Nu har Alliansen presenterat sitt valmanifest. Det är späckat av insatser för fler jobb, mer frihet och bättre utbildning och vård. Förslagen om nya jobb, lärlingsutbildning, fler lektioner etc har redan presenterats, så det är inget nytt.
Nytt är däremot kontexten och att de gemensamma värderingarna kommer fram, det är inte bara konkreta förslag. Nu ser man helheten. Jag tycker att hela dokumentet andas framtidstro och humanism. Människor ska ges utrymme att växa och klyftor ska bort. Det blir fler jobb och fler skattebetalare i stället för högre skatter.
Känns väldigt bra. Tryggt, ansvarstagande och inga överbud eller löften om allt till alla. Det är seriöst helt enkelt.
Återstår att se vad de rödgröna lanserar. Mer bidrag och höjda skatter är väl stalltips?! Kommer de att presentera någon gemensam politik på viktiga områden, t ex på utbildningsområdet eller för rättsväsendet?
De rödgrönas kommentarer känns prefabricerade, tillkomna innan de läst valmanifestet. Helt tagna ur luften. "Mycket skattesänkning, lite välfärd" menar Östros. Hur är det då? 9,8 miljarder för att förstärka välfärden (varav skolan och kommunerna får mest) och 3 miljarder för att sänka skatterna (för pensionärer) nästa år. För mig är 9,8 miljarder mycket mer än 3. Men Östros är ju inte så bra på ekonomi...
Expressen, Expr2, SvD, DN, Aftonbladet, SR, SVT
26 augusti, 2010
25 augusti, 2010
Alliansen storsatsar på utbildning
Idag presenterade Alliansens partiledare en stor satsning på utbildning och jobb för unga. Det hör ju ihop. Arbetslinjen fullföljs i skolan.
Här är några av förslagen:
Mot detta ska t ex ställas vänsterns förslag om en storsatsning på fritidshemmen som kostar 7,5 miljarder kronor. Där är nästan alla pengar använda. Vad är viktigast? Jobb för ungdomar, elevhälsa och fler lektioner? Eller bara satsa på fritidshemmen? Visst, det är stora grupper på fritids på en del håll och det behöver man åtgärda, men att gå till en nivå med 1 anställd per 10 barn (som är där i huvudsak efter skoldagens slut) känns väl lite väl mycket.
Och var finns de rödgrönas gemensamma alternativ i skolpolitiken? Svaren saknas faktiskt. Håller med Göran Persson, "de får skärpa sig".
GP, SvD, Aftonbladet, Expressen, DN, DN2, DN3, SVT, SVT2, TV4,
Här är några av förslagen:
- Fler lektioner i matematik
- Läsa-skriva-räkna-satsning
- Lärarpaket
- Fjärde teknkiskt år på gymnasiet
- Bonus till skolor i utsatta områden
- Höjt studiemedel 500 kr/månad och höjt studiebidrag till komvuxstuderande
- 1000 nya platser på folkhögskolorna
- Arbetspraktik för 12 000 arbetslösa ungdomar
- Fler lärlingsplatser både för ungdomar och vuxna
- 650 miljoner kronor i satsning på elevhälsan för att stärka elevernas sociala utveckling med rätt kompetens och avlasta lärarna uppgifter så att de kan ägna sig mer åt undervisning.
- Mångmiljardsatsning till kommunerna.
Mot detta ska t ex ställas vänsterns förslag om en storsatsning på fritidshemmen som kostar 7,5 miljarder kronor. Där är nästan alla pengar använda. Vad är viktigast? Jobb för ungdomar, elevhälsa och fler lektioner? Eller bara satsa på fritidshemmen? Visst, det är stora grupper på fritids på en del håll och det behöver man åtgärda, men att gå till en nivå med 1 anställd per 10 barn (som är där i huvudsak efter skoldagens slut) känns väl lite väl mycket.
Och var finns de rödgrönas gemensamma alternativ i skolpolitiken? Svaren saknas faktiskt. Håller med Göran Persson, "de får skärpa sig".
GP, SvD, Aftonbladet, Expressen, DN, DN2, DN3, SVT, SVT2, TV4,
De har lovat kvalitet i skolan förut
Mona Sahlin vill ha kvalitetskrav i skolan, sa hon i partiledarintervjun i radion i morse.
Som om det inte finns några idag, då?! Läroplanen, kursplanerna och skollagen är full av kvalitetskrav. Där står vad eleverna ska lära sig, vad de har rätt till och vad skolorna är skyldiga att erbjuda och göra. Jag tror att det vore farligt att vika av från den målstyrningen. Men, och det är viktigt, det var varit tre problem med detta under lång tid - kraven har varit otydliga, de har inte följts upp och inget händer om man inte uppfyller kraven.
Allt det ändrar vi på nu. Skollagen och betygskriterierna blir mycket tydligare och sanktioner införs. Utvärderingen har skärpts, bl a genom att vi inrättat en helt ny inspektionsmyndighet. Socialdemokraterna har röstat emot det mesta, senast i juni när sanktionsmöjlighetena infördes.
Att socialdemokraterna under lång tid nonchalerat kvalitetskraven gör att dagens utspel inte är trovärdigt för fem öre. De har lovat så mycket förut, men aldrig levererat. Jag skrev en rapport till moderaternas partistyrelse om utvärdering av skolan 2005 och som tur var så har jag den kvar.
I rapporten gick jag igenom vad som sagts om utvärdering av skolan. Dåvarande skolminister Ylva Johansson (s) skrev t ex på DN Debatt 12 april 1998 att "dåliga skolor ska kunna straffas" och att "staten måste skärpa sina instrument för att värna varje barns rätt till en likvärdig utbildning". Jättebra, det hade vi krävt länge. Men det blev aldrig gjort.
Nästa skolminister, Ingegärd Wärnersson (s), skrev i sin utvecklingsplan för skolan (maj 1999) att ”metoder behöver utvecklas för att också kunna mäta mer komplexa frågor som t ex i vilken grad eleverna har tillägnat sig skolans värdegrund och i vilken utsträckning de uppnår skolans mål när det gäller samarbetsförmåga, förmåga till kritisk granskning, att se sammanhang och lösa problem etc. Regeringen anser att det finns skäl att särskilt understryka behovet av kontinuerlig uppföljning och avstämning genom hela grundskoletiden.
Perfekt. Men det blev heller aldrig gjort. Avstämningen i 5:an var frivillig och gällde bara vissa ämnen. Några metoder för att mäta de komplexa frågorna togs aldrig fram.
Perssons tredje skolminister, Thomas Östros, skrev i sin utvecklingsplan (maj 2002) att ”ett decentraliserat och målstyrt system kräver en omfattande och noggrann nationell uppföljning, utvärdering, granskning och tillsyn kombinerad med konsekventa insatser för att utveckla det lokala kvalitetsarbetet” samt att ”Skolverket kommer att ges i uppdrag att utveckla de enhetliga resultatmått för förskolan, skolan och vuxenutbildningen som bör ingå i varje kvalitetsredovisning". Kanon! Men det gjordes heller aldrig. Enhetliga resultatmått finns inte. Och den som sett någon omfattande och noggrann granskning så kan ju höra av sig...
Ministrar kom och ministrar gick, nya löften ställdes ut, men inget hände. Nu lovar socialdemokraterna (dessutom samma personer!) nya kvalitetskrav och kvalitetsmått igen. Vem tror på dem? Varför skulle de lyckas nu?
Dessutom - de kan ju inte lova saker de inte avsätter pengar för. Sedelpressen går varm hos de rödgröna.
SvD,
Som om det inte finns några idag, då?! Läroplanen, kursplanerna och skollagen är full av kvalitetskrav. Där står vad eleverna ska lära sig, vad de har rätt till och vad skolorna är skyldiga att erbjuda och göra. Jag tror att det vore farligt att vika av från den målstyrningen. Men, och det är viktigt, det var varit tre problem med detta under lång tid - kraven har varit otydliga, de har inte följts upp och inget händer om man inte uppfyller kraven.
Allt det ändrar vi på nu. Skollagen och betygskriterierna blir mycket tydligare och sanktioner införs. Utvärderingen har skärpts, bl a genom att vi inrättat en helt ny inspektionsmyndighet. Socialdemokraterna har röstat emot det mesta, senast i juni när sanktionsmöjlighetena infördes.
Att socialdemokraterna under lång tid nonchalerat kvalitetskraven gör att dagens utspel inte är trovärdigt för fem öre. De har lovat så mycket förut, men aldrig levererat. Jag skrev en rapport till moderaternas partistyrelse om utvärdering av skolan 2005 och som tur var så har jag den kvar.
I rapporten gick jag igenom vad som sagts om utvärdering av skolan. Dåvarande skolminister Ylva Johansson (s) skrev t ex på DN Debatt 12 april 1998 att "dåliga skolor ska kunna straffas" och att "staten måste skärpa sina instrument för att värna varje barns rätt till en likvärdig utbildning". Jättebra, det hade vi krävt länge. Men det blev aldrig gjort.
Nästa skolminister, Ingegärd Wärnersson (s), skrev i sin utvecklingsplan för skolan (maj 1999) att ”metoder behöver utvecklas för att också kunna mäta mer komplexa frågor som t ex i vilken grad eleverna har tillägnat sig skolans värdegrund och i vilken utsträckning de uppnår skolans mål när det gäller samarbetsförmåga, förmåga till kritisk granskning, att se sammanhang och lösa problem etc. Regeringen anser att det finns skäl att särskilt understryka behovet av kontinuerlig uppföljning och avstämning genom hela grundskoletiden.
Perfekt. Men det blev heller aldrig gjort. Avstämningen i 5:an var frivillig och gällde bara vissa ämnen. Några metoder för att mäta de komplexa frågorna togs aldrig fram.
Perssons tredje skolminister, Thomas Östros, skrev i sin utvecklingsplan (maj 2002) att ”ett decentraliserat och målstyrt system kräver en omfattande och noggrann nationell uppföljning, utvärdering, granskning och tillsyn kombinerad med konsekventa insatser för att utveckla det lokala kvalitetsarbetet” samt att ”Skolverket kommer att ges i uppdrag att utveckla de enhetliga resultatmått för förskolan, skolan och vuxenutbildningen som bör ingå i varje kvalitetsredovisning". Kanon! Men det gjordes heller aldrig. Enhetliga resultatmått finns inte. Och den som sett någon omfattande och noggrann granskning så kan ju höra av sig...
Ministrar kom och ministrar gick, nya löften ställdes ut, men inget hände. Nu lovar socialdemokraterna (dessutom samma personer!) nya kvalitetskrav och kvalitetsmått igen. Vem tror på dem? Varför skulle de lyckas nu?
Dessutom - de kan ju inte lova saker de inte avsätter pengar för. Sedelpressen går varm hos de rödgröna.
SvD,
23 augusti, 2010
Snälla, snälla, snälla, snälla... Svara!
Fråga 10 till de rödgröna får väl bli: när ska ni svara vad ni ska göra med skolan?I god tid före valet har de sagt, men än så länge finns endast ett knapphändigt papper som säger att det ska bli betyg i 7:an. Men resten? När får vi veta vad de tänker om gymnasiet, friskolor, ordning och reda, högskolan, mobbning, kunskapskrav och allt det andra som är viktigt för att vi ska få ett riktigt bra utbildningsväsende. Valkampanjen pågår för fullt, men svaren uteblir.
Jag får väl låna Caroline af Ugglas låt och säga: snälla, snälla, snälla, snälla, snälla... Vi är nog rätt många som vill veta. Jag tycker att alternativen ska vara tydliga. Det är en demokratisk skyldighet att före valet deklarera vad man ska göra efter.
Vi i Alliansen har en rapport på 46 sidor där vi både redovisar våra gemensamma värderingar och konkreta förslag som vi vill genomföra - språksatsning, fler lektioner, mer matte, rektorslyft, spetsutbildningar, fortsatt lärarfortbildning etc. Men vad vill de rödgröna gemensamt?
Beror tystnaden på att de inte kan ena sig? Det lutar åt det.
Ständigt denna Bodström
I helgen hörde jag socialdemokraternas radiospot i Stockholms reklamradio. Thomas Bodström säger att i Sundbyberg, där får minsann alla elever det stöd de behöver i skolan och ingen elev hålls tillbaka. De kan inte vänta med att göra det så bra som i Sundbyberg för alla elever i hela länet.
Det finns säkert många bra skolor och hängivna lärare i Sundbyberg, men statistiken visar att Bodström ljuger. Det är ju trist att behöva säga det, men så är det tyvärr. Jag utgår från att man pratar sanning och ogillar när man beskyller varandra för lögner. Därför bär det mig emot att beskylla Bodström för att vara en lögnare. Han vill säkert att alla ska få det stöd de behöver, men verkligheten är långtifrån där. Vad sägs om detta:
27,4% av eleverna i Sundbyberg blev underkända i något ämne 2009 och det är fler än vid förra valet (25,6%). Det är färre som är behöriga till gymnasiet, 85,7% jämfört med 91,1% år 2006. Allt enligt Skolverkets officiella statistik.
Om alla elever får det stöd de behöver i Sundbyberg, hur kommer det sig då att resultaten försämrats? Att mer än var fjärde elev inte klarar de lågt satta målen i grundskolan? Vad har Bodström för belägg för sitt påstående att alla får det stöd de behöver?
Sundbyberg har gjort de största neddragningarna av lärartätheten i hela Stockholms län. Före valet (läsåret 2005/2006) var det 7,5 lärare/100 elever (exkl modersmålsundervisning och svenska som andraspråk). Läsåret 2009/10 hade det sjunkit till 6,5. Den rödgröna politiken har alltså lett till att en lärare per 100 elever tagits bort. Sundbyberg har nu, tillsammans med också rödgrönt styrda Södertälje, länets lägsta lärartäthet. Är det så de vill göra för alla andra i hela länet?
I min hemkommun Nacka - som också är Bodströms hemkommun - har man jobbat mycket med att stödja och stimulera eleverna att nå så långt de kan. Resultaten är långt bättre än i Sundbyberg (11,4% underkända i något ämne och 96% behöriga till gymnasiet), men jag skulle ändå inte våga påstå att alla elever får det stöd de behöver. Det finns säkert exempel där det inte är så. Man kan alltid bli lite bättre.
Frågan är var Bodström och socialdemokraterna tycker att skolan är bäst - i moderatledda Nacka eller socialdemokratiska Sundbyberg?
Och så läser jag i Aftonbladet och Expressen om radioprogrammet P3 Morgon som handlar om drogtester. Bodström säger först att han ska göra samma test som ungdomar får göra, men backar sedan ur eftersom det skulle vara för kränkande. Heder år justitieminister Beatrice Ask, som däremot gör testet. (SvD, DN)
Kanske är testerna kränkande, men jag tror inte det. Men om man vill utsätta ungdomar för drogtester, frivilligt och slumpmässigt eller vid misstanke om droganvändande, så kanske man borde vara beredd att göra dem själv också?
Bodströms agerande inger inte riktigt respekt tycker jag. Med lögner och hattande fram och tillbaka blir man inte trovärdig.
Det finns säkert många bra skolor och hängivna lärare i Sundbyberg, men statistiken visar att Bodström ljuger. Det är ju trist att behöva säga det, men så är det tyvärr. Jag utgår från att man pratar sanning och ogillar när man beskyller varandra för lögner. Därför bär det mig emot att beskylla Bodström för att vara en lögnare. Han vill säkert att alla ska få det stöd de behöver, men verkligheten är långtifrån där. Vad sägs om detta:
27,4% av eleverna i Sundbyberg blev underkända i något ämne 2009 och det är fler än vid förra valet (25,6%). Det är färre som är behöriga till gymnasiet, 85,7% jämfört med 91,1% år 2006. Allt enligt Skolverkets officiella statistik.
Om alla elever får det stöd de behöver i Sundbyberg, hur kommer det sig då att resultaten försämrats? Att mer än var fjärde elev inte klarar de lågt satta målen i grundskolan? Vad har Bodström för belägg för sitt påstående att alla får det stöd de behöver?
Sundbyberg har gjort de största neddragningarna av lärartätheten i hela Stockholms län. Före valet (läsåret 2005/2006) var det 7,5 lärare/100 elever (exkl modersmålsundervisning och svenska som andraspråk). Läsåret 2009/10 hade det sjunkit till 6,5. Den rödgröna politiken har alltså lett till att en lärare per 100 elever tagits bort. Sundbyberg har nu, tillsammans med också rödgrönt styrda Södertälje, länets lägsta lärartäthet. Är det så de vill göra för alla andra i hela länet?
I min hemkommun Nacka - som också är Bodströms hemkommun - har man jobbat mycket med att stödja och stimulera eleverna att nå så långt de kan. Resultaten är långt bättre än i Sundbyberg (11,4% underkända i något ämne och 96% behöriga till gymnasiet), men jag skulle ändå inte våga påstå att alla elever får det stöd de behöver. Det finns säkert exempel där det inte är så. Man kan alltid bli lite bättre.
Frågan är var Bodström och socialdemokraterna tycker att skolan är bäst - i moderatledda Nacka eller socialdemokratiska Sundbyberg?
Och så läser jag i Aftonbladet och Expressen om radioprogrammet P3 Morgon som handlar om drogtester. Bodström säger först att han ska göra samma test som ungdomar får göra, men backar sedan ur eftersom det skulle vara för kränkande. Heder år justitieminister Beatrice Ask, som däremot gör testet. (SvD, DN)
Kanske är testerna kränkande, men jag tror inte det. Men om man vill utsätta ungdomar för drogtester, frivilligt och slumpmässigt eller vid misstanke om droganvändande, så kanske man borde vara beredd att göra dem själv också?
Bodströms agerande inger inte riktigt respekt tycker jag. Med lögner och hattande fram och tillbaka blir man inte trovärdig.
22 augusti, 2010
Fråga 9: ska ni höja skatten för lärarna?
Fråga 9 till de rödgröna om den gemensamma skolpolitiken handlar om lärarna.
Vi har gjort en hel del för att stärka lärarna under mandatperioden. Bättre grundutbildning, mer fortbildning, högre lön för alla duktiga lärare och större utrymme att få vara professionell - det tror jag leder till högre status och stärkt yrkesroll för lärarna. Och det är viktigt. Våra lärare är helt avgörande för elevernas kunskapsutveckling. Cheferna måste ha tillit till deras vilja och förmåga, de måste ha befogenheter men också ta ansvar.
En utredning som jag lät Riksdagens utredningstjänst (RUT) göra förra året visade att lärarlönerna är högst i moderatledda kommuner och lägst i de som har socialdemokrater i ledningen. En grundskollärare tjänade 7 000 kronor mer per år i en genomsnittlig M-kommun, jämfört med en S-kommun.
Resultatet är likadant med deltagandet i den statliga mångmiljardsatsningen Lärarlyftet. Moderatledda kommuner deltar betydligt mer än S-styrda. Förra året deltog inte 38 kommuner alls. 20 av dem var röda och 3 med moderat ledning. M-kommunerna utnyttjar 70 procent av statsbidragen och S-kommunerna bara hälften av vad som finns tillgänligt. Det visar på skillnad i intresse.
Vi har visat hur vi vill utveckla lärarna och lärarrollen. Men vad vill de rödgröna?
Ska Lärarlyftet skrotas? De säger att det är viktigt, men engagemanget är i praktiken mycket lågt. Ska fortbildningen återgå till något som nästan inte finns på skolorna?
Vad händer med den nya lärarutbildningen, som högskolorna nu förbereder med glatta livet? Ska den rivas upp och återgå till den gamla utskällda modellen? Ska det finnas lågstadielärare som inte läst de ämnen de undervisar i?
Lärarlegitimationen - hur blir det med den? Vi inför en legitimation som bidrar till att säkra kvaliteten och kompetensen. Men vad gör de rödgröna?
Och lönerna? Det är ju inte bara lön före skatt som räknas, de flesta är mest intresserad av lön efter skatt. Hur mycket ska skatten höjas för lärare? Är det rimligt att lärare betraktas som höginkomsttagare och tvingas betala statsskatt? Varför ska a-kasseavgiften höjas för lärarna
Arbetsmiljön har jag frågat om tidigare. Skolan är inte bara elevernas arbetsmiljö utan även lärarnas. De är lika intresserade av ordning och arbetsro som eleverna. Ska de få de verktyg som de behöver för att skapa trygghet? Ska signalen från styrande till medarbetare vara att mobbare inte kan flyttas, att elever som slår eller hotar lärare inte ska kunna stängas av temporärt? Det är ju miljöpartiets linje, kanske blir det även de rödgrönas?
Om vi inte satsar på skolans anställda så spelar de andra förändringarna vi gör inte så stor roll. Lärarna måste trivas, känna sig uppskattade och få utvecklas för att kunna göra ett verkligt bra jobb med eleverna. Lärarna är en nyckel för att kunna förbättra skolan.
Vad vilja de rödgröna? Svara snarast, valdagen närmar sig.
Vi har gjort en hel del för att stärka lärarna under mandatperioden. Bättre grundutbildning, mer fortbildning, högre lön för alla duktiga lärare och större utrymme att få vara professionell - det tror jag leder till högre status och stärkt yrkesroll för lärarna. Och det är viktigt. Våra lärare är helt avgörande för elevernas kunskapsutveckling. Cheferna måste ha tillit till deras vilja och förmåga, de måste ha befogenheter men också ta ansvar.
En utredning som jag lät Riksdagens utredningstjänst (RUT) göra förra året visade att lärarlönerna är högst i moderatledda kommuner och lägst i de som har socialdemokrater i ledningen. En grundskollärare tjänade 7 000 kronor mer per år i en genomsnittlig M-kommun, jämfört med en S-kommun.
Resultatet är likadant med deltagandet i den statliga mångmiljardsatsningen Lärarlyftet. Moderatledda kommuner deltar betydligt mer än S-styrda. Förra året deltog inte 38 kommuner alls. 20 av dem var röda och 3 med moderat ledning. M-kommunerna utnyttjar 70 procent av statsbidragen och S-kommunerna bara hälften av vad som finns tillgänligt. Det visar på skillnad i intresse.
Vi har visat hur vi vill utveckla lärarna och lärarrollen. Men vad vill de rödgröna?
Ska Lärarlyftet skrotas? De säger att det är viktigt, men engagemanget är i praktiken mycket lågt. Ska fortbildningen återgå till något som nästan inte finns på skolorna?
Vad händer med den nya lärarutbildningen, som högskolorna nu förbereder med glatta livet? Ska den rivas upp och återgå till den gamla utskällda modellen? Ska det finnas lågstadielärare som inte läst de ämnen de undervisar i?
Lärarlegitimationen - hur blir det med den? Vi inför en legitimation som bidrar till att säkra kvaliteten och kompetensen. Men vad gör de rödgröna?
Och lönerna? Det är ju inte bara lön före skatt som räknas, de flesta är mest intresserad av lön efter skatt. Hur mycket ska skatten höjas för lärare? Är det rimligt att lärare betraktas som höginkomsttagare och tvingas betala statsskatt? Varför ska a-kasseavgiften höjas för lärarna
Arbetsmiljön har jag frågat om tidigare. Skolan är inte bara elevernas arbetsmiljö utan även lärarnas. De är lika intresserade av ordning och arbetsro som eleverna. Ska de få de verktyg som de behöver för att skapa trygghet? Ska signalen från styrande till medarbetare vara att mobbare inte kan flyttas, att elever som slår eller hotar lärare inte ska kunna stängas av temporärt? Det är ju miljöpartiets linje, kanske blir det även de rödgrönas?
Om vi inte satsar på skolans anställda så spelar de andra förändringarna vi gör inte så stor roll. Lärarna måste trivas, känna sig uppskattade och få utvecklas för att kunna göra ett verkligt bra jobb med eleverna. Lärarna är en nyckel för att kunna förbättra skolan.
Vad vilja de rödgröna? Svara snarast, valdagen närmar sig.
19 augusti, 2010
Arbetarrörelserapport sågar s-politiken
Har just läst en rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja, "De andra 50 procenten, då?". De rödgrönas mål är ju att hälften av en ungdomskull ska börja på högskolan och rapporten handlar om den andra halvan, den som inte ska börja på högskolan.
Initiativet är intressant och rapporten välskriven och klarsynt. Anne-Marie Lindgren ger en bra historisk beskrivning av yrkesutbildningen och hur det kollektiva minnet inom socialdemokratin ser ut. För oss som inte har det minnet ger det nya perspektiv för att förstå den oro många på vänsterkanten känner inför de förändringar på gymnasiet som vi beslutat om, men som genomförs först nästa höst.
Det är förstås lite pliktskyldigt gnäll på regeringen, även om det i huvudsak riktas mot vad man menar är de onda borgerligas avsikter, och inte dess förslag. Men den riktigt skarpa kritiken riktas mot socialdemokratin. Det måste svida lika mycket som om Timbro skulle kritisera Alliansens skattesänkningar.
Just det. Yrkesutbildningen har varit för torftig och inte gett den utbildning som krävs för att få jobb. Och så har vi hög arbetslöshet bland ungdomar. Ingen borde vara förvånad.
Hon har också en klar poäng när hon skriver om varför det ansetts så viktigt att hålla dörrarna öppna så länge som möjligt för högskolestudier:
"Ambitionen att undvika återvändsgränder är naturligtvis riktig. Men ligger det inte en, om än omedveten, värdering av vad som är en fortsättningsväg och vad som är en återvändsgränd, när det är just yrkesprogrammen man ser som återvändsgränder? Faktum är ju att även de teoretiska programmen i gymnasieskolan – samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig – kan ses som återvändsgränder. I den meningen, nämligen, att om man efter att ha gått igenom något av de programmen skulle upptäcka att man vill bli elektriker, eller verkstadsmekaniker, ja, då måste man börja om från början." (s 5)
Jag skulle egentligen vilja gå ännu längre i slutsatsen. Det har i praktiken varit omöjligt att sadla om från naturvetare till elektriker. Yrkesvux, som vi startat, är faktiskt ett väldigt bra sätt att ta bort denna återvändsgränd. Och visst visar det på en nedvärderande syn på yrkesutbildning inom socialdemokratin?!
Anne-Marie Lindgren avslutar sin text med att ge så tydligt stöd hon kan (och vågar?) för vår nya gymnasiereform, som innebär att elever på yrkesprogram får en möjlighet att välja till så att man också blir behörig till högskolan om man vill.
"Det kan ju ses som en salomonisk kompromiss mellan de som förespråkar denna behörighet och de som menar att behörighetskraven blir stötestenar för en grupp elever som annars skulle klarat sig igenom gymnasiet. Det går att argumentera för sådan lösning, på samma sätt som det går att argumentera för att en – önskvärd – förstärkning av yrkesämnena kan försvara en viss neddragning av teoriämnena. Men då bör det samtidigt finnas möjligheter att senare i livet bygga på med de kunskaper man som tonåring valde bort – eftersom människor faktiskt förändras, och kan vilja byta inriktning. Då är det ett avgjort problem att regeringen, parallellt med denna omläggning av gymnasieskolan, skär ner på vuxenutbildningen och gör den konjunkturbestämd. Och det är också ett problem att de nya antagningsreglerna till högskolan missgynnar de personer som fått komplettera för att vara behörig." (s 9).
Chefen för Arbetarrörelsens tankesmedja har alltså inget emot vår gymnasiereform i sig, utan argumenterar egentligen för att det vi nu gör stärker yrkesutbildningen och ungdomars etablering på arbetsmarknaden. Det hon argumenterar emot är det som kommer efter gymnasiet, men det är klent underbyggt.
Jag tycker att det är rimligt att dimensioneringen av komvux anpassas både till efterfrågan och konjunkturen. När det finns mycket jobb och hög efterfrågan på arbetskraft är det rimligt att det är färre platser än i en lågkonjunktur. Det kan ju inte vara något självändamål att så många som möjligt alltid ska läsa på komvux, eller? Dessutom var det ju socialdemokraterna som påbörjade neddragningen av komvux. Skolverket kom häromdagen med statistik som visade att antalet studerande på komvux nu ökat för första gången på 10 år. 7 av de åren med minskande antal studerande styrde socialdemokraterna. Nu ökar vi antalet platser och satsar dessutom på yrkesutbildningar, vilken nästan inte funnits tidigare.
Vad gäller antagningsreglerna så ska ju de ses över igen, vi får se vad det leder fram till.
Det gamla arbetarpartiet har uppenbarligen inte förstått yrkesutbildningens värde, men det har det nya arbetarpartiet
Initiativet är intressant och rapporten välskriven och klarsynt. Anne-Marie Lindgren ger en bra historisk beskrivning av yrkesutbildningen och hur det kollektiva minnet inom socialdemokratin ser ut. För oss som inte har det minnet ger det nya perspektiv för att förstå den oro många på vänsterkanten känner inför de förändringar på gymnasiet som vi beslutat om, men som genomförs först nästa höst.
Det är förstås lite pliktskyldigt gnäll på regeringen, även om det i huvudsak riktas mot vad man menar är de onda borgerligas avsikter, och inte dess förslag. Men den riktigt skarpa kritiken riktas mot socialdemokratin. Det måste svida lika mycket som om Timbro skulle kritisera Alliansens skattesänkningar.
Ann-Marie Lindgren skriver bl a följande:
"Den något paradoxala effekten av inriktningen mot breda kunskaper (som socialdemokraterna länge drivit, min kommentar) har dock åtminstone delvis blivit att arbetsmarknadsvärdet av en gymnasieutbildning urholkats, eftersom den inte ansetts ge tillräcklig yrkeskompetens. Utbildningen har uppfattats som så allmän att den inte meriterar för något särskilt och därmed stärker den inte arbetsmarknadspositionen för den som fått den." (s 6)
"Och ska man tala om kunskap som maktfaktor hör ett gott yrkeskunnande dit – för ett gott yrkeskunnande stärker den enskilde på arbetsmarknaden. Medan otillräcklig utbildning, eller utbildning från ett program i skolan som arbetsgivare finner alltför lättviktigt, snarast försvagar den enskildes möjligheter att välja. " (s 8)
Just det. Yrkesutbildningen har varit för torftig och inte gett den utbildning som krävs för att få jobb. Och så har vi hög arbetslöshet bland ungdomar. Ingen borde vara förvånad.
Hon har också en klar poäng när hon skriver om varför det ansetts så viktigt att hålla dörrarna öppna så länge som möjligt för högskolestudier:
"Ambitionen att undvika återvändsgränder är naturligtvis riktig. Men ligger det inte en, om än omedveten, värdering av vad som är en fortsättningsväg och vad som är en återvändsgränd, när det är just yrkesprogrammen man ser som återvändsgränder? Faktum är ju att även de teoretiska programmen i gymnasieskolan – samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig – kan ses som återvändsgränder. I den meningen, nämligen, att om man efter att ha gått igenom något av de programmen skulle upptäcka att man vill bli elektriker, eller verkstadsmekaniker, ja, då måste man börja om från början." (s 5)
Jag skulle egentligen vilja gå ännu längre i slutsatsen. Det har i praktiken varit omöjligt att sadla om från naturvetare till elektriker. Yrkesvux, som vi startat, är faktiskt ett väldigt bra sätt att ta bort denna återvändsgränd. Och visst visar det på en nedvärderande syn på yrkesutbildning inom socialdemokratin?!
Anne-Marie Lindgren avslutar sin text med att ge så tydligt stöd hon kan (och vågar?) för vår nya gymnasiereform, som innebär att elever på yrkesprogram får en möjlighet att välja till så att man också blir behörig till högskolan om man vill.
"Det kan ju ses som en salomonisk kompromiss mellan de som förespråkar denna behörighet och de som menar att behörighetskraven blir stötestenar för en grupp elever som annars skulle klarat sig igenom gymnasiet. Det går att argumentera för sådan lösning, på samma sätt som det går att argumentera för att en – önskvärd – förstärkning av yrkesämnena kan försvara en viss neddragning av teoriämnena. Men då bör det samtidigt finnas möjligheter att senare i livet bygga på med de kunskaper man som tonåring valde bort – eftersom människor faktiskt förändras, och kan vilja byta inriktning. Då är det ett avgjort problem att regeringen, parallellt med denna omläggning av gymnasieskolan, skär ner på vuxenutbildningen och gör den konjunkturbestämd. Och det är också ett problem att de nya antagningsreglerna till högskolan missgynnar de personer som fått komplettera för att vara behörig." (s 9).
Chefen för Arbetarrörelsens tankesmedja har alltså inget emot vår gymnasiereform i sig, utan argumenterar egentligen för att det vi nu gör stärker yrkesutbildningen och ungdomars etablering på arbetsmarknaden. Det hon argumenterar emot är det som kommer efter gymnasiet, men det är klent underbyggt.
Jag tycker att det är rimligt att dimensioneringen av komvux anpassas både till efterfrågan och konjunkturen. När det finns mycket jobb och hög efterfrågan på arbetskraft är det rimligt att det är färre platser än i en lågkonjunktur. Det kan ju inte vara något självändamål att så många som möjligt alltid ska läsa på komvux, eller? Dessutom var det ju socialdemokraterna som påbörjade neddragningen av komvux. Skolverket kom häromdagen med statistik som visade att antalet studerande på komvux nu ökat för första gången på 10 år. 7 av de åren med minskande antal studerande styrde socialdemokraterna. Nu ökar vi antalet platser och satsar dessutom på yrkesutbildningar, vilken nästan inte funnits tidigare.
Vad gäller antagningsreglerna så ska ju de ses över igen, vi får se vad det leder fram till.
Det gamla arbetarpartiet har uppenbarligen inte förstått yrkesutbildningens värde, men det har det nya arbetarpartiet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)