sverige och därför är det viktigt att utvecklingskraften inte stryps på gymnasiet.