Apropå betyg så läste jag i somras att de Malmöelever som på prov fick betygsätta sina lärare i våras var ganska nöjda. Sydsvenskan och Skånska Dagbladet rapporterade om detta för en månad sedan.
540 elever deltog i pilotprojektet, som vad jag förstår är tänkt att skalas upp kommande år. Genomsnittet för de 30 deltagande lärarna blev 4 på en femgradig skala. Eftersom det endast var lärare som själva aktivt ville vara med så kan man väl gissa att de var ganska förvissade om elevernas positiva inställning. Frågan är hur det går om/när alla lärare bedöms på detta sätt.
Det var väldiga diskussioner i höstas och vintras om detta och Ilmar Reepalu fick det hett om öronen. Inte minst LR var starkt kritiska, men även mina lokala partikamrater. Så här i efterhand, och efter att bara ha läst tidningsartiklar i ämnet, så verkar inte oron ha varit befogad.
Det var ju inte så farligt, eller hur? För egen del tycker jag att det är rätt naturligt att eleverna får vara med och utvärdera sin skola och lärarnas insatser, men det ska ske på rätt sätt och med respekt för professionens integritet. Det är ett förbättringsinstrument, inget sätt att peka ut en enskild person. Ser man det så, så tror jag att man har mycket att vinna på att lyssna på eleverna. Det är ju trots allt för dem som skolan är till.
19 augusti, 2009
18 augusti, 2009
Få elever med MVG i allt
Gårdagens DN Debatt-artikel med rubriken "Konkurrens om elever ger orättvisa betyg" nyanserades av Skolverket idag på ett utomordentligt bra sätt tycker jag.
De sätter in det i ett annat sammanhang som ger perspektiv. Henrekson skriver att andelen elever som fått högsta betyg i alla kurser från gymnasiet ökat 28 gånger mellan 1997 och 2007. Bestickande. Skolverket konstaterar dock sådär knastertorrt som bara en myndighet kan (och ska!) att ökningen framför allt skedde mellan 1997 och 2001 innan det nya betygssystemet funnit sina former och att det 2008 totalt var 700 elever (av 92 615). Det är 0,76 procent. 2006 var det 0,71 procent.
Som sagt - det ger lite perspektiv och inte alls anledning till totalpanik. Och rubriken blir rätt missvisande. Dock är det, vilket inte får glömmas bort, angeläget att kvalitetssäkra betygssättningen så att den blir så rättvis och likvärdig som möjligt.
De sätter in det i ett annat sammanhang som ger perspektiv. Henrekson skriver att andelen elever som fått högsta betyg i alla kurser från gymnasiet ökat 28 gånger mellan 1997 och 2007. Bestickande. Skolverket konstaterar dock sådär knastertorrt som bara en myndighet kan (och ska!) att ökningen framför allt skedde mellan 1997 och 2001 innan det nya betygssystemet funnit sina former och att det 2008 totalt var 700 elever (av 92 615). Det är 0,76 procent. 2006 var det 0,71 procent.
Som sagt - det ger lite perspektiv och inte alls anledning till totalpanik. Och rubriken blir rätt missvisande. Dock är det, vilket inte får glömmas bort, angeläget att kvalitetssäkra betygssättningen så att den blir så rättvis och likvärdig som möjligt.
Trygg med övervakning
Stöldskyddsföreningen skriver idag på SvD Brännpunkt att både elever och föräldrar tycker att kameraövervakning i skolan ger trygghet.
Jag skrev om detta i oktober, då datainspektionen stoppat kameror i bl a Stockholm. Håller helt med om att övervakning kan vara bra för att skapa trygghet och motverka våld, mobbning, knarklangning och skadegörelse. En massiv majoritet (70-90%) av elever, föräldrar och skolpersonal tror att det bidrar till en tryggare vardag och vill tillåta mer kameraövervakning.
Det strider lite mot den allmänna bilden i media av integritetstörstande ungdomar. Fast kanske ser de det inte på samma sätt som övervakning på nätet. Men helt klart finns det en intressekonflikt mellan trygghet och integritet. Kameror i klassrummen, som 70% av eleverna kan tänka sig, ställer jag mig väldigt tveksam till men samtidigt säger det något om hur elever upplever sin vardag. Det är ju inte utan skäl som ungdomarna tycker att det behövs fler kameror för att öka tryggheten.
Helt klart måste mer göras och Datainspektionens hårda regler måste balanseras lite. Och formerna för hur materialet ska lagras och vilka som ska ha tillgång till övervakningsbilderna måste vara väldigt tydliga och brott mot detta bör betraktas som allvarliga ingrepp i integriteten.
Jag skrev om detta i oktober, då datainspektionen stoppat kameror i bl a Stockholm. Håller helt med om att övervakning kan vara bra för att skapa trygghet och motverka våld, mobbning, knarklangning och skadegörelse. En massiv majoritet (70-90%) av elever, föräldrar och skolpersonal tror att det bidrar till en tryggare vardag och vill tillåta mer kameraövervakning.
Det strider lite mot den allmänna bilden i media av integritetstörstande ungdomar. Fast kanske ser de det inte på samma sätt som övervakning på nätet. Men helt klart finns det en intressekonflikt mellan trygghet och integritet. Kameror i klassrummen, som 70% av eleverna kan tänka sig, ställer jag mig väldigt tveksam till men samtidigt säger det något om hur elever upplever sin vardag. Det är ju inte utan skäl som ungdomarna tycker att det behövs fler kameror för att öka tryggheten.
Helt klart måste mer göras och Datainspektionens hårda regler måste balanseras lite. Och formerna för hur materialet ska lagras och vilka som ska ha tillgång till övervakningsbilderna måste vara väldigt tydliga och brott mot detta bör betraktas som allvarliga ingrepp i integriteten.
17 augusti, 2009
Elev i Canterbury
Jag har suttit på skolbänken i en vecka, återuppväckt livet som elev. Intensivpluggat engelska i Canterbury. Fantastiskt nyttigt och en utomordentligt bra skola som verkligen anpassade träningen till våra individuella förutsättningar och behov. Det blev mycket politiska ord, skolvokabulär och en del grammatik.
Mina engelskalärare på högstadiet och gymnasiet var rätt bra, men jag tror ändå att de hade för stort fokus på -ing-formerna. Jag har nu lärt mig att det inte är lika vanligt som vi (eller i alla fall jag) lärt mig. Här var det omprogrammering som gällde.
Engelska är ett fantastiskt språk, mer nyansrikt än det svenska. Kanske är det därför det finns så många goda talare i England? Churchill lyssnade vi lite på, liksom John Osborne (skuggfinansminister). Fantastiska talare, men det blir lite platt när man översätter till svenska...
Efter en intensiv vecka med engelska från morgon till sen kväll är det back to work nu.
Mina engelskalärare på högstadiet och gymnasiet var rätt bra, men jag tror ändå att de hade för stort fokus på -ing-formerna. Jag har nu lärt mig att det inte är lika vanligt som vi (eller i alla fall jag) lärt mig. Här var det omprogrammering som gällde.
Engelska är ett fantastiskt språk, mer nyansrikt än det svenska. Kanske är det därför det finns så många goda talare i England? Churchill lyssnade vi lite på, liksom John Osborne (skuggfinansminister). Fantastiska talare, men det blir lite platt när man översätter till svenska...
Efter en intensiv vecka med engelska från morgon till sen kväll är det back to work nu.
Konkurrens leder till betygsinflation?
Professor Magnus Henrekson och fil dr Jonas Vlachos skriver idag på DN Debatt om betygsinflation på gymnasierna. Rubriksättaren fokuserar på att det är konkurrensen om eleverna som eldar på betygen och det är säkert en delförklaring. Men den viktigaste förklaringen tror jag snarare är bristande kontroll och uppföljning av betygsättningen. Den saknas nästan helt och det är bedrövligt. Rubriken borde kanske varit: "Obefintlig kontroll ger orättvisa betyg". Men det är förstås inte så laddat...
När det är svårt att ta sig in på ett antal universitetsutbildningar är det klart att betygen tenderar att pressas uppåt. Elever strävar högre, lärare vill vara snälla och kanske hellre ger ett högre betyg när det står och väger. Hittills har ingen riktigt granskat betygssättningen. Och eftersom målen och betygskriterierna är så luddiga blir det väldigt mycket upp till respektive lärare att avgöra.
Min poäng är att konkurrens om eleverna är bra, men det behövs kontrollerande krafter i skolan för att säkra kvaliteten. Så är det väl i all verksamhet? Min bestämda uppfattning är att konkurrensen om eleverna i Stockholmsregionen har bidragit till att kvaliteten har höjts. Resultaten på nationella prov, som inte är godtyckliga på samma sätt som betyg kan sägas vara, är högre i Stockholmsregionen än andra delar av landet. Här har vi länge bejakat valfriheten men samtidigt försökt kontrollera kvaliteten. Jag tror inte att man gjort så på andra håll, där är det ofta ett vi-och-dom-förhållande mellan kommunen och friskolorna och valfriheten ses som jobbig.
Under vårterminen vidtog vi flera åtgärder för att strama upp betygssättningen och göra kunskapsmätningarna mer likvärdiga. För det första införde vi nationella prov tidigare. För det andra beslutade vi om ett nytt betygssystem, med fler steg och tydligare kriterier. För det tredje har vi beslutat om nya mål som tydligare talar om vad som förväntas. För det fjärde ska skolinspektionen granska betygssättningen mer. Och för det femte så skärps kraven i nya skollagen och skolinspektionen får muskler att ingripa där det brister.
För mig är en likvärdig och rättvis betygssättning avgörande för tilltron till skolsystemet. Därför är det viktigt att med emfas markera mot orättvisor och glädjebetyg.
När det är svårt att ta sig in på ett antal universitetsutbildningar är det klart att betygen tenderar att pressas uppåt. Elever strävar högre, lärare vill vara snälla och kanske hellre ger ett högre betyg när det står och väger. Hittills har ingen riktigt granskat betygssättningen. Och eftersom målen och betygskriterierna är så luddiga blir det väldigt mycket upp till respektive lärare att avgöra.
Min poäng är att konkurrens om eleverna är bra, men det behövs kontrollerande krafter i skolan för att säkra kvaliteten. Så är det väl i all verksamhet? Min bestämda uppfattning är att konkurrensen om eleverna i Stockholmsregionen har bidragit till att kvaliteten har höjts. Resultaten på nationella prov, som inte är godtyckliga på samma sätt som betyg kan sägas vara, är högre i Stockholmsregionen än andra delar av landet. Här har vi länge bejakat valfriheten men samtidigt försökt kontrollera kvaliteten. Jag tror inte att man gjort så på andra håll, där är det ofta ett vi-och-dom-förhållande mellan kommunen och friskolorna och valfriheten ses som jobbig.
Under vårterminen vidtog vi flera åtgärder för att strama upp betygssättningen och göra kunskapsmätningarna mer likvärdiga. För det första införde vi nationella prov tidigare. För det andra beslutade vi om ett nytt betygssystem, med fler steg och tydligare kriterier. För det tredje har vi beslutat om nya mål som tydligare talar om vad som förväntas. För det fjärde ska skolinspektionen granska betygssättningen mer. Och för det femte så skärps kraven i nya skollagen och skolinspektionen får muskler att ingripa där det brister.
För mig är en likvärdig och rättvis betygssättning avgörande för tilltron till skolsystemet. Därför är det viktigt att med emfas markera mot orättvisor och glädjebetyg.
06 augusti, 2009
Elever vill ha valfrihet
Det finns en föreställning att alla elever går i sin närmaste kommunala skola. Så var det när jag och många jämnåriga och äldre gick i skolan. En del lever kvar i den föreställningen fortfarande och utgår från det i sitt tänkande och politiska handlande. Men det är en föråldrad föreställning. Definitivt stendöd.
Jag tittar på gymnasieintagningen i Stockholms län. Nu inför hösten har 30 000 ungdomar i 23 kommuner har valt mellan 215 skolor (80 kommunala och 135 fristående) och över 1 000 olika utbildningar. Vilken otrolig mångfald!!! Säkert svårt val men samtidigt roligt. Nu kan man få sina egna intressen och behov tillgodosedda och slippa bli placerad där någon annan tycker att man ska gå. Man får möjlighet att bli huvudrollsinnehavare i sitt eget liv.
Resultatet av ungdomarnas val är intressant. 41% har tagits in i den kommunala gymnasieskolan i hemkommunen, 36% i en friskola och 22% i en kommunal skola i en grannkommun. (KSL)
Den valfrihet som vi bara fantiserade om på 80-talet är en verklighet idag. Nu väljer eleverna skola fritt i Stockholms län och en del andra län också för den delen. Det är bara en minoritet som valt den "egna" kommunala skolan, en ganska stor majoritet väljer något annat. Detta är fakta som politiken måste anpassas efter. Det går inte att se till snäva kommungränser längre, ungdomar ser längre än så.
Det här visar att verkligheten går att förändra, att politik spelar roll. Det är vi moderater som drivit utvecklingen hela tiden, bit för bit mot i första hand protektionistiska socialdemokrater. När ska de inse att verkligheten har förändrats och att eleverna vill välja själva?
Jag tittar på gymnasieintagningen i Stockholms län. Nu inför hösten har 30 000 ungdomar i 23 kommuner har valt mellan 215 skolor (80 kommunala och 135 fristående) och över 1 000 olika utbildningar. Vilken otrolig mångfald!!! Säkert svårt val men samtidigt roligt. Nu kan man få sina egna intressen och behov tillgodosedda och slippa bli placerad där någon annan tycker att man ska gå. Man får möjlighet att bli huvudrollsinnehavare i sitt eget liv.
Resultatet av ungdomarnas val är intressant. 41% har tagits in i den kommunala gymnasieskolan i hemkommunen, 36% i en friskola och 22% i en kommunal skola i en grannkommun. (KSL)
Den valfrihet som vi bara fantiserade om på 80-talet är en verklighet idag. Nu väljer eleverna skola fritt i Stockholms län och en del andra län också för den delen. Det är bara en minoritet som valt den "egna" kommunala skolan, en ganska stor majoritet väljer något annat. Detta är fakta som politiken måste anpassas efter. Det går inte att se till snäva kommungränser längre, ungdomar ser längre än så.
Det här visar att verkligheten går att förändra, att politik spelar roll. Det är vi moderater som drivit utvecklingen hela tiden, bit för bit mot i första hand protektionistiska socialdemokrater. När ska de inse att verkligheten har förändrats och att eleverna vill välja själva?
05 augusti, 2009
226 101 intagna på högskolan
Ett litet inhopp till från semestern, måste söka lite svalka från solen ett tag.
Läser just att det blir 27 000 fler studenter i höst, jämfört med förra hösten (Sydsvenskan). 226 101 personer har fått ett positivt intagningsbesked och kan se fram emot en lärorik och rolig höst. Bra att utnyttja lågkonjunktur och arbetslöshet för att göra sig mer attraktiv på arbetsmarknaden och samtidigt rusta Sverige. 13% ökning på ett år är ganska bra, eller hur?!
Säkert behövs ännu fler utbildningsplatser, även inom komvux och yrkeshögskolan. Det var ett bra utspel från utbildningsministern i förra veckan. Samtidigt finns mycket att göra inom nuvarande ramar för att få ut mer värde för pengarna. Lite mer valfrihet inom vuxenutbildningen skulle inte skada, exempelvis. Varför ska vuxna inte få välja skola, som ungdomar får? Dessutom skulle de kunna välja tid och plats och sätt att studera också, här finns verkligen ett stort behov tycker jag. Synd att utbildningsministern inte tagit tag i den frågan.
Lite märkligt är det att sossarna får utökningen av antalet högskoleplatser till en minskning. I ett inslag i den oberoende och neutrala statsradion förra veckan så fick Mikael Damberg, s-riksdagsledamot, bre ut sig med påståenden om att vi nu drar ned på högskolan. (SR)
Sant är att vi drog ned på antalet platser, både på komvux och högskolan, när det var högkonjunktur. Förra året fanns det tomma högskoleplatser för över 1 miljard kronor. Hur seriöst är det att bara sätta sprätt på dem? Men lika sant är att vi nu utökar massivt, både på högskolan och med pengar för yrkesutbildningar inom komvux och inte minst nya Yrkeshögskolan som startade 1 juli. Grälsjukt och brist på egen politik är väl det minsta man kan säga.
Läser just att det blir 27 000 fler studenter i höst, jämfört med förra hösten (Sydsvenskan). 226 101 personer har fått ett positivt intagningsbesked och kan se fram emot en lärorik och rolig höst. Bra att utnyttja lågkonjunktur och arbetslöshet för att göra sig mer attraktiv på arbetsmarknaden och samtidigt rusta Sverige. 13% ökning på ett år är ganska bra, eller hur?!
Säkert behövs ännu fler utbildningsplatser, även inom komvux och yrkeshögskolan. Det var ett bra utspel från utbildningsministern i förra veckan. Samtidigt finns mycket att göra inom nuvarande ramar för att få ut mer värde för pengarna. Lite mer valfrihet inom vuxenutbildningen skulle inte skada, exempelvis. Varför ska vuxna inte få välja skola, som ungdomar får? Dessutom skulle de kunna välja tid och plats och sätt att studera också, här finns verkligen ett stort behov tycker jag. Synd att utbildningsministern inte tagit tag i den frågan.
Lite märkligt är det att sossarna får utökningen av antalet högskoleplatser till en minskning. I ett inslag i den oberoende och neutrala statsradion förra veckan så fick Mikael Damberg, s-riksdagsledamot, bre ut sig med påståenden om att vi nu drar ned på högskolan. (SR)
Sant är att vi drog ned på antalet platser, både på komvux och högskolan, när det var högkonjunktur. Förra året fanns det tomma högskoleplatser för över 1 miljard kronor. Hur seriöst är det att bara sätta sprätt på dem? Men lika sant är att vi nu utökar massivt, både på högskolan och med pengar för yrkesutbildningar inom komvux och inte minst nya Yrkeshögskolan som startade 1 juli. Grälsjukt och brist på egen politik är väl det minsta man kan säga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)