Jag intensivläser nu in mig på mitt nya ansvarsområde, social- och sjukvårdspolitik. Det finns många likheter med skolan. Allt styrs av statliga ramar och regler med huvudmannaskapet är kommunalt. Det finns stor valfrihet och många fristående aktörer. Värdet för medborgarna skapas i mötena - mellan läkare/sjuksköterska/psykolog/etc och patient samt mellan lärare och elev. Därför är det viktigt med stort friutrymme för professionen att utforma verksamheten.
Samtidigt ser jag direkt skillnader. När jag läser regeringens budget för hälso- och sjukvård så utformas de stora statliga satsningarna i överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det gäller t ex kömiljarden (stimulans för att beta av köerna), bidragen till läkemedel och den stora psykiatrisatsningen. Likadant blir det med satsningen på patientsäkerhet och stimulanspengar för förbättringar i vården av äldre som införs kommande år. Det är bra, här skulle man nog kunna lära lite inom skolans område.
Jag ser också skillnader i attityden till ny teknik. Regeringen är mycket angelägen om att stimulera tillkomsten av och sprida ny kunskap och ny teknik i vården. Det är helt nödvändigt för att vården ska kunna bli bättre. Ett långt stycke i budgeten handlar om eHälsa. Sammanhållna IT-system ska skapa mer patientnytta för pengarna i form av bättre information (om vårdgivare, kötider, behandlingar etc) men också direkt rådgivning och behandling via nätet. Vårdgivarna kan få snabbare och säkrare information om patientens tidigare behandlingar, remissvar etc. Den synen saknar jag lite i skolan.
Säkert har vården och socialtjänsten en hel del att lära av skolan också, har inte kommit dit än. Mina fördomar säger t ex att fokus på mål och resultat och effektiv uppföljning kan bli bättre inom det sociala området. Säkert kan vården lära sig en del om behovet av bra ledarskap från skolan. Liksom rektorerna är avgörande för skolans kvalitet så har de motsvarigheter på sjukhusen och vårdcentralerna. Frågan är om man lägger lika mycket kraft på ledarutvecklingen där.
Hur som helst, vi borde hitta former för att lära mer av olika politikområden. Sättet att styra är inte så väldigt olikt, men kulturerna är det. Här finns mycket att göra.
Visar inlägg med etikett kvalitet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kvalitet. Visa alla inlägg
27 oktober, 2010
16 september, 2010
Vi har lösningarna på skolans brister
Skolinspektionen skriver idag i en rapport till regeringen att många elever inte får den utbildning de har rätt till. Skolan lider av likvärdighetsproblem och kvalitetsbrister på sina håll.
Engagerad personal finns, men det är ledningen och styrningen som ofta fallerar, menar Skolinspektionen. Stämmer väl med mina intryck också. Många kommuner har ingen medveten tanke i hur man styr för att nå målen. Många rektorer är bakbundna.
Det som verkligen förvånar är att många lärare inte följer läro- och kursplanerna, att undervisningens kvalitet och innehåll brister. En del kan kanske skyllas på obehöriga lärare, men absolut inte allt. Det är ju ledningens ansvar att se till att läroplanen och skollagen följs, kanske borde de säkra det i synnerhet för obehörig personal. Att undervisningen likriktas kring en medelnivå där såväl de som är i behov av extra stöd som de som behöver nya utmaningar lämnas därhän svider också ordentligt. Här finns så mycket att göra.
Apropå undervisningens kvalitet så hörde jag igår ett skräckexempel på P1:s Tendens. Läraren Maja Lundgren på Kvarnbackaskolan i Husby i Stockholm pratade om valet med sina andraklassare. Tant Mona vill ha mer rättvisa medan farbror Fredrik vill att man ska köpa sig det man vill ha i stället, att man kan köpa sig frisk om man har pengar. Eleverna sträckte upp knytnävar och skanderade "Mona, Mona, Mona..." efter lärarens insatser. Skollagen är oerhört tydlig i att undervisningen ska vara saklig och allsidig, den får inte på något sätt vara indoktrinerande. Sannolikt ett enstaka olämpligt tilltag.
Dessbättre har vi konkreta förslag på hur kvaliteten ska kunna höjas, lösningar som de rödgröna inte har. Vi vill genomföra ett Rektorslyft, de rödgröna stoppade intagningen till rektorsutbildningen när de styrde. Vi vill ha mer lärarfortbildning, de rödgröna kommunerna deltar högst motvilligt i den satsningen idag. Vi förtydligar målen i en ny läroplan, miljöpartiet vill inte ens att man ska få kalla det kunskapskrav. Vi ger Skolinspektionen muskler att ingripa mot dålig kvalitet, de rödgröna ville avslå hela skollagen så sent som i juni.
De pratar bara om fler lärare, men det löser ju inget av dessa problem alls. Den enkla lösningen på svåra och komplexa problem fungerar sällan. Fler lärare kan säkert vara bra, och det har kommunerna råd med nu tack vare regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik, men det är inte den stora lösningen på skolans problem.
Jag vill gärna att ett antal kommuner och skolor får tuffa böter och hot om stängning om de inte skärper sig. Ingen elev ska behöva gå i en dålig skola, alla måste få lyckas. Därför hoppas jag på förnyat förtroende för Alliansen på söndag.
SVT, SR, Lärarnas Nyheter,
Engagerad personal finns, men det är ledningen och styrningen som ofta fallerar, menar Skolinspektionen. Stämmer väl med mina intryck också. Många kommuner har ingen medveten tanke i hur man styr för att nå målen. Många rektorer är bakbundna.
Det som verkligen förvånar är att många lärare inte följer läro- och kursplanerna, att undervisningens kvalitet och innehåll brister. En del kan kanske skyllas på obehöriga lärare, men absolut inte allt. Det är ju ledningens ansvar att se till att läroplanen och skollagen följs, kanske borde de säkra det i synnerhet för obehörig personal. Att undervisningen likriktas kring en medelnivå där såväl de som är i behov av extra stöd som de som behöver nya utmaningar lämnas därhän svider också ordentligt. Här finns så mycket att göra.
Apropå undervisningens kvalitet så hörde jag igår ett skräckexempel på P1:s Tendens. Läraren Maja Lundgren på Kvarnbackaskolan i Husby i Stockholm pratade om valet med sina andraklassare. Tant Mona vill ha mer rättvisa medan farbror Fredrik vill att man ska köpa sig det man vill ha i stället, att man kan köpa sig frisk om man har pengar. Eleverna sträckte upp knytnävar och skanderade "Mona, Mona, Mona..." efter lärarens insatser. Skollagen är oerhört tydlig i att undervisningen ska vara saklig och allsidig, den får inte på något sätt vara indoktrinerande. Sannolikt ett enstaka olämpligt tilltag.
Dessbättre har vi konkreta förslag på hur kvaliteten ska kunna höjas, lösningar som de rödgröna inte har. Vi vill genomföra ett Rektorslyft, de rödgröna stoppade intagningen till rektorsutbildningen när de styrde. Vi vill ha mer lärarfortbildning, de rödgröna kommunerna deltar högst motvilligt i den satsningen idag. Vi förtydligar målen i en ny läroplan, miljöpartiet vill inte ens att man ska få kalla det kunskapskrav. Vi ger Skolinspektionen muskler att ingripa mot dålig kvalitet, de rödgröna ville avslå hela skollagen så sent som i juni.
De pratar bara om fler lärare, men det löser ju inget av dessa problem alls. Den enkla lösningen på svåra och komplexa problem fungerar sällan. Fler lärare kan säkert vara bra, och det har kommunerna råd med nu tack vare regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik, men det är inte den stora lösningen på skolans problem.
Jag vill gärna att ett antal kommuner och skolor får tuffa böter och hot om stängning om de inte skärper sig. Ingen elev ska behöva gå i en dålig skola, alla måste få lyckas. Därför hoppas jag på förnyat förtroende för Alliansen på söndag.
SVT, SR, Lärarnas Nyheter,
07 september, 2010
Man ska ha rätt incitament
Alla behöver vi drivkrafter i livet. Att skaffa utblidning och jobb. Att utföra jobbet på ett bra sätt. Lön är självklart en viktig drivkraft, om än inte den enda. Jobb skapar också sammanhang och tillhörighet, utmaningar och meningsfullhet, kollegor och kanske livskamrat.
Dagens fp-utspel om stopp för bonusar i skolan ger anledning till en del funderingar. Vad finns det för drivkrafter egentligen i skolan?
Incitamenten måste styra rätt. Precis som Anders Borg kritiserade bonusar i bankvärlden förra året för att de premierade för stort risktagande så ska man inte ha bonusar i skolan som leder till att lärare och rektorer sätter för höga betyg, betyg som inte motsvaras av elevernas kunskaper.
Samtidigt behöver även lärare och rektorer incitament för att driva skolutvecklingen åt rätt hål. Vi i Alliansen vill ha en skolbonus för att premiera duktiga skolor i utanförskapsområden. Vi har infört en SFI-bonus för invandrare som snabbt lär sig svenska. Jag tycker att duktiga medarbetare i skolan måste ha bättre lön än de som inte är lika duktiga. Extra goda insatser ska belönas lite extra.
Det verkar helt befängt att ha system som bygger på att rektorerna, och kanske även lärarna, får lön som är direkt kopplad till vilket betyg eleverna får. Det skulle verkligen ge upphov till betygsinflation. Förstår Björklunds reaktion i det avseendet. Misstänker dock att det inte finns så många sådana konkreta exempel. Något?
I Nacka har alla rektorer resultatkontrakt med sin chef. Det handlar om ekonomi, medarbetarnas nöjdhet, elevernas/föräldrarnas nöjdhet och resultat samt individuella mål för varje rektor. Man väger in flera viktiga dimensioner i uppdraget. Hur väl rektorerna lyckas avspeglar sig sedan i lönekuvertet. Det ger commitment och det är en av orsakerna till att Nackas skolor tillhör landets bästa.
Några avslutande ord om betygsinflation, ett ord som är på modet nu. Ohly skyller på friskolorna (de verkar vara roten till allt ont i hans värld). Men jag minns min egen gymnasietid, då hette det förstås inte betygsinflation utan att det var "enklare att få bra betyg på vissa skolor". Det är samma sak och inget nytt fenomen. Oavsett bonusar och friskolor så behöver vi skarpare kontrollmekanismer för att betygssättningen ska bli rättssäker. Det har de rödgröna aldrig levererat eller efterfrågat.
SR, SVT, DN,
Dagens fp-utspel om stopp för bonusar i skolan ger anledning till en del funderingar. Vad finns det för drivkrafter egentligen i skolan?
Incitamenten måste styra rätt. Precis som Anders Borg kritiserade bonusar i bankvärlden förra året för att de premierade för stort risktagande så ska man inte ha bonusar i skolan som leder till att lärare och rektorer sätter för höga betyg, betyg som inte motsvaras av elevernas kunskaper.
Samtidigt behöver även lärare och rektorer incitament för att driva skolutvecklingen åt rätt hål. Vi i Alliansen vill ha en skolbonus för att premiera duktiga skolor i utanförskapsområden. Vi har infört en SFI-bonus för invandrare som snabbt lär sig svenska. Jag tycker att duktiga medarbetare i skolan måste ha bättre lön än de som inte är lika duktiga. Extra goda insatser ska belönas lite extra.
Det verkar helt befängt att ha system som bygger på att rektorerna, och kanske även lärarna, får lön som är direkt kopplad till vilket betyg eleverna får. Det skulle verkligen ge upphov till betygsinflation. Förstår Björklunds reaktion i det avseendet. Misstänker dock att det inte finns så många sådana konkreta exempel. Något?
I Nacka har alla rektorer resultatkontrakt med sin chef. Det handlar om ekonomi, medarbetarnas nöjdhet, elevernas/föräldrarnas nöjdhet och resultat samt individuella mål för varje rektor. Man väger in flera viktiga dimensioner i uppdraget. Hur väl rektorerna lyckas avspeglar sig sedan i lönekuvertet. Det ger commitment och det är en av orsakerna till att Nackas skolor tillhör landets bästa.
Några avslutande ord om betygsinflation, ett ord som är på modet nu. Ohly skyller på friskolorna (de verkar vara roten till allt ont i hans värld). Men jag minns min egen gymnasietid, då hette det förstås inte betygsinflation utan att det var "enklare att få bra betyg på vissa skolor". Det är samma sak och inget nytt fenomen. Oavsett bonusar och friskolor så behöver vi skarpare kontrollmekanismer för att betygssättningen ska bli rättssäker. Det har de rödgröna aldrig levererat eller efterfrågat.
SR, SVT, DN,
30 augusti, 2010
Forskare: Lärarkompetens viktigare än lärartäthet
Jag stal mig lite tid från valkampanjandet idag för att gå på en konferens om vad forskningen säger om den svenska utbildningspolitiken - vilka effekter har den egentligen (Rapport 2010:13)? IFAU arrangerade och jag var enda riksdagsledamot på plats. Superintressanta resultat. IFAU är duktiga.
Professor Jan-Eric Gustafsson inledde med en genomgång av vilken betydelse resurser och lärarkompetens har. Lärartäthet dömdes i princip ut som relevant mått helt och hållet. Klasstorlek har nästan ingen betydelse för elevernas lärande, möjligen något för små barn, utländska barn och barn från familjer utan utbildningstradition samt högpresterande. Att klasstorleken spelar viss roll för de mindre barnen kan dels bero på att det blir högre kvalitet i läsinlärningen som i sin tur är grunden för vidare skolgång och dels att det blir en effektivare insocialisering i skolans normer och regler.
I storskaliga försök med "class size reduction" i bl a USA har de positiva effekterna helt uteblivit, enligt forskningen. På forskarens knastertorra sätt konstaterade han att "det framstår inte som troligt att förändringar i lärartäthet kan föranleda resultatförsämringarna". Tål att tänka på när alla kräver mindre klasser och fler lärare som lösningen på alla skolans problem.
Lärarkompetens spelar däremot en mycket stor roll, lika stor som elevernas sociala bakgrund. Forskningen kunde inte säga hur en lärare ska "se ut" för att vara bra, men ämnesdidaktiska kunskaper förefaller ha större betydelse än ämneskunskaper. Fast samtidigt är goda ämneskunskaper en förutsättning för god ämnesdidaktik... De underströk också att det är viktigt att tiden för undervisning maximeras.
Professor Peter Fredriksson gick igenom avhoppen på gymnasiet och kopplade dem till gymnasiereformen och det nya målrelaterade betygssystemet som infördes i mitten av 90-talet. Avhoppen ökade rejält när man gick över från 2-årig till 3-årig yrkesutbildning där det extra året i huvudsak har teoretiskt innehåll, i synnerhet bland elever med låga grundskolebetyg. Motivet för det tredje året - att förenkla och öka övergången till högre studier - sågades totalt. Han kunde inte se några sådana effekter alls. Och den ökade utbildningsinsatsen har inte resulterat i högre inkomster heller.
När det gäller betygens påverkan så fick han mothugg av en annan professor, Christina Cliffordson, som ägnat sig mer åt betygen. Fredriksson menade att dagens betygssystem med meritpoäng lett till att färre tar examen och att det är de elever som har sämst grundskolebetyg som påverkats mest. Cliffordsson kontrade med att konstatera att det statistiska urvalet skedde när det var som rörigast i gymnasiet i mitten av 90-talet när strukturen ändrades samtidigt som betygssystemet och det var massor av implementeringsproblem. Hon ifrågasatte också hur generaliserbara resultaten är över tid. Initiala resultat är inte nödvändigtvis långtiktigt giltiga.
Den tredje genomgången handlade om högskolan och hur rekryteringen och antagningen går till. Fil dr Björn Öckert konstaterade att högskoleprovet inte har något värde alls när det gäller att prognostisera framgång i högskolestudierna. Högskoleprovet har t o m ogynnsamma egenskaper, därför att de skjuter upp högskolestarten och därmed leder till lägre ekonomisk avkastning på högskolestudierna samt att de tenderar att gynna personer från socialgrupp 1.
Mina tankar om detta då?
Att förändra gymnasiet är mer angeläget än någonsin. De rödgrönas linje känns helt fel och forskningen belägger detta. T o m LO är inne på samma spår - när ska S ändra sig?
Resursfrågan borde handla mer om kompetens och kvalitet och mindre om kvantitet. Högre utbildade, mer kompetenta och bättre betalda lärare känns viktigare än fler vuxna i skolan. Fortbildning och koppling till forskningen måste lyftas på dagordningen men det är tyvärr inte så "hot" i populistiska utspelstermer, men det är så väldigt rätt om syftet är att förbättra kvaliteten.
Och det är bra med fler lektioner och att avlasta lärarna jobb som kuratorer, psykologer och skolsköterskor kan göra bättre så att de i stället kan ägna sig åt undervisning.
Sammanfattningsvis: moderaternas utbildningspolitik ligger rätt utifrån vad forskningen säger.
Slutligen, LR-ordföranden Metta Fjelkner var på plats och meddelade att LR minsann inte "ropar efter mer resurser till skolan, däremot en annan användning av resurserna" för att citera vad hon sa. Låter klokt och bra. Trots det kan jag ju erinra mig en mängd utspel från samma fackförbund om just behovet av mer resurser... Men man kan ju ändra sig.
Professor Jan-Eric Gustafsson inledde med en genomgång av vilken betydelse resurser och lärarkompetens har. Lärartäthet dömdes i princip ut som relevant mått helt och hållet. Klasstorlek har nästan ingen betydelse för elevernas lärande, möjligen något för små barn, utländska barn och barn från familjer utan utbildningstradition samt högpresterande. Att klasstorleken spelar viss roll för de mindre barnen kan dels bero på att det blir högre kvalitet i läsinlärningen som i sin tur är grunden för vidare skolgång och dels att det blir en effektivare insocialisering i skolans normer och regler.
I storskaliga försök med "class size reduction" i bl a USA har de positiva effekterna helt uteblivit, enligt forskningen. På forskarens knastertorra sätt konstaterade han att "det framstår inte som troligt att förändringar i lärartäthet kan föranleda resultatförsämringarna". Tål att tänka på när alla kräver mindre klasser och fler lärare som lösningen på alla skolans problem.
Lärarkompetens spelar däremot en mycket stor roll, lika stor som elevernas sociala bakgrund. Forskningen kunde inte säga hur en lärare ska "se ut" för att vara bra, men ämnesdidaktiska kunskaper förefaller ha större betydelse än ämneskunskaper. Fast samtidigt är goda ämneskunskaper en förutsättning för god ämnesdidaktik... De underströk också att det är viktigt att tiden för undervisning maximeras.
Professor Peter Fredriksson gick igenom avhoppen på gymnasiet och kopplade dem till gymnasiereformen och det nya målrelaterade betygssystemet som infördes i mitten av 90-talet. Avhoppen ökade rejält när man gick över från 2-årig till 3-årig yrkesutbildning där det extra året i huvudsak har teoretiskt innehåll, i synnerhet bland elever med låga grundskolebetyg. Motivet för det tredje året - att förenkla och öka övergången till högre studier - sågades totalt. Han kunde inte se några sådana effekter alls. Och den ökade utbildningsinsatsen har inte resulterat i högre inkomster heller.
När det gäller betygens påverkan så fick han mothugg av en annan professor, Christina Cliffordson, som ägnat sig mer åt betygen. Fredriksson menade att dagens betygssystem med meritpoäng lett till att färre tar examen och att det är de elever som har sämst grundskolebetyg som påverkats mest. Cliffordsson kontrade med att konstatera att det statistiska urvalet skedde när det var som rörigast i gymnasiet i mitten av 90-talet när strukturen ändrades samtidigt som betygssystemet och det var massor av implementeringsproblem. Hon ifrågasatte också hur generaliserbara resultaten är över tid. Initiala resultat är inte nödvändigtvis långtiktigt giltiga.
Den tredje genomgången handlade om högskolan och hur rekryteringen och antagningen går till. Fil dr Björn Öckert konstaterade att högskoleprovet inte har något värde alls när det gäller att prognostisera framgång i högskolestudierna. Högskoleprovet har t o m ogynnsamma egenskaper, därför att de skjuter upp högskolestarten och därmed leder till lägre ekonomisk avkastning på högskolestudierna samt att de tenderar att gynna personer från socialgrupp 1.
Mina tankar om detta då?
Att förändra gymnasiet är mer angeläget än någonsin. De rödgrönas linje känns helt fel och forskningen belägger detta. T o m LO är inne på samma spår - när ska S ändra sig?
Resursfrågan borde handla mer om kompetens och kvalitet och mindre om kvantitet. Högre utbildade, mer kompetenta och bättre betalda lärare känns viktigare än fler vuxna i skolan. Fortbildning och koppling till forskningen måste lyftas på dagordningen men det är tyvärr inte så "hot" i populistiska utspelstermer, men det är så väldigt rätt om syftet är att förbättra kvaliteten.
Och det är bra med fler lektioner och att avlasta lärarna jobb som kuratorer, psykologer och skolsköterskor kan göra bättre så att de i stället kan ägna sig åt undervisning.
Sammanfattningsvis: moderaternas utbildningspolitik ligger rätt utifrån vad forskningen säger.
Slutligen, LR-ordföranden Metta Fjelkner var på plats och meddelade att LR minsann inte "ropar efter mer resurser till skolan, däremot en annan användning av resurserna" för att citera vad hon sa. Låter klokt och bra. Trots det kan jag ju erinra mig en mängd utspel från samma fackförbund om just behovet av mer resurser... Men man kan ju ändra sig.
25 augusti, 2010
De har lovat kvalitet i skolan förut
Mona Sahlin vill ha kvalitetskrav i skolan, sa hon i partiledarintervjun i radion i morse.
Som om det inte finns några idag, då?! Läroplanen, kursplanerna och skollagen är full av kvalitetskrav. Där står vad eleverna ska lära sig, vad de har rätt till och vad skolorna är skyldiga att erbjuda och göra. Jag tror att det vore farligt att vika av från den målstyrningen. Men, och det är viktigt, det var varit tre problem med detta under lång tid - kraven har varit otydliga, de har inte följts upp och inget händer om man inte uppfyller kraven.
Allt det ändrar vi på nu. Skollagen och betygskriterierna blir mycket tydligare och sanktioner införs. Utvärderingen har skärpts, bl a genom att vi inrättat en helt ny inspektionsmyndighet. Socialdemokraterna har röstat emot det mesta, senast i juni när sanktionsmöjlighetena infördes.
Att socialdemokraterna under lång tid nonchalerat kvalitetskraven gör att dagens utspel inte är trovärdigt för fem öre. De har lovat så mycket förut, men aldrig levererat. Jag skrev en rapport till moderaternas partistyrelse om utvärdering av skolan 2005 och som tur var så har jag den kvar.
I rapporten gick jag igenom vad som sagts om utvärdering av skolan. Dåvarande skolminister Ylva Johansson (s) skrev t ex på DN Debatt 12 april 1998 att "dåliga skolor ska kunna straffas" och att "staten måste skärpa sina instrument för att värna varje barns rätt till en likvärdig utbildning". Jättebra, det hade vi krävt länge. Men det blev aldrig gjort.
Nästa skolminister, Ingegärd Wärnersson (s), skrev i sin utvecklingsplan för skolan (maj 1999) att ”metoder behöver utvecklas för att också kunna mäta mer komplexa frågor som t ex i vilken grad eleverna har tillägnat sig skolans värdegrund och i vilken utsträckning de uppnår skolans mål när det gäller samarbetsförmåga, förmåga till kritisk granskning, att se sammanhang och lösa problem etc. Regeringen anser att det finns skäl att särskilt understryka behovet av kontinuerlig uppföljning och avstämning genom hela grundskoletiden.
Perfekt. Men det blev heller aldrig gjort. Avstämningen i 5:an var frivillig och gällde bara vissa ämnen. Några metoder för att mäta de komplexa frågorna togs aldrig fram.
Perssons tredje skolminister, Thomas Östros, skrev i sin utvecklingsplan (maj 2002) att ”ett decentraliserat och målstyrt system kräver en omfattande och noggrann nationell uppföljning, utvärdering, granskning och tillsyn kombinerad med konsekventa insatser för att utveckla det lokala kvalitetsarbetet” samt att ”Skolverket kommer att ges i uppdrag att utveckla de enhetliga resultatmått för förskolan, skolan och vuxenutbildningen som bör ingå i varje kvalitetsredovisning". Kanon! Men det gjordes heller aldrig. Enhetliga resultatmått finns inte. Och den som sett någon omfattande och noggrann granskning så kan ju höra av sig...
Ministrar kom och ministrar gick, nya löften ställdes ut, men inget hände. Nu lovar socialdemokraterna (dessutom samma personer!) nya kvalitetskrav och kvalitetsmått igen. Vem tror på dem? Varför skulle de lyckas nu?
Dessutom - de kan ju inte lova saker de inte avsätter pengar för. Sedelpressen går varm hos de rödgröna.
SvD,
Som om det inte finns några idag, då?! Läroplanen, kursplanerna och skollagen är full av kvalitetskrav. Där står vad eleverna ska lära sig, vad de har rätt till och vad skolorna är skyldiga att erbjuda och göra. Jag tror att det vore farligt att vika av från den målstyrningen. Men, och det är viktigt, det var varit tre problem med detta under lång tid - kraven har varit otydliga, de har inte följts upp och inget händer om man inte uppfyller kraven.
Allt det ändrar vi på nu. Skollagen och betygskriterierna blir mycket tydligare och sanktioner införs. Utvärderingen har skärpts, bl a genom att vi inrättat en helt ny inspektionsmyndighet. Socialdemokraterna har röstat emot det mesta, senast i juni när sanktionsmöjlighetena infördes.
Att socialdemokraterna under lång tid nonchalerat kvalitetskraven gör att dagens utspel inte är trovärdigt för fem öre. De har lovat så mycket förut, men aldrig levererat. Jag skrev en rapport till moderaternas partistyrelse om utvärdering av skolan 2005 och som tur var så har jag den kvar.
I rapporten gick jag igenom vad som sagts om utvärdering av skolan. Dåvarande skolminister Ylva Johansson (s) skrev t ex på DN Debatt 12 april 1998 att "dåliga skolor ska kunna straffas" och att "staten måste skärpa sina instrument för att värna varje barns rätt till en likvärdig utbildning". Jättebra, det hade vi krävt länge. Men det blev aldrig gjort.
Nästa skolminister, Ingegärd Wärnersson (s), skrev i sin utvecklingsplan för skolan (maj 1999) att ”metoder behöver utvecklas för att också kunna mäta mer komplexa frågor som t ex i vilken grad eleverna har tillägnat sig skolans värdegrund och i vilken utsträckning de uppnår skolans mål när det gäller samarbetsförmåga, förmåga till kritisk granskning, att se sammanhang och lösa problem etc. Regeringen anser att det finns skäl att särskilt understryka behovet av kontinuerlig uppföljning och avstämning genom hela grundskoletiden.
Perfekt. Men det blev heller aldrig gjort. Avstämningen i 5:an var frivillig och gällde bara vissa ämnen. Några metoder för att mäta de komplexa frågorna togs aldrig fram.
Perssons tredje skolminister, Thomas Östros, skrev i sin utvecklingsplan (maj 2002) att ”ett decentraliserat och målstyrt system kräver en omfattande och noggrann nationell uppföljning, utvärdering, granskning och tillsyn kombinerad med konsekventa insatser för att utveckla det lokala kvalitetsarbetet” samt att ”Skolverket kommer att ges i uppdrag att utveckla de enhetliga resultatmått för förskolan, skolan och vuxenutbildningen som bör ingå i varje kvalitetsredovisning". Kanon! Men det gjordes heller aldrig. Enhetliga resultatmått finns inte. Och den som sett någon omfattande och noggrann granskning så kan ju höra av sig...
Ministrar kom och ministrar gick, nya löften ställdes ut, men inget hände. Nu lovar socialdemokraterna (dessutom samma personer!) nya kvalitetskrav och kvalitetsmått igen. Vem tror på dem? Varför skulle de lyckas nu?
Dessutom - de kan ju inte lova saker de inte avsätter pengar för. Sedelpressen går varm hos de rödgröna.
SvD,
17 augusti, 2010
Härliga Sverige, men skolan drar ned oss
Ansedda tidskriften Newsweek har rankat världens 100 bästa länder. Sverige kommer på en hedrande tredjeplats. Finland toppar listan, följd av Schweitz.
Rankingen baseras på faktorer inom fem områden - utbildning, hälsa, livskvalitet, ekonomisk utveckling och politiskt klimat. Vårt vackra land har bäst politiskt klimat, tredje bästa hälsa, femte bästa ekonomiska klimat och åttonde bästa livskvalitet.
Vår akilleshäl är utbildning, föga förvånande. Här ligger vi bara på 19:e plats, efter bl a Kazakstan, Tjeckien och Polen. Socialdemokraterna styrde den svenska skolan åt vänster på 70-talet. Vi är rätt extrema i att inte ha betyg och nationella kontrollpunkter i de lägre åldrarna och att kunskapsmålen tonats ned. Vi har bland de största avhoppen från gymnasiet i Europa. Det är lätt att tro att Sverige är världens medelpunkt, men sanningen är väl att vi är världens mest udda land och det gäller skolväsendet i synnerhet.
Det känns verkligen angeläget att de reformer vi nu beslutat om också får genomföras och inte rivas upp av de rödgröna. Då halkar vi säkert ned ytterligare. Med bättre funktionalitet i skolan skulle vi i stället kunna ta oss upp till toppen.
SVT, SvD, DN,
Rankingen baseras på faktorer inom fem områden - utbildning, hälsa, livskvalitet, ekonomisk utveckling och politiskt klimat. Vårt vackra land har bäst politiskt klimat, tredje bästa hälsa, femte bästa ekonomiska klimat och åttonde bästa livskvalitet.
Vår akilleshäl är utbildning, föga förvånande. Här ligger vi bara på 19:e plats, efter bl a Kazakstan, Tjeckien och Polen. Socialdemokraterna styrde den svenska skolan åt vänster på 70-talet. Vi är rätt extrema i att inte ha betyg och nationella kontrollpunkter i de lägre åldrarna och att kunskapsmålen tonats ned. Vi har bland de största avhoppen från gymnasiet i Europa. Det är lätt att tro att Sverige är världens medelpunkt, men sanningen är väl att vi är världens mest udda land och det gäller skolväsendet i synnerhet.
Det känns verkligen angeläget att de reformer vi nu beslutat om också får genomföras och inte rivas upp av de rödgröna. Då halkar vi säkert ned ytterligare. Med bättre funktionalitet i skolan skulle vi i stället kunna ta oss upp till toppen.
SVT, SvD, DN,
15 augusti, 2010
Anfall är inte bästa försvar
Socialdemokraterna presenterade igår en granskning av moderaternas (eller egentligen regeringens) skolpolitik. Den fick ingen som helst uppmärksamhet i media, så tunn och ovederhäftig är den. Följer samma spår som den sjukvårdsgranskning som Ylva Johansson presenterade förra veckan och som direkt motsades av professionen för lögner. Nu är Ylva Johansson ute i ogjort väder igen.
Jag har tre reflektioner kring rapporten.
Först är det lite intressant att de utmålar regeringens skolpolitik som moderaternas och inte folkpartiets, annars är det ju folkpartiet som brukar få äran/kritiken för Alliansens skolpolitik. Men vi moderater tar gärna diskussionen med S!
Sen att den är så tunn. Det lilla som finns kan man skjuta sönder och samman. S-rapporten vill ge bilden att skolan blivit sämre de senaste åren. De börjar med att påstå att "den moderatledda regeringen har inte förbättrat situationen i skolan, tvärtom sjunker kunskapsresultaten" och att "andelen elever som klarar grundskolan har minskat varje år sedan 2006".
Hur ser det ut i verkligheten?
2006 var slutbetygen i nian 205,3 i de kommunala skolorna. Våren 2009 var betygen 207,4. 3 betygspoäng högre alltså. Andelen elever som fick godkänt betyg i alla ämnen har ökat från 75,7% till 76,2%. Långsam förändring, men ändå åt rätt håll. Att kunskapsresultaten sjunker är direkt fel. Ser man till de kommuner som styrs av M respektive S så är skillnaderna däremot påtagliga. Resultaten förbättras i M-ledda kommuner, men sjunker i de röda.
S försöker göra stor sak av att lärartätheten sjunkit. Men båda deras mättillfällen är EFTER valet. Om man jämför med den sista mätningen FÖRE valet med den senast tillgängliga så har lärartätheten faktiskt ökat, från 8,1 lärare/100 elever (läsåret 2005/2006) till 8,2 (läsåret 2009/2010). Kostnaderna för skolan har ökat med 21 miljarder kronor under mandatperioden, trots att vi gått igenom den värsta internationella krisen. Vi har fredat skolan och satsat på en en mängd reformer för att förbättra resultaten.
Slutligen tar de upp komvux och menar att vi minskat antalet platser. Det faller också platt. Skolverket rapporterade häromdagen att antalet platser på komvux ökar för första gången på 10 år och då styrde S under 7 av dem... Ibrahim Baylan drog ned på statsbidragen till komvux med 1 440 miljoner kronor 2003-2006 (-810 Mkr 2003, -50 Mkr 2004 och -580 Mkr 2006). Vi fortsatte neddragningen 2007 eftersom konjunkturen var hög då (-600 Mkr), men därefter har vi ökat massivt med 2 000 miljoner kronor framför allt i yrkesinriktad vuxenutbildning. Och det är fler som går på högskolan nu än någonsin tidigare.
Den tredje reflektionen är att S väljer smutskastning i valet och blir lite desperat. De fortsätter på samma låga nivå som LO. Är detta allt de har att komma med? Skrämsel och lögner? Kan de inte presentera några egna gemensamma förslag med de rödgröna i stället?
Jag ska försöka hålla mig till fakta, få svar på vad de rödgröna egentligen vill med skolan och argumentera för min linje.
Jag har tre reflektioner kring rapporten.
Först är det lite intressant att de utmålar regeringens skolpolitik som moderaternas och inte folkpartiets, annars är det ju folkpartiet som brukar få äran/kritiken för Alliansens skolpolitik. Men vi moderater tar gärna diskussionen med S!
Sen att den är så tunn. Det lilla som finns kan man skjuta sönder och samman. S-rapporten vill ge bilden att skolan blivit sämre de senaste åren. De börjar med att påstå att "den moderatledda regeringen har inte förbättrat situationen i skolan, tvärtom sjunker kunskapsresultaten" och att "andelen elever som klarar grundskolan har minskat varje år sedan 2006".
Hur ser det ut i verkligheten?
2006 var slutbetygen i nian 205,3 i de kommunala skolorna. Våren 2009 var betygen 207,4. 3 betygspoäng högre alltså. Andelen elever som fick godkänt betyg i alla ämnen har ökat från 75,7% till 76,2%. Långsam förändring, men ändå åt rätt håll. Att kunskapsresultaten sjunker är direkt fel. Ser man till de kommuner som styrs av M respektive S så är skillnaderna däremot påtagliga. Resultaten förbättras i M-ledda kommuner, men sjunker i de röda.
S försöker göra stor sak av att lärartätheten sjunkit. Men båda deras mättillfällen är EFTER valet. Om man jämför med den sista mätningen FÖRE valet med den senast tillgängliga så har lärartätheten faktiskt ökat, från 8,1 lärare/100 elever (läsåret 2005/2006) till 8,2 (läsåret 2009/2010). Kostnaderna för skolan har ökat med 21 miljarder kronor under mandatperioden, trots att vi gått igenom den värsta internationella krisen. Vi har fredat skolan och satsat på en en mängd reformer för att förbättra resultaten.
Slutligen tar de upp komvux och menar att vi minskat antalet platser. Det faller också platt. Skolverket rapporterade häromdagen att antalet platser på komvux ökar för första gången på 10 år och då styrde S under 7 av dem... Ibrahim Baylan drog ned på statsbidragen till komvux med 1 440 miljoner kronor 2003-2006 (-810 Mkr 2003, -50 Mkr 2004 och -580 Mkr 2006). Vi fortsatte neddragningen 2007 eftersom konjunkturen var hög då (-600 Mkr), men därefter har vi ökat massivt med 2 000 miljoner kronor framför allt i yrkesinriktad vuxenutbildning. Och det är fler som går på högskolan nu än någonsin tidigare.
Den tredje reflektionen är att S väljer smutskastning i valet och blir lite desperat. De fortsätter på samma låga nivå som LO. Är detta allt de har att komma med? Skrämsel och lögner? Kan de inte presentera några egna gemensamma förslag med de rödgröna i stället?
Jag ska försöka hålla mig till fakta, få svar på vad de rödgröna egentligen vill med skolan och argumentera för min linje.
09 augusti, 2010
Jajamensan, skolan är viktigast
Det är ju kul att man hamnar rätt någon gång. DN skriver idag om en ny undersökning från FSI som säger att väljarna tycker att skolan är den viktigaste politiska frågan nu inför höstens val. Håller verkligen med!
Att skolan är viktigast borde gynna oss i Alliansen. Stödet för vår skolpolitik är betydligt större än för de rödgrönas (om de nu har någon gemensam linje). Väljarna vill ha betyg, valfrihet och fokus på kunskaper. Och de inser att det behövs mer lugn och ro och därmed vissa ordningsregler också.
Det var skolan som gjorde att jag engagerade mig politiskt för länge sen. Vi hade lärarlösa lektioner och betygen "tog slut". Valfrihet var inte att snacka om, vare sig att välja skola eller ämnen. Därför är det en förmån att få vara med och påverka skolpolitiken. Det har hänt en hel del sen jag gick i skolan. En del till det bättre, en del till det sämre och nya problem har tillkommit. Det gäller att inte göra sig av med det som är bra, för det finns mycket sådant, när vi reformerar och moderniserar. Barnet ska inte åka ut med badvattnet.
Utbildning är viktigt. Det handlar om unga människors framtid. Och det är väl just om framtiden som politiken ska handla?! Brister i utbildningskvaliteten leder till avhopp, arbetslöshet, felmatchning, höga kostnader och krasade drömmar. Jag vill ha ett samhälle där alla kan skapa sig en lycklig framtid med hjälp av utbildning. Det är vart man är på väg som är intressant, inte varifrån man kommer. Skolan ska ge möjligheter och livschanser.
SvD, Linda Norberg, Kent Persson,
Att skolan är viktigast borde gynna oss i Alliansen. Stödet för vår skolpolitik är betydligt större än för de rödgrönas (om de nu har någon gemensam linje). Väljarna vill ha betyg, valfrihet och fokus på kunskaper. Och de inser att det behövs mer lugn och ro och därmed vissa ordningsregler också.
Det var skolan som gjorde att jag engagerade mig politiskt för länge sen. Vi hade lärarlösa lektioner och betygen "tog slut". Valfrihet var inte att snacka om, vare sig att välja skola eller ämnen. Därför är det en förmån att få vara med och påverka skolpolitiken. Det har hänt en hel del sen jag gick i skolan. En del till det bättre, en del till det sämre och nya problem har tillkommit. Det gäller att inte göra sig av med det som är bra, för det finns mycket sådant, när vi reformerar och moderniserar. Barnet ska inte åka ut med badvattnet.
Utbildning är viktigt. Det handlar om unga människors framtid. Och det är väl just om framtiden som politiken ska handla?! Brister i utbildningskvaliteten leder till avhopp, arbetslöshet, felmatchning, höga kostnader och krasade drömmar. Jag vill ha ett samhälle där alla kan skapa sig en lycklig framtid med hjälp av utbildning. Det är vart man är på väg som är intressant, inte varifrån man kommer. Skolan ska ge möjligheter och livschanser.
SvD, Linda Norberg, Kent Persson,
09 juli, 2010
Friskolorna större än de egna gymnasierna i Stockholm
Nu mitt i sommaren får tusentals elever besked om vilken gymnasieskola de kommit in på. I Stockholms län har vi en gemensam intagning för att underlätta för eleverna. Statistiken kom i veckan och är lite intressant. Friskolorna fortsätter att vinna terräng, trots minskande elevkullar.
23 500 elever har tagits in i någon av länets gymnasier. 39% på en friskola, 38,6% på den kommunala skolan i hemkommunen, 22% i en kommunal skola i en annan kommun och 0,4% på landstingets gymnasieskola. Förra året var friskoleandelen 36,5% och det egna gymnasiet 41,5%.
Den gängse bilden att eleverna går i kommunens egna gymnasieskola stämmer inte. Inte ens hälften gör det. Det är fler som valt friskolor än den egna kommunens skolor. Fortfarande utgår mycket av planering och organisation och tänkande att det är just så. Nu måste det till ett nytt mind set. Vi har fått en skolmarknad. Nu gäller det att vi utvecklar den och får den att fungera ännu bättre. Inte stoppa, som de rödgröna vill.
Igår avslutade jag Almedalsvistelsen med ett seminarium om öppna kvalitetsjämförelser mellan skolorna, arrangerat av Friskolornas riksförbund. Alla verkade rörande överens om att det behövs öppna, jämförbara och oberoende uppgifter om varje skola. Såväl SKL som Friskolorna vill ha det, men det är uppenbarligen svårt att få till.
Ett problem är att det inte finns så mycket relevant statistik. Det mesta handlar om hur mycket pengar som läggs på olika delar av skolan, hur stora klasserna är etc. Outcome, t ex hur mycket man lär sig, om eleverna är nöjda med sin skola och tycker att lärarna är duktiga, finns få uppgifter om. Nu kommer nationella prov i trean och betyg i sexan (om vi får fortsätta), så snart finns lite sådana uppgifter också om låg- och mellanstadieskolor. Hittills finns inget alls och det är oacceptabelt. Jag skulle också gärna se nationella elevenkäter som alla skolor i landet gör, då blir det jämförbart.
Även om det kan tyckas vara självklart med mer statistik och siffror om resultat etc så är det inte så självklart. När vi arbetat med det i Stockholms län inför den gemensamma gymnasieregionen så fanns det partier som bromsade. Socialdemokraterna och vänstern ville inte ha med indikatorer som betyg och resultat på nationella prov. Det skulle mer handla om trivsel och gruppstorlek. Jag tycker att vi behöver både ock.
Jag tycker inte heller att de rödgröna är så trovärdiga i frågan. De lovade flera gånger i olika utvecklingsplaner och under olika ministrar att ta fram bra kvalitetsmått, men det hände inget. De finns fortfarande inte. Lite självkritisk kan man väl också vara och önska att vi hade fått fram det nu, men fokus har ju varit på alla andra reformer - skollag, gymnasieskola, betyg etc - vilket nog är rätt prioritering även om man är otålig. Men nästa period måste vi få fram det.
23 500 elever har tagits in i någon av länets gymnasier. 39% på en friskola, 38,6% på den kommunala skolan i hemkommunen, 22% i en kommunal skola i en annan kommun och 0,4% på landstingets gymnasieskola. Förra året var friskoleandelen 36,5% och det egna gymnasiet 41,5%.
Den gängse bilden att eleverna går i kommunens egna gymnasieskola stämmer inte. Inte ens hälften gör det. Det är fler som valt friskolor än den egna kommunens skolor. Fortfarande utgår mycket av planering och organisation och tänkande att det är just så. Nu måste det till ett nytt mind set. Vi har fått en skolmarknad. Nu gäller det att vi utvecklar den och får den att fungera ännu bättre. Inte stoppa, som de rödgröna vill.
Igår avslutade jag Almedalsvistelsen med ett seminarium om öppna kvalitetsjämförelser mellan skolorna, arrangerat av Friskolornas riksförbund. Alla verkade rörande överens om att det behövs öppna, jämförbara och oberoende uppgifter om varje skola. Såväl SKL som Friskolorna vill ha det, men det är uppenbarligen svårt att få till.
Ett problem är att det inte finns så mycket relevant statistik. Det mesta handlar om hur mycket pengar som läggs på olika delar av skolan, hur stora klasserna är etc. Outcome, t ex hur mycket man lär sig, om eleverna är nöjda med sin skola och tycker att lärarna är duktiga, finns få uppgifter om. Nu kommer nationella prov i trean och betyg i sexan (om vi får fortsätta), så snart finns lite sådana uppgifter också om låg- och mellanstadieskolor. Hittills finns inget alls och det är oacceptabelt. Jag skulle också gärna se nationella elevenkäter som alla skolor i landet gör, då blir det jämförbart.
Även om det kan tyckas vara självklart med mer statistik och siffror om resultat etc så är det inte så självklart. När vi arbetat med det i Stockholms län inför den gemensamma gymnasieregionen så fanns det partier som bromsade. Socialdemokraterna och vänstern ville inte ha med indikatorer som betyg och resultat på nationella prov. Det skulle mer handla om trivsel och gruppstorlek. Jag tycker att vi behöver både ock.
Jag tycker inte heller att de rödgröna är så trovärdiga i frågan. De lovade flera gånger i olika utvecklingsplaner och under olika ministrar att ta fram bra kvalitetsmått, men det hände inget. De finns fortfarande inte. Lite självkritisk kan man väl också vara och önska att vi hade fått fram det nu, men fokus har ju varit på alla andra reformer - skollag, gymnasieskola, betyg etc - vilket nog är rätt prioritering även om man är otålig. Men nästa period måste vi få fram det.
02 juli, 2010
Sunda ungdomsvärderingar i Sverige
Svenska ungdomar har goda medborgarkunskaper och ganska sunda demokratiska värderingar, visar en ny internationell studie som Skolverket publicerade häromdagen (Morgondagens medborgare). Varför skriver inte tidningarna om detta? Men det är ju klart – det är ganska bra resultat och ger inga svarta krisrubriker.
14-åringar i 38 länder har besvarat samma kunskapsprov och samma enkäter, vilket har gjort det möjligt att jämföra deras kunskaper, värderingar och deltagande på områdena demokrati, samhälle och medborgarskap. På det hela taget är det lite bättre än för 10 år sedan och Sverige ligger bra till i jämförelse med andra länder. Det motbevisar att det bara är hårda värden och faktakunskaper som gäller nu när vi ändrat riktningen för skolpolitiken.
I kunskapsprovet ligger Sverige på femte plats, med fyra länder som har signifikant bättre resultat (Finland, Danmark, Sydkorea och Taiwan). Återigen Finland i topp, alltså.
Men det finns också illavarslande tecken i de svenska resultaten. Det är större skillnader mellan elever i Sverige än i andra länder. Det är inte så stora skillnader mellan skolor, men väl mellan elever på samma skola. En förklaring som ges är att socioekonomisk bakgrund spelar större roll i Sverige än i andra länder.
”Med högutbildade föräldrar är chansen större att eleven får många poäng på provet. Denna effekt är ganska hög i Sverige jämfört med många andra länder och inget av de europeiska länderna i studien har en signifikant större effekt på individnivå av föräldrarnas utbildningsbakgrund än Sverige.”
Trots att likvärdighet har varit ett centralt mål i svensk skolpolitik i decennier så är vi nästan sämst, endast Bulgarien och Polen är värre. Socialdemokraterna måste ta det största ansvaret för detta, det är deras misslyckande.
Tidigare har vi sett rapporter som visar att det är elever med sämre förutsättningar som drabbats av socialdemokraternas flumskola där kunskaper inte sätts i fokus. De är sämre på att läsa och räkna. Nu visas att de också har sämre medborgarkunskaper. I högtidstalen är det just dessa elever som ska gynnas av den röda skolan, men verkligheten ser annorlunda ut. Elever med lågutbildade föräldrar, elever med utländsk bakgrund och elever med fattiga föräldrar har svårt att lyckas i den svenska skolan, det är sanningen. Och vår stora utmaning är att vända den utvecklingen. Den skola som vi ska bygga måste göra skillnad för just dessa elever, de starkare klarar sig alltid.
Ungdomarna svarar också på frågor om attityder i ett antal viktiga frågor och det visar sig att de har riktigt sunda värderingar. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en fullständig självklarhet, liksom att alla oavsett etnisk bakgrund ska ha samma möjligheter. Rasistiska strömningar bland ungdomar finns det inget belägg för i den här undersökningen, tvärtom så uttrycker de ett stort stöd för invandrares rättigheter. Det känns ju också skönt att tre av fyra har stort eller ganska stort förtroende för riksdagen, att jämföras med t ex media som bara varannan har förtroende för.
Svenska ungdomar är mindre intresserade av politik och samhällsfrågor än andra. Att lita till sin egen förmåga och kompetens är centralt för att kunna utöva ett medborgerligt engagemang, men självförtroendet är inte på topp i Sverige och inte engagemanget heller. Våra ungdomar är bland de allra sämsta på att delta i aktiviteter som föreningar och olika grupper arrangerar.
Elevinflytandet är lite mediokert i Sverige, vi ligger t o m något under det internationella genomsnittet. Lite förvånande att länder som Indonesien och Colombia ligger i topp, de framställs ju ofta som ganska auktoritära. I relationen till vår läroplan, som talar om elevinflytande, så är resultaten inte så goda. Diskussionsklimatet är gott, men bara hälften av ungdomarna upplever att de får vara med och påverka undervisningen i klassrummen. Det räcker ju inte med att bara snacka, man måste handla också! Här blev det en liten känga åt lärarna, för det är ju dom som avgör vad som händer i klassrummet.
14-åringar i 38 länder har besvarat samma kunskapsprov och samma enkäter, vilket har gjort det möjligt att jämföra deras kunskaper, värderingar och deltagande på områdena demokrati, samhälle och medborgarskap. På det hela taget är det lite bättre än för 10 år sedan och Sverige ligger bra till i jämförelse med andra länder. Det motbevisar att det bara är hårda värden och faktakunskaper som gäller nu när vi ändrat riktningen för skolpolitiken.
I kunskapsprovet ligger Sverige på femte plats, med fyra länder som har signifikant bättre resultat (Finland, Danmark, Sydkorea och Taiwan). Återigen Finland i topp, alltså.
Men det finns också illavarslande tecken i de svenska resultaten. Det är större skillnader mellan elever i Sverige än i andra länder. Det är inte så stora skillnader mellan skolor, men väl mellan elever på samma skola. En förklaring som ges är att socioekonomisk bakgrund spelar större roll i Sverige än i andra länder.
”Med högutbildade föräldrar är chansen större att eleven får många poäng på provet. Denna effekt är ganska hög i Sverige jämfört med många andra länder och inget av de europeiska länderna i studien har en signifikant större effekt på individnivå av föräldrarnas utbildningsbakgrund än Sverige.”
Trots att likvärdighet har varit ett centralt mål i svensk skolpolitik i decennier så är vi nästan sämst, endast Bulgarien och Polen är värre. Socialdemokraterna måste ta det största ansvaret för detta, det är deras misslyckande.
Tidigare har vi sett rapporter som visar att det är elever med sämre förutsättningar som drabbats av socialdemokraternas flumskola där kunskaper inte sätts i fokus. De är sämre på att läsa och räkna. Nu visas att de också har sämre medborgarkunskaper. I högtidstalen är det just dessa elever som ska gynnas av den röda skolan, men verkligheten ser annorlunda ut. Elever med lågutbildade föräldrar, elever med utländsk bakgrund och elever med fattiga föräldrar har svårt att lyckas i den svenska skolan, det är sanningen. Och vår stora utmaning är att vända den utvecklingen. Den skola som vi ska bygga måste göra skillnad för just dessa elever, de starkare klarar sig alltid.
Ungdomarna svarar också på frågor om attityder i ett antal viktiga frågor och det visar sig att de har riktigt sunda värderingar. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en fullständig självklarhet, liksom att alla oavsett etnisk bakgrund ska ha samma möjligheter. Rasistiska strömningar bland ungdomar finns det inget belägg för i den här undersökningen, tvärtom så uttrycker de ett stort stöd för invandrares rättigheter. Det känns ju också skönt att tre av fyra har stort eller ganska stort förtroende för riksdagen, att jämföras med t ex media som bara varannan har förtroende för.
Svenska ungdomar är mindre intresserade av politik och samhällsfrågor än andra. Att lita till sin egen förmåga och kompetens är centralt för att kunna utöva ett medborgerligt engagemang, men självförtroendet är inte på topp i Sverige och inte engagemanget heller. Våra ungdomar är bland de allra sämsta på att delta i aktiviteter som föreningar och olika grupper arrangerar.
Elevinflytandet är lite mediokert i Sverige, vi ligger t o m något under det internationella genomsnittet. Lite förvånande att länder som Indonesien och Colombia ligger i topp, de framställs ju ofta som ganska auktoritära. I relationen till vår läroplan, som talar om elevinflytande, så är resultaten inte så goda. Diskussionsklimatet är gott, men bara hälften av ungdomarna upplever att de får vara med och påverka undervisningen i klassrummen. Det räcker ju inte med att bara snacka, man måste handla också! Här blev det en liten känga åt lärarna, för det är ju dom som avgör vad som händer i klassrummet.
28 juni, 2010
Idéfattigt från S
Under rubriken "skola, vård och omsorg går före skattesänkningar" (DN Debatt) försöker Mona Sahlin och Thomas Östros ge sken av att socialdemokraterna vill satsa på välfärden. Samtidigt vet ju alla att de vill använda skattepengarna till att höja bidragen för alla som inte jobbar, så ytterligare pengar på skola och omsorg kommer bara att bli på marginalen. Det är höjningar av a-kassan och ändringar i sjukförsäkringen som kostar de riktigt stora pengarna, och som kommer att kräva kännbara skattehöjningar. Men det skriver de förstås inte om.
Vad innebär då deras sk satsning på välfärden? Först mer pengar. Förstås. Jag kommer ihåg en bok av Anders Isaksson från början av 90-talet som hette "Alltid mer, aldrig nog". Lite så känns det fortfarande i det partiet. De har inga direkta idéer om hur pengarna ska göra mer nytta eller att det är just brist på pengar som orsakar revor i välfärden. Men mer pengar ska ändå till.
När vi föreslår mer pengar till skolan eller vården så är det ju med uttalade syften. Lärarlyftet exempelvis. Alla vet att lärarnas kompetens är avgörande för elevernas resultat och därför gör vi nu miljardsatsningar på fortbildning av lärare. Synd bara att många sossekommuner inte deltar. Läsa-skriva-räknapengarna är ett annat exempel. Vi följer upp elevernas resultat redan från skolstarten med omdömen och nationella prov och för att stödja snabba insatser så tillför vi mer pengar. Kömiljarden för att beta av sossarnas köer i sjukvården är ett tredje exempel.
Det andra är fler heltidsanställda i kommunerna. Självklart välkommet för dem som ofrivilligt har deltidstjänster, men inte kan man säga att det är ett sätt att stärka välfärden? Det blir ju inte fler anställda av det, utan kan faktiskt bli det motsatta. I stället för två halvtider i skolmaten och på fritids så blir det en heltidstjänst.
För det tredje vill de ha en starkare kvalitetsuppföljning. Jättebra! Men varför röstade de emot det i riksdagen förra veckan, när vi antog den nya skollagen? Från i höst så kan Skolinspektionen döma ut viten och t o m stänga skolor som har stora brister. Men socialdemokraterna ville avslå hela lagsförslaget. De skriver också att de vill ha medborgarnas valfrihet, inte företagens. Så rätt, så rätt. Men hur förklarar de då att de vlil ge skolorna möjlighet att välja ut elever? De vill ge skolorna ett nytt uppdrag, de ska nu se till att de har en socialt och kulturellt blandad sammansättning av elever. Hur ska de gå till om de inte får välja ut elever? Sortera bort några man redan har för många av?
Nej, det var en märklig artikel. Innehållslös på något sätt. Panikartad i omfamnandet av höga skatter. Det är väl fjärde artikeln på en månad, utan att det blir särskilt konkret vad socialdemokraterna faktiskt vill. Bara mer pengar utan idéer om vad skattepengarna ska göra för nytta ger jag inte mycker för. Det visar hur svaga och idéfattiga socialdemokraterna är. De har inte gjort sin förnyelseresa på allvar.
Vi har efterfrågat besked om vad socialdemokraterna - och de rödgröna tillsammans - vill med skolan i över ett år nu. Men de har inget att redovisa. Då blir det så platt som dagens artikel.
Jag kan nog lova att vi i Alliansen kommer att leverera konkreta förslag på hur vi ska höja kvaliteten i välfärden, förslag där idéerna kommer först och pengarna som en följd av detta.
Vad innebär då deras sk satsning på välfärden? Först mer pengar. Förstås. Jag kommer ihåg en bok av Anders Isaksson från början av 90-talet som hette "Alltid mer, aldrig nog". Lite så känns det fortfarande i det partiet. De har inga direkta idéer om hur pengarna ska göra mer nytta eller att det är just brist på pengar som orsakar revor i välfärden. Men mer pengar ska ändå till.
När vi föreslår mer pengar till skolan eller vården så är det ju med uttalade syften. Lärarlyftet exempelvis. Alla vet att lärarnas kompetens är avgörande för elevernas resultat och därför gör vi nu miljardsatsningar på fortbildning av lärare. Synd bara att många sossekommuner inte deltar. Läsa-skriva-räknapengarna är ett annat exempel. Vi följer upp elevernas resultat redan från skolstarten med omdömen och nationella prov och för att stödja snabba insatser så tillför vi mer pengar. Kömiljarden för att beta av sossarnas köer i sjukvården är ett tredje exempel.
Det andra är fler heltidsanställda i kommunerna. Självklart välkommet för dem som ofrivilligt har deltidstjänster, men inte kan man säga att det är ett sätt att stärka välfärden? Det blir ju inte fler anställda av det, utan kan faktiskt bli det motsatta. I stället för två halvtider i skolmaten och på fritids så blir det en heltidstjänst.
För det tredje vill de ha en starkare kvalitetsuppföljning. Jättebra! Men varför röstade de emot det i riksdagen förra veckan, när vi antog den nya skollagen? Från i höst så kan Skolinspektionen döma ut viten och t o m stänga skolor som har stora brister. Men socialdemokraterna ville avslå hela lagsförslaget. De skriver också att de vill ha medborgarnas valfrihet, inte företagens. Så rätt, så rätt. Men hur förklarar de då att de vlil ge skolorna möjlighet att välja ut elever? De vill ge skolorna ett nytt uppdrag, de ska nu se till att de har en socialt och kulturellt blandad sammansättning av elever. Hur ska de gå till om de inte får välja ut elever? Sortera bort några man redan har för många av?
Nej, det var en märklig artikel. Innehållslös på något sätt. Panikartad i omfamnandet av höga skatter. Det är väl fjärde artikeln på en månad, utan att det blir särskilt konkret vad socialdemokraterna faktiskt vill. Bara mer pengar utan idéer om vad skattepengarna ska göra för nytta ger jag inte mycker för. Det visar hur svaga och idéfattiga socialdemokraterna är. De har inte gjort sin förnyelseresa på allvar.
Vi har efterfrågat besked om vad socialdemokraterna - och de rödgröna tillsammans - vill med skolan i över ett år nu. Men de har inget att redovisa. Då blir det så platt som dagens artikel.
Jag kan nog lova att vi i Alliansen kommer att leverera konkreta förslag på hur vi ska höja kvaliteten i välfärden, förslag där idéerna kommer först och pengarna som en följd av detta.
21 juni, 2010
Essunga visar vägen
Essunga kommun i Västergötland har visat hur man kan göra för att vända en negativ trend (DN och SvD). Från att ha haft riktigt risiga resultat för några år sedan så ligger man nu i topp. Andelen elever som är godkända i alla ämnen har ökat från 62% till 96%. Fantastiskt! Grattis till alla elever!
Utan att på något sätt förringa insatserna i Essunga, så kanske det ändå är på sin plats att tala om att det bara finns en enda högstadieskola i kommunen (Nossebro skola) och ungefär 70 elever i 9:an. Det är inte så stort underlag att dra allt för stora slutsatser på.
Inte desto mindre är det strålande. Kan man i Nossebro, så borde man väl kunna överallt annars också?! Det handlar om attityder och förväntningar säger både skolan och Skolinspektionen. Så rätt, så rätt. Det går att förändra med rätt attityd till eleverna, en tro att de kan lyckas. Det visar också forskningen om framgångsrika skolor. Och TV-serien Klass 9A visade det också.
Essunga är en borgerlig kommun med moderat ledning i utbildningsnämnden, förresten...
07 juni, 2010
Fega rektorer vågar inte utvärdera sina lärare
Skolinspektionen har kommit med ännu en intressant rapport. Nu handlar det om hur skolorna utvärderar sitt eget arbete. Eller inte utvärderar, snarare.
Rapporten handlar om hur systematiskt skolorna arbetar för att se till att eleverna når målen. 40 skolors arbete har granskats. Inspektörerna har granskat hur rektorerna tar det övergripande ansvaret för utvärderingen, om det finns fasta rutiner för hur det ska gå till, om det är en tydlig ansvarsfördelning och om man har adekvata verktyg för utvärdering och utveckling.
Resultatet är intressant. Skolinspektionen bedömer att endast ett fåtal av de 40 skolorna har ett systemtänkande och driver ett systematiskt kvalitetsarbete i sin helhet. Detta trots kraven på kvalitetsredovisningar sedan flera år tillbaka. Man ska inte ha så stor tro på statliga styrdokuments värde, därför faller socialdemokraternas krav på att behålla kvalitetsredovisningarna ganska platt. Den modellen fungerar ju inte riktigt.
Skolorna är bättre på att beskriva elevernas kunskapsutveckling bland de äldre eleverna än bland de yngre. Det är ju ingen nyhet. Skolorna är sämst på att analysera resultaten.
Skolinspektionens övergripande slutsats är att rektorerna och lärarna måste bli bättre på att sätta kunskapsmålen mer i fokus. Tänk att det ska behöva påpekas år 2010. Vi hade ett val för snart fyra år sedan som handlade om just detta, att sätta kunskaperna i fokus igen. Det verkar inte ha trängt igenom överallt, kan man väl konstatera.
Verket har en lite intressant slutsats i att man oftare verkar utvärdera eleverna, men inte sitt eget arbete. Att se sig i spegeln är svårare, det är lättare att hitta orsaker utanför - hos eleverna.
Följande citat är bland de mest intressanta i rapporten: "Flera rektorer ger uttryck för att det är känsligt att analysera hur resultaten hänger ihop med lärarnas insatser och drar sig för sådana analyser av hänsyn till lärarna."
Alla vet ju att det är lärarnas insatser det hänger på. Här måste rektorerna ikläda sig den ledarroll de har och våga utvärdera. Det är fegt att banga ur. Och lärarna måste låta sig utvärderas. Sen kan man alltid diskutera på vilket sätt det ska gå till, det måste vara förankrat bland lärarkollegiet. Men att det ska utvärderas får inte vara en fråga. Det är en central fråga för att vi ska förbättra resultaten i våra skolor och ge eleverna den kunskap de har rätt till.
SR, DN,
Rapporten handlar om hur systematiskt skolorna arbetar för att se till att eleverna når målen. 40 skolors arbete har granskats. Inspektörerna har granskat hur rektorerna tar det övergripande ansvaret för utvärderingen, om det finns fasta rutiner för hur det ska gå till, om det är en tydlig ansvarsfördelning och om man har adekvata verktyg för utvärdering och utveckling.
Resultatet är intressant. Skolinspektionen bedömer att endast ett fåtal av de 40 skolorna har ett systemtänkande och driver ett systematiskt kvalitetsarbete i sin helhet. Detta trots kraven på kvalitetsredovisningar sedan flera år tillbaka. Man ska inte ha så stor tro på statliga styrdokuments värde, därför faller socialdemokraternas krav på att behålla kvalitetsredovisningarna ganska platt. Den modellen fungerar ju inte riktigt.
Skolorna är bättre på att beskriva elevernas kunskapsutveckling bland de äldre eleverna än bland de yngre. Det är ju ingen nyhet. Skolorna är sämst på att analysera resultaten.
Skolinspektionens övergripande slutsats är att rektorerna och lärarna måste bli bättre på att sätta kunskapsmålen mer i fokus. Tänk att det ska behöva påpekas år 2010. Vi hade ett val för snart fyra år sedan som handlade om just detta, att sätta kunskaperna i fokus igen. Det verkar inte ha trängt igenom överallt, kan man väl konstatera.
Verket har en lite intressant slutsats i att man oftare verkar utvärdera eleverna, men inte sitt eget arbete. Att se sig i spegeln är svårare, det är lättare att hitta orsaker utanför - hos eleverna.
Följande citat är bland de mest intressanta i rapporten: "Flera rektorer ger uttryck för att det är känsligt att analysera hur resultaten hänger ihop med lärarnas insatser och drar sig för sådana analyser av hänsyn till lärarna."
Alla vet ju att det är lärarnas insatser det hänger på. Här måste rektorerna ikläda sig den ledarroll de har och våga utvärdera. Det är fegt att banga ur. Och lärarna måste låta sig utvärderas. Sen kan man alltid diskutera på vilket sätt det ska gå till, det måste vara förankrat bland lärarkollegiet. Men att det ska utvärderas får inte vara en fråga. Det är en central fråga för att vi ska förbättra resultaten i våra skolor och ge eleverna den kunskap de har rätt till.
SR, DN,
28 maj, 2010
Sverige kan bli bättre för ungdomar
Svenskt Näringsliv har tagit fram en intressant rapport om ungdomars möjligheter och hur det är att vara ung i Sverige kontra andra länder. I korthet kan man säga att våra ungdomar har bland de bästa förutsättningarna, men att de inte tas tillvara. Därför hamnar Sverige tyvärr på 14:e plats i rankingen av 22 EU-länder. Vi tillvaratar inte ungdomarnas potential helt enkelt.
Rapporten konstaterar att dagens unga är mer välutbildade, mer internationellt orienterade, mer företagsamma och mer it-kunniga än tidigare generationer. Men att möjligheterna på arbetsmarknaden är ganska begränsade. Indexet är en sammanvägning av faktorerna arbetslöshet, företagande, chefskap, utbildningsnivå, inkomst, köpkraft, attityder till unga och självupplevd hälsa.
Rapporten konstaterar att dagens unga är mer välutbildade, mer internationellt orienterade, mer företagsamma och mer it-kunniga än tidigare generationer. Men att möjligheterna på arbetsmarknaden är ganska begränsade. Indexet är en sammanvägning av faktorerna arbetslöshet, företagande, chefskap, utbildningsnivå, inkomst, köpkraft, attityder till unga och självupplevd hälsa.
Trist att vi ligger så dåligt till, men viktigt att lyfta fram och göra något åt. Att länder som Irland och Cypern ligger i topp är lite förvånande. Vi kanske inte alltid ska slå oss för bröstet och säga att vi är så himla bra. Ungdomar har det uppenbarligen bättre i flera andra länder. Det måste vi lära av.
Det är svenska ungdomars position på arbetsmarknaden som vi är svaga i. Vi hamnar långt ned när det gäller arbetslöshet, det vet vi redan. Det som var lite nytt för mig var att vi är så dåliga på företagade bland unga och att unga i Sverige har sämre karriärmöjligheter än andra. Vi är näst sämst när det gäller unga (under 39 år) chefer.
En hel del av detta kokar ned till vårt utbildningssystem och vad vi egentligen utbildar för. Det gäller att få in mer entreprenörsskap tidigt tror jag och att få tydligare kopplingar mellan skolan och arbetslivet. Ofta är det för vattentäta skott. Det har varit ett gigantiskt feltänk att alla gymnasieprogram i första hand ska förbereda för högskolan, i stället för att vissa ska förbereda för arbetslivet. Då får ungdomar så svårt att komma in på arbetsmarknaden.
För mig är rapporten en bekräftelse på att vi är på rätt väg, men att en del fortfarande återstår när det gäller modernisering och attityder.
26 maj, 2010
Parlez-vous francais?
Skolinspektionen presenterade idag en studie över språkundervisningen i skolan. De har gjort nedslag på 40 skolor. Återigen får man bekräftat att så mycket handlar om attityder, förväntningar och förhållningssätt och inte bara om resurser.
Eleverna och lärarna pratar för mycket svenska på lektionerna, konstateras i rapporten. Många elever hoppar och skolorna analyserar inte riktigt varför. Det finns t o m exempel på att elever uppmanas att hoppa av franskan och läsa mer svenska i stället. Så är det ju inte tänkt. Ofta kopplas avhoppen till elevernas vilja och förmåga, inte till skolans egna attityder och förväntningar på eleverna eller hur undervisningen bedrivs.
Skolinspektionens kvalitetsgranskning är jättebra. Deras rapporter blir ögonöppnare för alla med ansvar i skolan.
I vårt förslag till ny skollag täpper vi till lite av de hål som finns om just språkundervisningen. Det är för lätt att hoppa av idag, samtidigt som vi alla vet att språk blir allt viktigare i globaliseringens tidevarv. Det är inte bara matte vi borde bli bättre på, utan även språk.
Fram för mer och fler språk i skolan. Gärna mandarin och arabiska som modernt språk också.
Eleverna och lärarna pratar för mycket svenska på lektionerna, konstateras i rapporten. Många elever hoppar och skolorna analyserar inte riktigt varför. Det finns t o m exempel på att elever uppmanas att hoppa av franskan och läsa mer svenska i stället. Så är det ju inte tänkt. Ofta kopplas avhoppen till elevernas vilja och förmåga, inte till skolans egna attityder och förväntningar på eleverna eller hur undervisningen bedrivs.
Skolinspektionens kvalitetsgranskning är jättebra. Deras rapporter blir ögonöppnare för alla med ansvar i skolan.
I vårt förslag till ny skollag täpper vi till lite av de hål som finns om just språkundervisningen. Det är för lätt att hoppa av idag, samtidigt som vi alla vet att språk blir allt viktigare i globaliseringens tidevarv. Det är inte bara matte vi borde bli bättre på, utan även språk.
Fram för mer och fler språk i skolan. Gärna mandarin och arabiska som modernt språk också.
08 maj, 2010
Ledarskapet lyfter skolan
SKL presenterade igår en skrift om vad det är som skapar en bra skola, vilka förutsättningar som krävs för att eleverna ska få bra resultat. De har djupstuderat 16 kommuner som antingen har haft väldig goda resultat över tid eller kraftigt förbättrat resultaten.
12 av de 16 kommunerna har moderat kommunledning. Slump eller samband?
SKL pekar ut 8 områden som framgångsfaktorer, jag tror att det ligger mycket i dem. Forskningen pekar i samma riktning också.
1. Ledarskapet, både politiskt och på rektorsnivå.
2. Kompetenta lärare.
3. Höga förväntningar på alla och höga ambitioner med skolan.
4. Uppföljning och utvärdering.
5. Goda relationer byggda på en gemensam värdegrund.
6. Tydlig rollfördelning.
7. Upptäcka och stödja elever i behov av särskilt stöd.
8. Samsyn om målen.
På flera av dessa områden kan jag se att det finns politiska skillnader mellan oss och s.
Socialdemokraterna har eempelvis aldrig prioriterat ledarskapet. De drog ned på och stoppade slutligen intagningen till rektorsutbildningen. De vill ofta hårdreglera vad rektorerna får göra och inte göra. Socialdemkratiska kommuner är påtagligt ointresserade av Lärarlyftet, utnyttjar inte ens hälften av de tillgängliga pengarna. Höga förväntningar - ja, det utmanar ju den socialdemokratiska grundlagen - Jante. Uppföljning brukar de vara livrädda för, nationella prov och omdömen hem till föräldrarna har de motarbetat länge. Rollfördelningen vill de gör mer otydlig genom ytterligare regleringar i sitt förslag till ny skollag.
Att det är flesta framgångkommunerna leds av moderater kanske trots allt inte är en slump?
När utbildningsutskottet ordnade ett seminarium om framgångsrika skolor för något år sedan så var det tyst från den röda bänken och intresset ganska svalt. Det känns som om de vill in och peta i detaljer i stället för att ta fasta på de stora och principiellt viktiga frågorna.
Det känns angeläget att hålla fast vid framgångsfaktorerna i stället.
Dagens samhälle, Dagens samhälle, SvD,
12 av de 16 kommunerna har moderat kommunledning. Slump eller samband?
SKL pekar ut 8 områden som framgångsfaktorer, jag tror att det ligger mycket i dem. Forskningen pekar i samma riktning också.
1. Ledarskapet, både politiskt och på rektorsnivå.
2. Kompetenta lärare.
3. Höga förväntningar på alla och höga ambitioner med skolan.
4. Uppföljning och utvärdering.
5. Goda relationer byggda på en gemensam värdegrund.
6. Tydlig rollfördelning.
7. Upptäcka och stödja elever i behov av särskilt stöd.
8. Samsyn om målen.
På flera av dessa områden kan jag se att det finns politiska skillnader mellan oss och s.
Socialdemokraterna har eempelvis aldrig prioriterat ledarskapet. De drog ned på och stoppade slutligen intagningen till rektorsutbildningen. De vill ofta hårdreglera vad rektorerna får göra och inte göra. Socialdemkratiska kommuner är påtagligt ointresserade av Lärarlyftet, utnyttjar inte ens hälften av de tillgängliga pengarna. Höga förväntningar - ja, det utmanar ju den socialdemokratiska grundlagen - Jante. Uppföljning brukar de vara livrädda för, nationella prov och omdömen hem till föräldrarna har de motarbetat länge. Rollfördelningen vill de gör mer otydlig genom ytterligare regleringar i sitt förslag till ny skollag.
Att det är flesta framgångkommunerna leds av moderater kanske trots allt inte är en slump?
När utbildningsutskottet ordnade ett seminarium om framgångsrika skolor för något år sedan så var det tyst från den röda bänken och intresset ganska svalt. Det känns som om de vill in och peta i detaljer i stället för att ta fasta på de stora och principiellt viktiga frågorna.
Det känns angeläget att hålla fast vid framgångsfaktorerna i stället.
Dagens samhälle, Dagens samhälle, SvD,
05 maj, 2010
Nordmaling får lite pisk
Skolinspektionen riktar ganska besk kritik mot Nordmalings kommuns sätt att sköta skolan. Rapporten presenterades i slutet av april och åtföljdes av en debattartikel i lokala tidningen.
Jag tycker att kritiken förefaller högst berättigad. 46% av eleverna slutar nian utan att vara godkänd i alla ämnen. 46%!!! I princip varannan elev har alltså underkänt. 25% av eleverna når inte godkänt på de nationella proven. Det finns knappt en enda elev som går i friskola och nästan inte någon som är berättigad till modersmål, så det kan vare sig vara valfrihetens eller invandrarnas fel. Det är annars något som många försöker skylla på. Kostnaderna 2008 var bland de högsta i landet, 107 000 kr/elev, så det kan inte vara brist på resurser heller. Det är hög lärartäthet och många behöriga lärare.
Så vad beror det på???
Så här säger Skolinspektionen:
"Skolan följer inte upp elevernas kunskaper på ett sätt som gör det möjligt att sätta in lämpliga stödåtgärder. Elever i behov av särskilt stöd får inte alltid det stöd de har rätt till. Rektorerna fungerar inte som de tydliga pedagogiska ledare de behöver och måste vara."
Det är struktur, organisation och politik det handlar om. Nu råkar nämndordföranden vara folkpartist men man anar ändå en unken kvarleva av socialdemokraternas flumskola, så det lär väl inte vara hans fel. Att följa upp kunskapsutvecklingen från början är helt nödvändigt. Är det konstigt på något sätt? Annars blir det just som i Nordmaling.
Nordmalings kommunchef gillar inte att Skolinspektionen är öppen med sin kritik, utan verkar helst att det ska hållas inom slutna rum. I debattartikeln kommenterar han inte med ett ord kritiken i sak - att eleverna inte får tillräckliga kunskaper - utan väljer att angripa öppenheten i kritiken i stället. Märkligt synsätt. Blir det lättare att lösa problemen om man försöker dölja dem och sopa dem under mattan? Nej, absolut inte. Upp med dem på bordet. Här krävs djupgående förändringar i kommunen och det kan inte gå omärkt förbi. Varför inte ta tjuren vid hornen och säga som det är i stället?
Nu får han svar på tal av generaldirektören. Sakligt motiverar hon varför alla har rätt att få ta del av en ocensurerad och berättigad kritik.
Det är faktiskt så här Skolinspektionen ska fungera. Identifiera brister och se till att de åtgärdas. Snart får Skolinspektionen dessutom muskler att ingripa mot allvarliga brister. Att varannan elev underkäns i något ämne måste väl kallas allvarlig brist. Tur för Nordmaling att kritiken kom nu och inte om ett år. Då hade ett akut stängningshot vilat över kommunens skolor.
Jag tycker att kritiken förefaller högst berättigad. 46% av eleverna slutar nian utan att vara godkänd i alla ämnen. 46%!!! I princip varannan elev har alltså underkänt. 25% av eleverna når inte godkänt på de nationella proven. Det finns knappt en enda elev som går i friskola och nästan inte någon som är berättigad till modersmål, så det kan vare sig vara valfrihetens eller invandrarnas fel. Det är annars något som många försöker skylla på. Kostnaderna 2008 var bland de högsta i landet, 107 000 kr/elev, så det kan inte vara brist på resurser heller. Det är hög lärartäthet och många behöriga lärare.
Så vad beror det på???
Så här säger Skolinspektionen:
"Skolan följer inte upp elevernas kunskaper på ett sätt som gör det möjligt att sätta in lämpliga stödåtgärder. Elever i behov av särskilt stöd får inte alltid det stöd de har rätt till. Rektorerna fungerar inte som de tydliga pedagogiska ledare de behöver och måste vara."
Det är struktur, organisation och politik det handlar om. Nu råkar nämndordföranden vara folkpartist men man anar ändå en unken kvarleva av socialdemokraternas flumskola, så det lär väl inte vara hans fel. Att följa upp kunskapsutvecklingen från början är helt nödvändigt. Är det konstigt på något sätt? Annars blir det just som i Nordmaling.
Nordmalings kommunchef gillar inte att Skolinspektionen är öppen med sin kritik, utan verkar helst att det ska hållas inom slutna rum. I debattartikeln kommenterar han inte med ett ord kritiken i sak - att eleverna inte får tillräckliga kunskaper - utan väljer att angripa öppenheten i kritiken i stället. Märkligt synsätt. Blir det lättare att lösa problemen om man försöker dölja dem och sopa dem under mattan? Nej, absolut inte. Upp med dem på bordet. Här krävs djupgående förändringar i kommunen och det kan inte gå omärkt förbi. Varför inte ta tjuren vid hornen och säga som det är i stället?
Det är helt enkelt inte acceptabelt att varannan elev inte får de kunskaper han eller hon behöver. Ingen ska behöva gå i en sådan skola. Det är ju inte så att de dåliga resultaten kommer som någon överraskning. 1998 var meritvärdet 175, i samma storleksklass som nu. Om det har hållits i det fördolda i 10 år så har det inte varit någon framgångsrik metod. Varför inte köra med öppenhet nu i stället?
Det är faktiskt så här Skolinspektionen ska fungera. Identifiera brister och se till att de åtgärdas. Snart får Skolinspektionen dessutom muskler att ingripa mot allvarliga brister. Att varannan elev underkäns i något ämne måste väl kallas allvarlig brist. Tur för Nordmaling att kritiken kom nu och inte om ett år. Då hade ett akut stängningshot vilat över kommunens skolor.
04 maj, 2010
Ljusare bild av skolan
Skolverket har idag presenterat sin återkommande undersökning om elevernas och lärarnas attityder till skolan. Den första rapporten kom 1993 och sedan har det kommit en ny vart tredje år. Här finns mycket intressant att borra ned sig i, i synnerhet för oss statistiknördar.
Det är 4 500 elever och 2 000 lärare runt om i Sverige som svarat på mängder av frågor och det bör ge en ganska sanningsenlig bild alltså.
Generellt är attityden mer positiv nu än tidigare. Roligt för oss som jobbar med Alliansens skolpolitik och ännu mer för alla som jobbar i skolan. Det är viktigt att inte svartmåla - vem vill jobba i en organisation som alla skäller på?
Andelen elever som trivs bra i skolan har aldrig varit så hög som nu, mellan 80% och 90% beroende på stadium.
Sett över tid så är möjligheten att få extra hjälp om man behöver ganska bra nu. På 90-talet var det under 70% av högstadieeleverna som höll med, nu är det över 80%. På gymnasiet har man gjort en ännu större resa. Då var det ca 50% som tyckte att möjligheten till extra stöd var bra, nu är det nästan 80% (6% håller inte med). Lärarna är inte lika positiva. Endast 47% anser att elevernas möjlighet att få extra stöd är bra och hela 33% tycker att de är dåliga.
Stressen har minskat något bland yngre elever, men ökat bland de äldre. Varje-dag-stressen handlar ofta om egna krav och ambitioner och om läxor. Det är viktigt att komma ihåg att det finns både positiv och negativ stress. Det är den negativa, att inte veta vad som förväntas och inte kunna påverka själv, som är den allvarliga.
Därför är det glädjande att fler elever nu anser sig kunna vara med och bestämma om viktiga frågor. Över lag har det skett en förbättring över tid. Samtidigt har elevernas intresse av att vara med och bestämma minskat på vissa områden, t ex att påverka vilka böcker man ska ha.
79% av eleverna tycker att lärarna undervisar bra, 8% håller inte med. Däremot är det lite sämre med lärarnas förmåga att skapa intresse. Det tycker bara 67%, medan 16% inte tycker det. 18% tycker inte att lärarna ger tillräckliga utmaningar så att man hela tiden utvecklas.
Ett annat orosmoln handlar om att så många elever inte tycker att det känns så meningsfullt att gå till skolan. 27% av eleverna tycker att det känns meningsfullt då och då eller ännu mer sällan. Endast 59% av eleverna tycker alltid eller oftast att det är roligt att gå till skolan. Det borde vara betydligt fler.
Lite förvånad blir jag över att 12%-13% av lärarna anger att läroplanen och kursplanerna har liten eller ingen betydelse för deras arbete. Hm. Förstått att skolan är en politiskt styrd organisattion?
Ungefär lika många lärare tycker att man ger extra stimulans till särskilt duktiga elever som att man inte gör det, 34% för och 27% mot. Här höjer vi ambitionsnivån med nya skollagen. Alla elever ska ha rätt att utvecklas maximalt.
Rapporten slutar med några mer politiska frågor och här är lärarna djupt splittrade. Den första gäller synen på valfrihet och friskolor. 51% håller inte med om att rätten att välja skola leder till en konkurrens som främjar kvaliteten och 44% tycker inte att det är bra med friskolor som alternativ till de kommunala.
Lika kluvna är lärarna till betyg. 48% tycker att det är bra att ge betyg tidigare i grundskolan, 49% tycker att det är dåligt.
Sammantaget blir jag ändå glad över den allt ljusare bilden av svensk skola. Alliansen är på rätt väg!
DN,
Det är 4 500 elever och 2 000 lärare runt om i Sverige som svarat på mängder av frågor och det bör ge en ganska sanningsenlig bild alltså.
Generellt är attityden mer positiv nu än tidigare. Roligt för oss som jobbar med Alliansens skolpolitik och ännu mer för alla som jobbar i skolan. Det är viktigt att inte svartmåla - vem vill jobba i en organisation som alla skäller på?
Andelen elever som trivs bra i skolan har aldrig varit så hög som nu, mellan 80% och 90% beroende på stadium.
Klasstorlekarna brukar vara ett kärt diskussionsämne. Enligt lärarna så har det aldrig varit bättre än nu. År 2000 var 43% av lärarna nöjda med storleken på klassen och 39% missnöjda. 2009 var hela 62% nöjda och endast 21% missnöjda. Det är en rejäl förbättring. Även eleverna än nöjda med klasstorleken - 84% tycker att den är lagom.
Mitt under det värsta krisåret som någon kan minnas så var lärarna alltså mer nöjda än under högkonjunkturen. Lärarna är för övrigt på alla punkter mer nöjda med förutsättningarna för undervisningen än i någon mätning tidigare, bl a med lokalerna, den tekniska utrustningen och möjligheten till extra stöd. Rapporten ger onekligen en annan bild än de fackliga organisationerna och oppositionen.
Sett över tid så är möjligheten att få extra hjälp om man behöver ganska bra nu. På 90-talet var det under 70% av högstadieeleverna som höll med, nu är det över 80%. På gymnasiet har man gjort en ännu större resa. Då var det ca 50% som tyckte att möjligheten till extra stöd var bra, nu är det nästan 80% (6% håller inte med). Lärarna är inte lika positiva. Endast 47% anser att elevernas möjlighet att få extra stöd är bra och hela 33% tycker att de är dåliga.
Stressen har minskat något bland yngre elever, men ökat bland de äldre. Varje-dag-stressen handlar ofta om egna krav och ambitioner och om läxor. Det är viktigt att komma ihåg att det finns både positiv och negativ stress. Det är den negativa, att inte veta vad som förväntas och inte kunna påverka själv, som är den allvarliga.
Därför är det glädjande att fler elever nu anser sig kunna vara med och bestämma om viktiga frågor. Över lag har det skett en förbättring över tid. Samtidigt har elevernas intresse av att vara med och bestämma minskat på vissa områden, t ex att påverka vilka böcker man ska ha.
79% av eleverna tycker att lärarna undervisar bra, 8% håller inte med. Däremot är det lite sämre med lärarnas förmåga att skapa intresse. Det tycker bara 67%, medan 16% inte tycker det. 18% tycker inte att lärarna ger tillräckliga utmaningar så att man hela tiden utvecklas.
Det finns så klart några orosmoln i rapporten. Ett sådant är arbetsron. 20% av flickorna på högstadiet tycker att det är arbetsro endast på några få eller nästan inga lektioner. 22% av eleverna känner sig störda av andra elever på de flesta lektionerna. Bara 39% anger att de i princip inte blir störda på några lektioner alls. Det borde väl vara varenda en som får arbeta ostört. Klart illavarslande! Lärarna har ett ganska stort stöd för att de är bra på att skapa arbetsro, men 18% av eleverna tycker inte det. Något att fundera över.
Ett annat orosmoln handlar om att så många elever inte tycker att det känns så meningsfullt att gå till skolan. 27% av eleverna tycker att det känns meningsfullt då och då eller ännu mer sällan. Endast 59% av eleverna tycker alltid eller oftast att det är roligt att gå till skolan. Det borde vara betydligt fler.
Lite förvånad blir jag över att 12%-13% av lärarna anger att läroplanen och kursplanerna har liten eller ingen betydelse för deras arbete. Hm. Förstått att skolan är en politiskt styrd organisattion?
Ungefär lika många lärare tycker att man ger extra stimulans till särskilt duktiga elever som att man inte gör det, 34% för och 27% mot. Här höjer vi ambitionsnivån med nya skollagen. Alla elever ska ha rätt att utvecklas maximalt.
Rapporten slutar med några mer politiska frågor och här är lärarna djupt splittrade. Den första gäller synen på valfrihet och friskolor. 51% håller inte med om att rätten att välja skola leder till en konkurrens som främjar kvaliteten och 44% tycker inte att det är bra med friskolor som alternativ till de kommunala.
Lika kluvna är lärarna till betyg. 48% tycker att det är bra att ge betyg tidigare i grundskolan, 49% tycker att det är dåligt.
Sammantaget blir jag ändå glad över den allt ljusare bilden av svensk skola. Alliansen är på rätt väg!
DN,
27 april, 2010
144 miljoner i mattesatsningar
Svenska elevers matematikkunskaper har sjunkit sedan början av 90-talet visar internationella undersökningar. Regeringen försöker få lite skjuts i matematikutvecklingen genom att satsa extra pengar på att höja kvaliteten. Skolverket beslutade igår att fördela 144 miljoner kronor till angelägna projekt för att förbättra undervisningen.
Den här typen av smörjmedel behövs ibland. Det är inte så mycket pengar i ett större perspektiv, men satsningen innebär att kommuner och skolor tänker till lite extra på vad de kan göra för att eleverna ska klara sig bättre. Bra att det är kvaliteten i ansökningarna som bedömts, så att det inte blir ett allmänt utsmetande. Att skjuta till 144 miljoner i den allmänna kommunpåsen är inte samma kraftsamling och ger sannolikt inte samma effekt heller.
Lite bekymmersamt är det ju förstås att vissa kommuner med riktigt dåliga resultat i matematik inte får några pengar. I Ljusnarsberg nådde inte 44% av eleverna målen för Godkänt i de nationella proven våren 2009. Det är inte utan att man undrar vad de håller på med... Haparanda, Filipstad, Dorotea och Askersund är andra exempel på kommuner med dåliga resultat som inte får några pengar.
Men det är ju kvaliteten i ansökningarna som prövas, inte behoven av förbättringar. Det skulle vara rätt förödande. Att slänga in pengar, utan att kunna använda dem rätt, gör ju ingen nytta. Samtidigt är det viktigt att Skolinspektionen hårdgranskar de här kommunerna som antingen inte sökt om pengar eller inte fått några därför att ansökningarna inte höll måttet och inte kunde bedömas leda till bestående förbättringar för eleverna. Uppryckning!
Sydsvenskan,
Den här typen av smörjmedel behövs ibland. Det är inte så mycket pengar i ett större perspektiv, men satsningen innebär att kommuner och skolor tänker till lite extra på vad de kan göra för att eleverna ska klara sig bättre. Bra att det är kvaliteten i ansökningarna som bedömts, så att det inte blir ett allmänt utsmetande. Att skjuta till 144 miljoner i den allmänna kommunpåsen är inte samma kraftsamling och ger sannolikt inte samma effekt heller.
Vissa kommuner får mycket, andra inget alls. 167 kommuner får del av pengarna, 123 får inget alls. 48 kommuner får mer än 1 miljon för matematikutveckling, där gör det säkert skillnad. Mest får Umeå med 4,9 Mkr, följt av Linköping på 3,9 Mkr och Stockholm på 3,7 Mkr.
Samtidigt kan man ju fundera över om 15 000 kronor till Storfors kommun gör någon större skillnad och om de pengarna verkligen behövs. Eller 39 000 till Nynäshamn. Kostar det inte mer att behandla sådana ansökningar än vad man faktiskt får ut?Lite bekymmersamt är det ju förstås att vissa kommuner med riktigt dåliga resultat i matematik inte får några pengar. I Ljusnarsberg nådde inte 44% av eleverna målen för Godkänt i de nationella proven våren 2009. Det är inte utan att man undrar vad de håller på med... Haparanda, Filipstad, Dorotea och Askersund är andra exempel på kommuner med dåliga resultat som inte får några pengar.
Men det är ju kvaliteten i ansökningarna som prövas, inte behoven av förbättringar. Det skulle vara rätt förödande. Att slänga in pengar, utan att kunna använda dem rätt, gör ju ingen nytta. Samtidigt är det viktigt att Skolinspektionen hårdgranskar de här kommunerna som antingen inte sökt om pengar eller inte fått några därför att ansökningarna inte höll måttet och inte kunde bedömas leda till bestående förbättringar för eleverna. Uppryckning!
Sydsvenskan,
16 april, 2010
Rätt, rättare, rättast
Skolinspektionen har idag återrapporterat ett viktigt uppdrag de fått av regeringen. De har kontrollrättat 29 000 nationella prov. Låter ju inte som en särskilt kul arbetsuppgift, men ack så viktig. Det har inte gjorts förut, så man vet inte hur rättvisande rättningarna av de nationella proven har varit. Nu får vi svart på vitt.
Kontrollrättaren gav ofta ett lägre resultat än vad som ursprungligen gjorts. Vad som är rätt eller fel vet man dock inte, lite konstigt. Det är förstås en bedömningsfråga i många fall. Men då gäller det att proven är tydliga och att lärarna är kompetenta. Det får inte vara godtycke. Rättvisa och likvärdighet kräver bättre samstämmighet. Provresultaten ligger ju till grund för betygsättningen senare, då måste det vara ganska rätt.
Nu får vi snart en ny lärarutbildning. Där ska betygsättning och bedömning bli en viktig ingrediens. Det är ju på något sätt en av lärarens unika kompetens. Samtidigt räcker ju inte den insatsen, vi kan inte vänta på det. Kanske skulle man erbjuda kurser inom Lärarlyftet om detta ? Det finns uppgifter om att det blev 250 miljoner kronor kvar på Lärarlyftet förra året. Skärpning! Varje huvudman måste också ta sitt respektive ansvar att normera bedömningarna. Inspektionen förordar också att mn förändrar proven lite, säkert bra.
Man kan fundera över vad ett rödgrönt alternativ skulle göra? Kanske ta bort proven helt? Då slipper man ju skillnaderna, eftersom man inte mäter. Miljöpartiet vill inte ha kunskapskrav. De flumpedagoger som socialdemokraterna hyllar, t ex Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm, vill inte ha nationella prov. Blir det bätre så? Man hoppar ju inte högre om man tar bort ribban, eller hur?
SvD, Aftonbladet, GP, SR,
Kontrollrättaren gav ofta ett lägre resultat än vad som ursprungligen gjorts. Vad som är rätt eller fel vet man dock inte, lite konstigt. Det är förstås en bedömningsfråga i många fall. Men då gäller det att proven är tydliga och att lärarna är kompetenta. Det får inte vara godtycke. Rättvisa och likvärdighet kräver bättre samstämmighet. Provresultaten ligger ju till grund för betygsättningen senare, då måste det vara ganska rätt.
Nu får vi snart en ny lärarutbildning. Där ska betygsättning och bedömning bli en viktig ingrediens. Det är ju på något sätt en av lärarens unika kompetens. Samtidigt räcker ju inte den insatsen, vi kan inte vänta på det. Kanske skulle man erbjuda kurser inom Lärarlyftet om detta ? Det finns uppgifter om att det blev 250 miljoner kronor kvar på Lärarlyftet förra året. Skärpning! Varje huvudman måste också ta sitt respektive ansvar att normera bedömningarna. Inspektionen förordar också att mn förändrar proven lite, säkert bra.
Man kan fundera över vad ett rödgrönt alternativ skulle göra? Kanske ta bort proven helt? Då slipper man ju skillnaderna, eftersom man inte mäter. Miljöpartiet vill inte ha kunskapskrav. De flumpedagoger som socialdemokraterna hyllar, t ex Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm, vill inte ha nationella prov. Blir det bätre så? Man hoppar ju inte högre om man tar bort ribban, eller hur?
SvD, Aftonbladet, GP, SR,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)