Fråga 8: hur blir det med skolornas självständighet?

Jag är ihärdig och fortsätter kräva svar från de rödgröna om skolan. Inte från socialdemokraterna. Inte från vänsterpartiet. Inte från miljöpartiet. Utan gemensamma svar från de rödgröna.

Dagens fråga, nummer 8, handlar om skolornas frihet och självständighet. Hur mycket politiskt klåfingeri blir det med ett rödgrönt styre?

Jag, och vi alla i Alliansen, har en stark tilltro till skolornas professionalitet. Rektorer, lärare, vägledare, skolsköterskor, kuratorer och alla andra som jobbar i skolan måste ha stort friutrymme för att kunna anpassa verksamheten till de elever som går där. Uppdraget ska vara tydligt och utvärderingen effektiv, men vägen fram till målen måste få variera. Jag är övertygad om att det både blir högre kvalitet och en trivsammare arbetsplats då.

Vi har gjort en del för att föra utvecklingen åt det hållet, men eftersom skolan är kommunal så finns mycket politiskt detaljstyre kvar på lokal nivå i en del kommuner, föredrädesvis i röda sådana. Jag har sett alltför mång skräckexempel på att rektorer är bakbundna till händer och fötter av sina politiker och skolförvaltningar.

Från statens håll kan vi däremot styra mot professionen i stället för mot kommunen i olika regelverk. Det gör vi numera i större utsträckning än förut. Skollagen blir tydligare och lämnar utrymme åt professionen att t ex utforma de skriftliga omdömena, vi slopar kraven på att man ska ha en massa olika dokument och ger skolorna nya verktyg för att skapa arbetsro och trygghet. Det gillar inte de rödgröna, de ska detaljreglera hur det ska se ut i stället. De vill reglera hur pengarna ska användas, hur kvalitetsarbetet ska gå till, hur omdömena ska se ut. De litar inte på att lärarna användas befogenheter med omdöme. V vill t o m förbjuda läxor och Mp kvarsittning.

Jag tycker att de rödgröna ofta har en förkärlek att ge sig in i hur-frågor, de har ingen tydlig gräns för vad som är politik och vad som är skolornas eget utrymme. Det verkar som om de inte riktigt litar på personalen.

Ibland tycker jag att de abdikerar från det som verkligen är politik. De vill t ex att skolor ska kunna göra undantag från läroplanen och annat. Mp vill t o m att skolorna ska kunna ha egna ämnen - hur går det ihop med en likvärdig skola? Ska de lärare som inte vill sätta betyg slippa göra det? Vilka ämnen behöver en skola inte undervisa i?

Det kan ju inte vara så att skolorna själva bestämmer sitt uppdrag, då försvinner likvärdigheten och rättssäkerheten. Och det kan bli hur flummigt som helst.

Så hur ser det rödgröna beskedet ut till skolorna? Hur mycket/litet frihet får de?

Kvalitet i välfärden

Med risk för att uppfattas som väldigt politiskt korrekt så måste jag ändå uttrycka min stora tillfredsställelse över den debattartikel som Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann har i DN idag.

Så himla bra! Det handlar om kvalitet i välfärden. Det får man med engagerade och motiverade medarbetare. Har man det så får man nöjda medborgare. Och visst är det så att vägen för att få engagerade och motiverade medarbetare går genom inflytande och lön. Vi får aldrig de bästa att söka sig till att bli lärare eller förskollärare om lönen är betydligt bättre på andra håll där lika lång utbildning krävs.

Inflytandet är också viktigt, men ofta bortglömt. Vi måste föra över mer av makt och befogenheter direkt till skolorna. Mina skolbesök har gett många exempel på hur bakbundna lärare och rektorer är. Varenda skola borde få förfoga över sin budget fullt ut, över sin organisation och sina resultat.

Det är klart att det måste vara roligare att jobba i en organisation där man får ta initiativ och där man uppmuntras att tänka nytt i stället för att passivt sitta och vänta på att någon annan ska ge order.

Jag tycker också att Reinfeldts artikel lyfter betydligt viktigare frågor än vad LR gjorde igår. Inte får lärarna vare sig högre lön eller mer inflytande om skolan förstatligas, det handlar om andra saker. LR fokuserar på formfrågan och systemen och där var vi moderater kanske för tio år sedan. Den systemförändringen löser inte den viktiga frågan om hur vi får fler att vilja jobba i skolan.

Umeå kan bättre

Snabbt skifte från London. Igår besökte jag Umeå.

Skolresultaten är ganska goda med betyg över rikssnittet, 216 nu i våras. Samtidigt är SALSA-värdena negativa. Utifrån förutsättningarna så underpresterar Umeå alltså.

Diskussioner med lärare, rektorer och förvaltningsledning var väldigt intressanta. Min bild är att det finns mycket kvar att göra i hur man styr. De verkar leva kvar i en gammal form av centralism där skolorna är ganska hårt styrda av politiker och förvaltning. Skolorna får inte profilera sig för starkt och inte ”ta” elever från andra kommunala skolor. Hur ska de då kunna ta upp konkurrensen med friskolorna? Jag tror inte på den jämngrå massan där allt är lika. Fram för olikheterna!

Några skolor blev sk intraprenadskolor för 5-6 år sedan, men sedan dess har reglerna gjorts mindre gynnsamma så ingen mer nappar på det. Och varför skulle de om det bara innebär att man sticker ut men inte får något för det?

Jag tror att Alliansen har en stor potential här. Att tilltro rektorerna förmågan att inte bara räkna pengar, utan också i stort ta fullt ansvar för sin skola. Att låta lärare och andra växa. De jag träffade verkade klart kapabla att axla det ansvaret. Det måste bli så mycket roligare att arbeta i en organisation där man får vara kreativ och ta initiativ. För att vara en storstad med universitet och välutbildade medborgare och medarbetare så förvånade det faktiskt att Umeå inte kommit längre i tänkandet kring ledarskap och styrning. Men det är ju en klassiskt socialdemokratiskt styrd kommun, så jag kanske inte borde förvånas…

Jag förvånades också över att de inte har ett skolpengssystem i Umeå. De fördelar pengar dels per elev, men det är den minsta delen. Resurser för lärare och läromedel fördelas utifrån en tänkt klassorganisation och lokaler och vissa andra funktioner betalas centralt. Det ger skolorna tämligen litet friutrymme. Jag kan lova att man kan få mer värde för pengarna om man låter skolorna bestämma mer själva. Jag menar, de finns ju mitt i vardagen och vet vilka prioriteringar som behövs. Frågan är hur resurserna skulle ha använts om skolorna fick ut pengarna med en gång i stället? Skulle man ha en stor (och dyr) IT-enhet? Skulle en rektor kanske behöva en biträdande rektor som avlastning (något som verkar förbjudet idag)? Skulle man kanske prioritera bättre betalda lärare?

Annars verkar Umeå ha många intressanta projekt på gång med både språk- och mattesatsningar och starkt fokus på kunskapsresultaten. Och de gjorde tummen upp för regeringens skolreformer med omdömen, skärpt utvärdering, skollag och Lärarlyft. Mer nedtonat var det om IT, ambitionen var att alla lärare nu skulle få en egen arbetsdator och det är ju gott så. Men visionen vidare…?

Parterna misslyckades

Det finns en stor förtroendeklyfta mellan parterna på skolans arbetsmarknad. Per Unckel har lett en arbetsgrupp med representanter från kommunerna och facken för att försöka nå enighet om synen på arbetstiden. Ingen enighet alls efter ett och ett halvt års arbete.

Per Unckel har därför skrivit en rapport med egna slutsatser. Klart läsvärd även om det är en mörk bild han målar upp.

Det verkar finnas en djup misstro mellan Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet å ena sidan och Sveriges Kommuner och Landsting å den andra. Lärarna anser att arbetsbelastningen ständigt ökar medan arbetsgivaren menar att den gamla usk:en (undervisningsskyldigheten) fortfarande lever kvar fast den togs bort ur avtalen 1995 och att den måste bort från en målstyrd skola. Misstroendet leder till dåligt arbetsklimat vilket i sin tur drabbar eleverna. Därför är det ett trist misslyckande att parterna inte kunnat enas.

Alla, både fack och arbetsgivare, säger sig vilja att tiden ska ägnas mer åt huvuduppdraget. Varför blir det inte så? Här saknar jag ärliga analyser. Och varför vill facken maximera tiden för huvuduppdraget i stället för att minimera tiden för annat? Det vore ju mer konstruktivt.

Idag var jag på Vittraskolan i Hammarby Sjöstad. Där är lärarna med eleverna 29 timmar i veckan - och stortrivs. Lärarna på kommunala skolor är med eleverna kanske 20 timmar i veckan - och tyngs av hög arbetsbelastning. Något stämmer inte riktigt här. Gårdagens artikel om att friskolelärare är mer nöjda än kommunala lärare visar att kommunala skolor och friskolor borde byta erfarenheter mer och lära av varandra.

Unckel har en slutsats som jag helt delar. Han menar att relationen mellan lärare och skolledning är central för att skolan ska nå målen. Lösningen ligger i ledarskapet. I kommunerna och i skolorna. Kommunerna måste lita på sina rektorer och rektorerna på sina lärare. Sätt upp tydliga mål, ge stor frihet och mandat och utkräv ansvar. Ett förtroendefullt samarbete kan aldrig kommenderas fram uppifrån, utan måste byggas från grunden. Därför kan ett förstatligande aldrig vara en lösning. Förtroendeskapande åtgärder lokalt måste till, inte förstatligande eller hårdregleringar av tiden. Och kommunerna måste vara beredda att betala en del också. Bra lärare ska ha bra lön.

Lärarförbundet, LR, SKL, SvD

Timplanen inte helig

Tänk så olika man kan se på saker och ting. Skolvärlden rapporterar idag att timplanen i skolan blir kvar.

"Ett genombrott" säger utbildningsministern och det lanseras som att han vunnit en intern diskussion inom Alliansen.

Jag tycker tvärtom. Det är ingen hemlighet att vi har haft olika uppfattningar inom Alliansen i den här frågan. M, C och KD tror inte på timplanens undergörande verkan utan ser att det kan ta olika lång tid för eleverna att nå målen i olika ämnen. Då måste skolan vara lite flexibel och ha möjligheter att styra tiden i skolan. Den totala tiden i skolan ska verkligen garanteras, skolorna får inte spara bort tid för eleverna. Men man behöver ju olika många körlektioner när man lär sig köra bil, varför skulle det inte ta olika lång tid för oss att lära kemi eller engelska? Jag tycker att det är rimligt att man anpassar skolan efter eleverna. FP tycker i stället att timplanen är helig i varenda timme, inget avkall får göras.

Nu blir lösningen att de 900 skolor som inte följer timplanen sedan försöket startade för tio år sedan ska få fortsätta med det. Försöket med timplanelös undervisning permanentas. Dessutom öppnar vi för att fler skolor ska kunna få ingå. Folkpartiet ville skrota försöket och tvinga alla skolor att följa den centrala timplanen.

Så vem har vunnit? Jag ser det som ett genombrott att vi fått gehör för att skolorna inte slaviskt måste följa en central timplan och det blir mer individualiserat och att fler skolor får möjlighet att delta. Jag är väldigt nöjd med vår överenskommelse.

Bra skolförslag från partistyrelsen

I augusti har vi moderater partistämma och då blir det fyra dagars politiksnack. Igår presenterade partistyrelsen en proposition som handlar om att värna välfärdens kärna och att föra en ansvarsfull ekonomisk politik för jobb och kunskaper.

Partistyrelsen har tagit till sig flera av de förslag vi fört fram från arbetsgruppen om Ungas villkor, bl a att eleverna bör ges mer tid med sina lärare i skolan. Det håller inte att svenska ungdomar ska ha mindre undervising än sina jämnåriga runt om i världen. Med mer undervisning kan svenska ungdomar nå den absoluta toppen i världen tror jag.

En annan riktigt bra del är att partistyrelsen är så tydlig i att de kommunala skolorna måste bli friare och självständigare och få en tydlig ledning. Här ligger en klar framgångsfaktor. Hur ska skolan kunna möta olika människor med olika behov och förutsättningar utan en frihet att organisera verksamheten?

Partistyrelsen föreslår också att förskoleklassen blir mer inriktad på lärande och blir en del av grundskolan. I praktiken blir grundskolan tioårig med normal start vid sex års ålder. Tidigt lärande, när barnen är som mest receptiva. Att lära barnen när de har som lättast för att lära måste ju vara melodin.

En sak saknar jag dock lite och det är IT och moderniseringen av skolan. Vi får se om stämman vill lägga till lite om detta, jag hoppas det.

Onödiga planer tas bort i skolan

Samtidigt som Skolinspektionen får kraftigare muskler så tar vi bort kraven på kommunala skolplaner och kvalitetsredovisningar (SR). Det blir ju inget förbud för en huvudman att arbeta fram olika styrdokument för sin verksamhet, men det statliga påbudet hur det ska se ut tas bort.

Jag tycker att det är bra. Det finns för många exempel där skolplanen blivit en kommunal läroplan, där de lokala politikerna och tjänstemännen överprövar den nationella läroplanen och gör egna tolkningar av vad som är viktigast. Hela läroplanen gäller, överallt, alltid och för alla. Skolplanerna har lett till otydlighet i styrningen och tagit ifrån rektorerna en del av ansvaret och befogenheterna. Och kvalitetsredovisningarna blev inte det som de var tänkta att vara. Lite för tandlöst och ljummet för att fungera som effektiv uppföljning eller konsumentinformation. Som grund för egen kvalitetsutveckling kan de fungera bra, om de görs på rätt sätt, men inte som utvärdering.

Borttagandet av skolplanerna och kvalitetsredovisningarna är två exempel på att vi nu förenklar styrningen av skolan.

Som vanligt är Marie Granlunds (s) kommentar helt malplacerad och hon visar återigen att hon inte vet vad hon pratar om. "Om man vill ha en likvärdig skola måste man nationella regler", säger hon. Men hallå - likvärdigheten sitter ju i den nationella läroplanen (och effektivare uppföljning) och inte i 290 skolplaner. Hur kan 290 olika kommunala skolplaner garantera en nationell likvärdighet? Det är ett helt obegripligt dumt argument.

Hur man använder pengarna viktigare än hur mycket pengar man har

Skolverket har just kommit med en omfattande rapport om hur kommunerna fördelar pengar till sina skolor. Det är en intressant och bitvis dyster bild. Många kommuner har inte har någon uttalad modell för hur resurserna fördelas och att man inte utvärderar resursfördelningen. Ofta sker fördelningen utifrån tidigare års budget och efter äskanden och förhandlingar.

Varför har man ingen medveten tanke bakom detta? Det förvånar mig högeligen.

Jag blir lite skeptisk till uppdelningen i kommuner som antingen har denna ”förhandlingsmodell” och de som bara utgår från elevantal. Det senare borde vara de som har skolpeng, men varenda en av dem som jag känner till som har skolpeng har också olika former av tilläggsresurser för t ex elever med särskilda behov och modersmål.

Det som verkligen förvånar är att verket kommit fram till att ”i stort sett i alla kommuner har skolor stor frihet att själva välja sin organisation och hur tilldelade resurser ska utnyttjas”. Det bygger på en enkät som visar att de flesta förvaltningar anser att deras skolor helt eller delvis kan göra det. Delvis, det är ju något helt annat. Det borde ju varenda kommun uppge! Mina många skolbesök ger nämligen en annan bild. Många skolor är hårt bakbundna av klåfingriga politiker och förvaltningar. De får inte alls bestämma om hur mycket man ska satsa på maten och vem som ska laga den, hur städningen ska skötas etc. Det är ju ett av skälen till att det finns ett aktivt nätverk för sk kommunala friskolor. Åk till Ronneby eller Borås och titta själva.

Skolverket lyfter också fram vad forskningen säger om resurser och resursfördelning.

"Sammanfattningsvis visar forskningen att:
- Resurser har betydelse för resultaten och då särskilt för yngre barn och elever och för barn och elever med en mindre gynnsam socioekonomisk familjebakgrund.
- Men hur resurserna används, dvs. omvandlas till verksamhet, är viktigast. Lärarkompetensen har störst betydelse för resultaten.
- Resursfördelningens konstruktion är styrande och har konsekvenser för verksamheten."

Trots att den andra punkten är viktigast handlar egentligen både rapporten och den politiska diskussionen om den första punkten, hur mycket pengar man har. Eller om de pengar man inte har. Resursanvändningen borde diskuteras mycket mer, det är hur de 90 000 000 000 kronor som finns i grundskolan används som är det verkligt viktiga. Och det är en bekräftelse på att vår satsning på Lärarlyftet är helt rätt. Märkligt att inte fler kommuner deltar fullt ut.

En intressant slutsats i rapporten tycker jag är resursfördelningen till friskolorna. 30% av kommunerna säger att de inte fördelar pengar till friskolorna på samma sätt som till de kommunala skolorna, trots att lagen säger att det ska vara så. Men eftersom många kommuner inte har någon uttalad modell för hur pengarna ska fördelas, så är det klart att det blir så. Skolverket skriver på sitt knastertorra sätt:

”Det kan sannolikt därför vara svårt i många kommuner för fristående och enskilda huvudmän att avgöra om de tilldelats resurser enligt samma grunder som de kommunala enheterna. Grunderna är inte alltid tydliga och i förväg klargjorda.”

Vilken tur att vi om en månad förtydligar lagen så att det klart framgår vad friskolorna ska ha betalt för och att de kan få bidraget prövat i domstol. Märkligt att socialdemokraterna är emot denna rättssäkerhet.

Två intressanta träffar idag

Idag har jag träffat två organisationer och båda mötena var intressanta fast lite utifrån olika synvinklar. Först var det Barnverket och sedan Stiftelsen Viktor Rydbergs skolor.

Barnverket blev jag inte riktigt klok på, de verkade mest vilja skälla på Björklund och glömma vilka som orsakat dagens prolem i skolan. En av de vi träffade hade en väldigt elitistisk syn. Hon tyckte inte att läroplanerna och kursplanerna behövde vara begripliga för föräldrar och elever, det räckte med att pedagogerna förstod. Helt vansinnigt synsätt, enligt min mening. Om eleverna ska kunna ta ett ansvar för sitt lärande och föräldrarna involveras mer så måste de ju förstå mål och betygskriterier. Jag förstår inte hur de tänker alls. Deras bild är helt främmande för mig. Likadant var det med deras krav på föräldrastyrelser (avlönade!) i skolan. De var så fokuserade på en endaste lösning att de verkade missa själva målet - friare skolor som får fatta egna beslut och kan möta varje barn. Föräldraengagemang får man inte bara med en styrelse med 5-6 föräldrar, ska inte övriga 400 föräldrar på en vanlig skola ha inflytande? Även det blir lite elitistiskt, någon ska representera andra fast det är en ganska liten verksamhet så att alla kan bli delaktiga.

Det andra mötet var mer spännande. Viktor Rydbergs skolor vill starta lärarutbildning i samarbete med Åbo Akademi och det känns verkligen utmanande och välbehövligt. Dagens lärarutbildare skulle må väl av lite konkurrens, i synnerhet med finska influenser eftersom Finland har mycket att bidra med vad gäller lärarutbildning och lärarnas status. De vill bara utbilda högstadie- och gymnasielärare och bara i pedagogik, ämneskunskaperna förutsätts studenterna ha fått någon annanstans. Jag tror på den här idén och hoppas att den kan förverkligas om inte allt för avlägsen framtid, men det finns väl alltid någon som ser hinder i detta också...

4 dagar i Perstorp

Skånska Perstorp ska införa fyradagarsvecka i lågstadiet, skriver DN här och här. (SvD)

Jag häpnar och blir förtvivlad. Hur kan man erbjuda mindre undervisning, när eleverna borde få mer undervisning i stället? Resultaten i Perstorps skolor är rätt usla, betygsstatistiken rosar verkligen inte kommunens sätt att sköta sin uppgift. 17% obhehöriga till gymnasiet och var tredje elev når inte målen i alla ämnen. De nationella proven säger samma sak. En usel skolkommun, helst enkelt. Säkert gör lärare fantastiska insatser, det är inte dom jag kritiserar, men ledningen och organisationen i kommunen behöver uppenbarligen tänka om. Att dra ned på undervisningen förefaller inte så smart.

Jag är i och för sig en varm anhängare av lokalt självstyre och att kommunerna ska få söka sig fram för att nå målen bättre. Men det här har ju andra motiv, nämligen uteslutande att spara pengar.

Kommuner som inte sköter sin uppgift, vilket Perstorp inte verkar göra, borde bli föremål för omfattande inspektioner av Skolinspektionen. Det är just sånt här som Skolinspektionen borde granska och inte kritisera att likabehandlingsplanen är framtagen i fel ordning. Och sanktioner i form av viten och t o m stänga skolor som inte håller måttet borde bli möjligt.

Det går inte att skylla på att man inte har råd. Det handlar om prioriteringar. Vi har världens mest omfattande ekonomiska utjämning mellan kommunerna för att skapa så lika förutsättningar som möjligt. Om alla andra klarar att driva skolan på fem dagar i veckan som det är tänkt, så måste Perstorp också göra det.

Fria skolor är (m)elodin

Skolan ska vara fri. Fri som fågeln. Socialdemokraterna har nu också kommit till denna insikt, rapporterar radion och Expressen. Fantastiskt bra. Om det inte vore för att det är helt möjligt idag och att det framför allt är socialdemokratiska kommunalpolitiker som sätter käppar i hjulen. Därför blir Marie Granlunds förslag ett kraftfullt slag i luften. Hon visar återigen sin okunnighet och socialdemokraternas oförmåga att styra.

Jag har länge drivit att de kommunala skolorna måste bli friare och självständigare. Då får lokal kreativitet blomma ut, lärare och annan skolpersonal får möjlighet att förverkliga idéer och på allvar ta upp kampen med friskolorna. Jag hade ett seminarium för 100 moderata kommunalpolitiker för över ett år sedan tillsammans med kommunalrådet Maria Stockhaus i Sollentuna. Jag skrev om det tillsammans med Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén i GP för ett år sedan. Och jag förde fram det i en rapport om valfrihet och friskolor i augusti. Därför är det en välkommen insikt hos socialdemokraterna, verkligen.

Men den stora bromsklossen idag är (framför allt) socialdemokratiska kommunpolitiker, som vägrar släppa ifrån sig makten till skolorna. De styr i detalj. Åk till Ronneby och Trollhättan och Sollefteå. Eller varför inte Malmö och Göteborg med stadsdelsnämnder som lägger sig i allt. Jag har varit på otaliga skolor där rektor och personalen är bakbundna till händer och fötter. De kan inte styra sin organisation och sina pengar, allt avgörs någon annanstans. Jag tror att det är förödande för både kvalitet och effektivitet. Marie Granlund borde ryta till åt sina lokala partikompisar i stället, då vore deras sk omprövning trovärdig. Det är inte lagen som hindrar skolorna från att bestämma om skolmat och städning - det är hennes partikompisar!

Det vore verkligt angeläget att ta nästa steg i decentraliseringen av skolan nu. Ut med makt och befogenheter och ansvar till skolorna! Politiker och tjänstemän måste våga lita på skolans professionella.

Eftersom jag varit med om att decentralisera skolan i Nacka efter dessa principer vet jag att det går och att det ger resultat. Jag har varit på många av de sk komunala friskolor som finns i landet - i Linköping, Trollhättan, Skurup, Borås för att nämna några. Och jag konstaterar att ALLA kommunala skolor är friare än den friaste kommunala friskola i någon av de kommunerna. Det visar att det går om man vill och att lagarna inte behöver ändras. Därmed inte sagt att lagarna inte borde ändras, för det kan jag också tycka. Jag skulle gärna se att lagen tydligare riktar sig til professionen i stället för till skolan. Och de förbud som finns för skolor att samarbeta skulle jag gärna ta bort. Men det är ändå i kommunerna som mycket av jobbet måste göras. Och det kan starta med en gång.

Så, Marie Granlund, hur låter ditt budskap till klåfingriga sossar i kommunerna? Är det en uppmaning att skrota stadsdelnämnder exempelvis?

Centralkokt mat i (s)trängnäs

I somras hoppade folkpartiet och centern över till sossarna i Strängnäs och majoriteten blev röd i stället för blå. Skattehöjning och nedskärningar blev de omedelbara effekterna. Nu ser man hur skolornas och förskolornas självständighet naggas i kanten också.

Förskolorna ska tvingas hämta sin mat från ett centralkök, rapporterar Eskilstunakuriren. Bra att moderaterna är emot!

Varför kan inte förskolorna få bestämma varifrån maten ska komma själva i stället? Det är ju dom som ska äta den. Det här påminner om när jag kom in i utbildningsnämnden för länge sen och ett av de första ärendena handlade om att fastställa skolmatsedeln för alla skolor... Vad har det med politik att göra? Politik handlar väl om idéer, visioner, att skapa kvalitet och god service? Fram för mer lokalt självbestämmande i ställt för politisk klåfingrighet!

Förbud mot lärande?

Sitter på Arlanda, på väg till England med utskottet för att titta lite närmare på vad som händer i det engelska skolsystemet. Vi ska träffa utbildningsdepartementen, inspektionsmyndigheten Ofsted, en myndighet som fördelar pengar till universiteten, parlamentet m fl. Dimma i London så planet är försenat. Tjoho, vad kul.

En arbetsgrupp inom folkpartiet föreslår att invandrarelever ska förbjudas att läsa matematik på arabiska (eller något annat modersmål antar jag), skriver TT och SvD, DN. Men nu blev det väl i alla fall lite fel…?

Varför ska man förbjuda människor från att lära sig? Vi är olika som människor och lär på lite olika sätt. Några kanske lär bättre på sitt modersmål, de svenska begreppen kanske inte sitter riktigt fast än, man kan behöva den grund som ett modersmål utgör för att förstå den ibland lite komplexa matematiken. Fast det här borde vara en fråga för skolan och eleven, inget som vi politiker ska läggs oss i egentligen. Vi ska tala om VAD man ska lära sig, inte HUR, det är en väldigt viktig princip tycker jag. I folkpartiets värld verkar det ofta vara viktigare hur man lär sig, inte att man verkligen får i sig de nödvändiga kunskaperna. De gillar inte riktigt vårt förslag om nätskola och distansundervisning tror jag och nu reagerar de mot andra sätt att lära också.

Det finns ju massor av invandrarelever som inte är godkända i matte, trots att de fått undervisning på svenska. Hälften av invandrarkillarna är underkända i något ämne från nian. Kanske är det befogat att pröva något annat ibland? Stödundervisning på modersmålet? Större delen av matteundervisningen på modersmålet? Man ska självklart inte ge avkall på kravet på att lära sig svenska i skolan. Det är en nödvändig kunskap om man bor i Sverige.

Ibland saknar jag de toleranta och frihetsälskande folkpartisterna. Vart har de tagit vägen? FP blir för ofta FörbudsPartiet i stället.

Miljöpartiet är också fel ute, fast åt andra hållet. De vill att man SKA läsa engelska och matte på sitt modersmål. Varför ska politiken in överallt och tala om hur man ska göra? Låt professionen och eleverna - de skolan är till för - bestämma det här i stället.

Matsäcksförbud i Jönköping

Nu ska den medhavda matsäcken på skolutflykten förbjudas i Jönköping, rapporterar SvD.

Har det inte gått lite förlångt i klåfingrighet om detta ska förbjudas? Är det en helt orimlig tanke att föräldrarna skickar med några mackor och lite juice vid utflykten någon enstaka gång? Ungarna tycker ju att det är kul! Det går lite till överdrift om man tror att detta på något sätt skulle segregera.

Jag gillar inte avgifter i skolan, men här är gränsen passerad. Jag tror att konsekvensen av detta bara blir en - man slutar gå till skogen. Då blir skolan mer sluten mot omvärlden och mycket tråkigare för eleverna. Vad blir nästa steg - att skolan ska stå för gympaskorna till idrotten?

Specialutformade program på gymnasiet behövs

I dag var jag värd för ett frukostseminarium om gymnasiet i riksdagen. Friskolornas Riksförbund, Sveriges Kommuner och Landsting, Riksidrottsförbundet, Svenskt Näringsliv och Sveriges Elevråd-SVEA var medarrangörer och talade för en gångs skull precis samma språk: behåll de specialutformade programmen på gymnasiet! Jag håller med dem.

Fyra skolor presenterade sin verksamhet och hur de skulle påverkas av om gymnasieutredningen genomförs i denna del. Det lät verkligen inte kul.

En av rektorerna undrade om en borgerlig regering ska bromsa valfriheten. En annan undrade vad de fristående skolorna egentligen blir fristående ifrån. En rektor undrade varför de som vill ha mer entreprenörskap i skolan inte också tilltror skolorna förmågan att visa entreprenörskap i konkret handling. Svenskt Näringsliv uttryckte det så att det handlar om spetsutbildning och att utbilda för jobb, så för dem är det livsviktigt med specialiseringar.

Jag fick många argument för att bevara mångfalden på gymnasiet. Det får inte bli för fyrkantigt. Visst är det så att många av de lokala kurserna som finns (f a på de kommunala skolorna eftersom de fristående har fått sina utbildningar prövade) inte riktigt håller måttet. Det borde man verkligen åtgärda. Men de godkända kurserna borde kunna kombineras på ett annat sätt än vad programmen anger. Jag ville läsa latin på naturprogrammet när jag gick i gymnasiet men det gick inte och det var en del som orsakade mitt politiska engagemang. Liknande möjligheter att välja otraditionellt och annorlunda måste finnas i gymnasiet. Om inte annat så skapar det ofta motivation bland och det är något som vi inte är bortskämda med idag.

Fortsatt lokal frihet men skärpt kvalitetskontroll tror jag är en bättre melodi än strikt statsstyrning.

Fria lärosäten

Regeringens utredare Daniel Tarschys föreslår idag att universiteten och högskolorna ska få en friare ställning, inte längre betraktas som statliga myndigheter.

Jag tycker att han har helt rätt. Lärosäten som är självständiga och får tänka fritt har förutsättningar att bli mer kreativa och framgångsrika. Om de utnyttjar friheten förstås. De två stiftelsehögskolorna (Chalmers och Jönköping) har inte tagit ut svängarna särskilt mycket. Men det här signalerar i alla fall att det är önskvärt att göra saker på ett annorlunda sätt, man får - eller helst måste - utmana Jantelagen.

Och varför inte applicera samma resonemang på alla andra lärosäten under högskolenivå? Varenda grunskola och gymnasieskola borde också vara fria och självständiga, inte myndigheter insnävade av hårda regler. Det är ju lite intressant att de som i andra sammanhang talar om förstatligande av skolan nu gillar en friare ställning för högskolorna. Hur går den argumentationen ihop?

Mer NZ

Nu har vi haft två verkligt intensiva dagar i windy Wellington. Träffat många olika delar av utbildningsministeriet – 3 500 anställda!!! Det verkar stämma lite som de sa i Auckland, ”jaha, nu ska ni möta byråkraterna i Wellington”.

Intressant att höra om deras föräldrastyrelser som finns på alla skolor och de facto driver skolorna och har makt att tillsätta och avsätta rektorn. Däremot råder det lite delade meningar om vilken makt de har över ekonomin. En förälder som satt i en styrelse sa att det var styrt på kontonivå från departementet och att man inte fick flytta pengar emellan, departementet å sin sida sa att de var hur fria som helst, förutom vad gäller lärarlöner som bestäms och betalas centralt.

Avhoppare, ungdomsprogram, ungdomskriminalitet, internationalisering i skolan och inspektion (eller review som de hellre vill kalla det) har vi också hört massor om. Det blir ett pussel med olika bitar och snart framträder väl en samlad bild. I morgon ska vi träffa en skola, verkligheten alltså.

Parallellt med detta har vi hunnit med att träffa vårt systerparti (National Party) och dess partiordförande och följa valdebatterna på TV. Parlamentsval på lördag och de leder i mätningarna så stämningen är på topp. Många verkar trötta på den nuvarande ledningen, som lägger sig för mycket i människors vardag och privatliv verkar det som. På lördag är vi med på valvakor och får veta mer om hur det går, även om de verkar ha ett komplicerat valsystem med två röster var – en på person i en enmansvalkrets och en partiröst som gäller i hela landet. Andelen röster i landet avgör hur många mandat man får, men den som kommer in i valkretsen kan aldrig bli av med sin plats. Det gör att det är lite fluktuerande antal platser mellan valen, beroende på hur det går.

Igår kväll åkte vi runt östra Wellington längs kusten 3 mil – en fantastiskt vacker rutt. På ett ställe skulle det finnas pingviner och på ett annat sälar, men vi såg inga alls. De hade inte kommit upp än, vi var tydligen inte ute tillräckligt sent.

Skolförstatligande bara drömmar om en svunnen tid

Idag skriver jag i GöteborgsPosten tillsammans med Eva-Lis Preisz, Maria Stockhaus och Annika Lundis om att frågan om förstatligande av skolan borde begravas. Det är verkligen inte lösningen på skolans problem, utan andas mer nostalgi över en svunnen tid.

Men allt var inte bättre på den statliga tiden. Bristerna i den statliga skolan var en av orsakerna till att jag engagerade mig politiskt. Ett uselt betygssytem där de högre betygen "tog slut" och där man hade lärarlösa lektioner på schemat var uteslutande effekter av statligt (socialdemokratiskt) vanstyre av skolan. Varför LR vurmar för den tiden och ska driva frågan som sin viktigaste är helt obegripligt. Hur kan någon vilja tillbaka till en tid när regelboken styrde i detalj och skolornas/lärarnas frihet var hårt begränsad?

Därför är ett förstatligande inte någon lösning. Det handlar om vilken politik som förs i stället, oavsett om det sker på statlig nivå eller kommunal nivå.

Det känns oerhört bra att både Lärarförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting nu tydligt säger att man vill gå vidare i decentraliseringen av skolan och att det är bra med tuffare nationell kontroll. Det har jag som moderat slagits för länge och med dessa båda centrala organisationers stöd så kan frågorna väckas till liv igen. Nu vill vi gemensamt göra alla kommunala skolor lika fria och självständiga som friskolorna - det är en utmaning som förpliktigar, inte minst för kommunerna.

Massor av skolbesök

Jag har besökt massor av skolorna de senaste två veckorna. Sundsvall, Trollhättan, Täby, Nacka och Solna...

Intressanta besök allihop. Mycket fokus på gymnasiet och Anita Ferms utredning verkar tas emot väl. Varenda en jag pratat med tycker att det är bra med uppdelningen i yrkesprogram och högskoleförberedande program och att det är en smart lösning att de elever som går yrkesprogrammen också ska kunna få högskolebehörighet om de vill. Men inget tvång. Den oro som finns handlar om skolornas inflytande och en rädsla för att skolan blir för likformig.

Hittills stor bekräftelse på att vi ligger rätt, alltså.

I Trollhättan besökte jag en sk självstyrande skola, Strömsundskolan. En bra skola, driftig och duktig rektor, men lite motarbetad av skolförvaltningen som inte gillar sådana här lösningar. Eftersom resultaten är riktigt usla i Trollhättan och försämras varje år, så borde de vara ivriga att pröva nya lösningar. Den politik de fört är ju inte så mycket att hänga i julgran i alla fall.

De verkar ha en otydlig organisation i Trollhättan med områdeschefer ovanför rektorerna. Exakt vad de gör, mer än slukar pengar, var oklart. Jag är övertygad om att sådana mellanniåver inte behövs alls. Ge rektorerna befogenheter och utkräv ansvar i stället.

Mjölkpolitik

Skolmjölk är storpolitik i Oskarshamn. Barometern rapporterar att frågan om vilken mjölk eleverna ska dricka (blå, röd, grön eller gul) i skolan nu diskuteras på bred front av politikerna i kommunen. Tekniska nämnden verkar vara ansvarig, men måltidsutskottet och barn- och utbildningsnämnden är också involverade. Frågan är om inte kommunfullmäktige ska diskutera det hela också.

Ska det aldrig ta slut på idiotierna? Varför kan inte skolorna få bestämma detta själva? Det är ju dom som ska dricka mjölken i slutändan... Men det kanske är för stor frihet. De klarar säkert inte av detta stora ansvar, om man får spekulera i de styrande sossarnas motiv till att göra detta till en politisk fråga.

En titt i betygsstatistiken i Oskarshamn visar att betygen nu raskt är på väg utför. De som gick ut nian förra våren gjorde det med de lägsta medelbetygen på 10 år. Men det är klart, lägger man kraften på att prata om mjölk i stället för kunskaper så blir det nog så.

Hur tror de på allvar att de ska kunna styra skolan mot målen om kunniga och ansvarstagande elever om de lägger sig i detaljer på det här sättet och misstror personalen och eleverna att fatta kloka beslut? Vart tog de stolta orden om elevinflytande vägen? Låt dem bestämma och ta ansvar i praktisk handling!