Ny blogg!

Hej, nu vill jag hänvisa läsare till nya bloggen som är lite bredare än endast skolfrågor:

http://matsgerdau.blogspot.com

Klokt från Lärarförbundet och SKL

De två dominerande aktörerna i Skolvärlden, Lärarförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting, gör idag gemensam sak på DN Debatt.

Klargörande och klokt skriver de om att skolan inte blir bättre av ett förstatligande. Det är lärarnas skicklighet, skolledarskapet och vilket fokus man har på elevernas kunskapsutveckling som avgör i stället. Och allt detta går före ett förstatligande. Ett förstatligande skulle inte ens underlätta sådana insatser. Bra också att båda organisationerna har en samsyn i en så här viktig fråga och bemödar sig om att gemensamt ta ansvar för att utveckla skolan.

Det är väldigt talande att endast 1 procent lyfter förstatligande som en av de viktigaste åtgärderna. Nu borde vi kunna lämna den tröttsamma diskussionen bakom oss. Men det gör inte det mindre lärarfacket LR, som skriver på SvD Brännpunkt i stället. Det verkar inte riktigt som om LR hängt med i vad som nu händer, för det de säger sig efterlysa - ökat statligt ansvar - pågår redan i högt tempo. Jag säger bara Skolinspektionen, ny skollag, ny läroplan, Lärarlyftet, ny Gymnasieskola...

Men de vill ju gå längre - inte bara utreda, utan faktiskt förstatliga hela skolan. Byta arbetsgivare på 250 000 anställda och ge utrymme för centraldirigerande igen...

I DN-artikeln ställs en avgörande fråga som LR inte har något svar på: "På vilket sätt blir en matematiklärare bättre på att undervisa och hålla ordning i klassrummet om kommunerna ersätts av staten som huvudman?"

Aftonbladet

Likhet mellan sjukvården och skolan

Jag intensivläser nu in mig på mitt nya ansvarsområde, social- och sjukvårdspolitik. Det finns många likheter med skolan. Allt styrs av statliga ramar och regler med huvudmannaskapet är kommunalt. Det finns stor valfrihet och många fristående aktörer. Värdet för medborgarna skapas i mötena - mellan läkare/sjuksköterska/psykolog/etc och patient samt mellan lärare och elev. Därför är det viktigt med stort friutrymme för professionen att utforma verksamheten.

Samtidigt ser jag direkt skillnader. När jag läser regeringens budget för hälso- och sjukvård så utformas de stora statliga satsningarna i överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det gäller t ex kömiljarden (stimulans för att beta av köerna), bidragen till läkemedel och den stora psykiatrisatsningen. Likadant blir det med satsningen på patientsäkerhet och stimulanspengar för förbättringar i vården av äldre som införs kommande år. Det är bra, här skulle man nog kunna lära lite inom skolans område.

Jag ser också skillnader i attityden till ny teknik. Regeringen är mycket angelägen om att stimulera tillkomsten av och sprida ny kunskap och ny teknik i vården. Det är helt nödvändigt för att vården ska kunna bli bättre. Ett långt stycke i budgeten handlar om eHälsa. Sammanhållna IT-system ska skapa mer patientnytta för pengarna i form av bättre information (om vårdgivare, kötider, behandlingar etc) men också direkt rådgivning och behandling via nätet. Vårdgivarna kan få snabbare och säkrare information om patientens tidigare behandlingar, remissvar etc. Den synen saknar jag lite i skolan.

Säkert har vården och socialtjänsten en hel del att lära av skolan också, har inte kommit dit än. Mina fördomar säger t ex att fokus på mål och resultat och effektiv uppföljning kan bli bättre inom det sociala området. Säkert kan vården lära sig en del om behovet av bra ledarskap från skolan. Liksom rektorerna är avgörande för skolans kvalitet så har de motsvarigheter på sjukhusen och vårdcentralerna. Frågan är om man lägger lika mycket kraft på ledarutvecklingen där.

Hur som helst, vi borde hitta former för att lära mer av olika politikområden. Sättet att styra är inte så väldigt olikt, men kulturerna är det. Här finns mycket att göra.

Valfrihet i länet

Äntligen ger Stockholm upp sitt långvariga motstånd mot full regional valfrihet på gymnasiet. Det är verkligen på tiden, moderaterna har varit framgångsrika i sin envetna kamp för elevens rätt att välja skola. Och jag ska säga att det är ingen annan än moderaterna som drivit denna för eleverna självklara rätt.

Historien började för mig redan på 90-talet. Då såg vi hur eleverna försökte komma runt alla regler om kommuntillhörighet för att komma in på den skola de valt. Vi gjorde en ordentlig analys och jag kommer bl a klart ihåg att mer än hälften av eleverna på Södra Latin inte gått i grundskola på Södermalm. Med de då gällande reglerna om närhetsprincip så borde ju alla ha gjort det. Reglerna då inbjöd till att fusk, pengar och kontakter avgjorde var man kom in.

När jag blev ordförande i den regionala samarbetsorganisationen KSL:s utbildningsberedning 1999 så var en gemensam gymnasieregion det som stod allra överst på agendan för mig. Länets moderater var överens, folkpartisterna i Stockholm stad mer tveksamma och socialdemokraterna inte särskilt medgörliga. Det gällde alltså att tjata, tjata och tjata och ta ett steg i taget.

Jag tycker att vi lyckades ganska bra, men inte fullt ut. Vi fick en gemensam intagningsfunktion, vilket underlättade överblickbarheten. Vi började enas om prislistor, vilket är en förutsättning för att valfriheten ska fungera. Och vi tog något steg framåt i hur eleverna skulle tas in. Stockholm krävde dock att Stockholmseleverna skulle gå före länskommunernas elever vid intagningen på Stockholms gymnasieskolor. Efter ett tag släppte de alla program utom de stora Naturvetenskapliga och Samhällsvetenskapliga programmen för fritt sök och ren betygsintagning. Och kommun efter kommun har anslutit sig, från början var det bara de blåa närmast Stockholm, medan socialdemokratiskt styrda kommuner inte ville släppa iväg sina elever över kommungränsen. Ville en Botkyrkaelev promt gå i gymnasiet i Stockholm så var det friskola som gällde, inte kommunal skola. Märklig konsekvens av socialdemokraternas inställning.

Nu blir det fritt sök i hela länet och betygen avgör vilken skola man kommer in på. I grund och botten är det den enda rimliga intagningsprincipen tycker jag. Då är det de egna insatserna som avgör, det är något man kan påverka själv. Alternativet lottning är inte särskilt tilltalande. Alternativet närhet gynnar dem som har råd att köpa lägenheter nära attraktiva skolor eller mostrar som bor nära. De utan kontakter i Rinkeby, Farsta och Haninge gör sin inte besvär.

Nej, betygen är det enda rättvisa systemet och det gäller även för friskolorna. Bra att det äntligen blir den rådande principen.

DN, SvD

Nu kan jag motionera om skolan

Eftersom jag inte är ledamot i utbildningsutskottet längre så kan jag väcka egna motioner i skolfrågor, så är vår arbetsordning.

Mitt utskottsbyte kom lite hastigt på, så det blev bara en det här året och den handlar om att vi borde förnya reglerna för att starta friskola. Dagens regler har varit i kraft i stort sett oförändrade sedan friskolereformen 1992. Nu finns erfarenheter och verkligheten visar att reglerna inte riktigt fyller sin funktion.

Syftet med tillståndsprocessen måste ju vara att se till att trygga utbildningens kvalitet för de elever som går där. Verksamheten ska vara stabil och de som startar friskola måste ha nödvändiga förutsättningar för att klara uppdraget. Det handlar om ekonomi, kompetens och juridik. Att driva skola är inte detsamma som att sälja synålar. Här krävs särskilt kompetens.

Men idag tror jag att man silar bort många som är fullt kompetenta och kapabla att driva skola, samtidigt som en och annan kanske inte borde ha fått tillstånd men som är duktiga på att skriva ansökningar.

Sakligt är det så att endast 38 procent får tillstånd att starta, ibland låter det i den politiska debatten som om varenda en får det. Ser man på tillståndsbesluten så verkar det vara annat än kvalitet, kompetens och stabilitet som avgör. Jag har faktiskt lite svårt att följa en tydlig linje och det känns som om det finns ett drag av godkycklighet över det hela.

Alltså - dags för översyn av hela regelverket! Vi har inte råd att säga nej till goda idéer som förbättrar skolan.

Mot nya uppdrag

Har varit en vecka i New York och massor av saker händer. Regeringen lägger ett efterlängtat förslag om lärarlegitimation, Skolinspektionen kritiserar bristande matematikundervisning på gymnasiet och statsbudgeten presenteras med bl a nya lärlingsplatser.

Och jag får ett nytt uppdrag. Ny mandatperiod innebär att ett nytt pussel ska läggas och det tar ett tag innan alla bitar är på plats. I går kväll valde vår riksdagsgrupp mig till ny gruppledare för moderaterna i socialutskottet. Ser verkligen fram emot det, även om det är vemodigt att lämna utbildningsutskottet. Förhoppningsvis kan jag få ha en liten fot eller i alla fall tå kvar i utbildningsutskottet som ersättare.

Socialutskottet är en stor och ny utmaning med många viktiga frågor. Hela hälso- och sjukvården och läkemedelsfrågorna. Tandvården. Alkohol och narkotika och missbruksfrågorna. Äldrefrågor, fast inte pensioner. Socialtjänsten, ekonomiskt bistånd, fattigdom och hemlöshet. För att bara nämna lite.

Ett saftigt område att sätta sig in i. Lite erfarenheter har jag från tiden i Nacka, den bakgrunden är rätt bra tror jag. Jag har suttit i socialnämnd, tvingats omhänderta barn, sett elände och haft möjligheter att skapa bättre förutsättningar för de som har det sämst. Jag har varit med och utvecklat valfriheten för äldre, funktionshindrade och missbrukande och andra. Bara för att man är behövande så saknar man inte förmåga att bestämma själv.

Jag tror också att det arbete vi la ner i utvecklingsgruppen om Ungas villkor för något år sedan kommer väl till pass nu. Barns och ungas villkor känns som en hjärtefråga. Nu blir arenan socialutskottet i stället för utbildningsutskottet, men engagemanget finns kvar.

Men jag har ändå mycket att lära. Tips på vad jag bör göra och vilka jag borde träffa tas tacksamt emot.

Kristendomen har präglat oss mest

SvD skriver att regeringen i morgon ska presentera nya kursplaner i grundskolan. En uppdatering, konkretisering och modernisering är verkligen välkommen, de har varit för allmänt hållna hittills.

En stridsfråga blir - så klart - religionsämnet. Ska kristendomen ha en särställning eller ska alla världsreligioner ges samma utrymme? De "politiskt korrekta" på vänsterkanten säger att vi nu slopar mångfalden, men det är helt bakvänt.

För mig, som inte är med i någon religiös församling alls, är det självklart att kristendomen är viktigast. Inte bättre, men viktigare. Inte så att det ska vara en återgång till gamla tiders kristendomsundervisning och att undervisningen ska vara bekännande. Det ingen kristen motsvarighet till talibanernas koranskolor det handlar om. Men ingen kan väl förneka att det är just kristendomen som har präglat oss i Sverige mest? 1 000 år går inte spårlöst förbi. Måste vi då inte ägna mest utrymme åt att förstå varför och hur? Allt annat vore ju att förneka vår historia.

Kanske är det just den typen av historie- och kulturlöshet som vänstern vill åstadkomma? Kanske ser de det som ett sätt att förändra samhället i en riktning de önskar? Sudda ut historien och religionen och traditioner, så kan du skapa något nytt... Det försökte man under franska revolutionen och i Sovjet, men det går inte. Människor behöver sin historia, sin religion och sin kultur.

Om man tänker efter så vore det helt uppåt väggarna att inte ge får egen historiebärande religion en särställning. Vi kan inte förstå vår historia och varför vi lever som vi gör bättre, om hinduismen får mer utrymme och kristendomen mindre.

Självklart ska andra stora religioner också finnas med i skolan. Det ena utesluter inte det andra. Men att inte betona våra rötter och det som gjort Sverige till det land det är idag skulle göra oss historie- och identitetslösa. Kultur, religion och språk är det som håller ihop ett land. Vi läser mest om svensk historia, inte indonesisk. Vi läser mest svenska, men även andra språk. Hur skulle det se ut om alla språk och all historia vägde lika tungt?

Aftonbladet, Expressen, TV4, Expressen2,