Igår hade vi sex timmars utbildningspolitisk debatt i riksdagen.
Den genomgående frågan från sossarnas skoltaleskvinna, Marie Granlund, var om de (socialdemokraterna) skulle bjudas in till överläggningar med Alliansen om den framtida skolpolitiken. Med darr på stämman frågade hon om vi är villiga är ta deras utsträckta hand.
Visst är vi villiga att prata med dem. Men hur smart är det att gå in i en diskussion med ett ultimativt krav (att omdömen inte ska få ges till barn före sexan) men helt utan egna idéer i övrigt? Hon vill gärna vara med och prata, men har inget att säga.
Och hur såg det ut under de gångna 12 åren, hur ofta bjöds den dåvarande oppositionen in? Svar: 0 gånger. Då hade vi dessutom massor av förslag och idéer, men inga togs tillvara. Sossarna satte sig ned med kommunisterna och miljöpartiet och förhandlade fram en gymnasiereform och ett förslag till ny skollag. Då var det inte intressant att lyssna på oppositionens idéer. Skollagen låstes dessutom in i skrivbordet, för de kom inte överens.
Men vi är bättre än dem. Självklart ska vi lyssna på vad de har att säga och vad de grundar sin analys på och vilka konkreta förslag de har. Min tro är att det blir ganska tyst. Granlund presenterade i alla fall inga igår. Någon verklig förståelse för skolans utmaningar skymtade inte fram. I hennes värld räcker det med att förbjuda sektskolor (som ju inte finns), vinster i friskolor och avknoppningar. Skulle detta verkligen vara orsaken till skolans stora problem??? 92% av eleverna går i den kommunala skolan och det är just där problemen är som störst. Men om detta sa hon inget, det var samma gamla vanliga aversion mot friskolor. Alla goda idéer för att förbättra skolan välkomnas verkligen, men var finns de?
Sanningen är nog att de bara vill göra upp för att skolfrågan inte ska bli stor i kommande val. De vet ju hur illa väljarna tycker om deras flummiga skolpolitik.
Den genomgående frågan från sossarnas skoltaleskvinna, Marie Granlund, var om de (socialdemokraterna) skulle bjudas in till överläggningar med Alliansen om den framtida skolpolitiken. Med darr på stämman frågade hon om vi är villiga är ta deras utsträckta hand.
Visst är vi villiga att prata med dem. Men hur smart är det att gå in i en diskussion med ett ultimativt krav (att omdömen inte ska få ges till barn före sexan) men helt utan egna idéer i övrigt? Hon vill gärna vara med och prata, men har inget att säga.
Och hur såg det ut under de gångna 12 åren, hur ofta bjöds den dåvarande oppositionen in? Svar: 0 gånger. Då hade vi dessutom massor av förslag och idéer, men inga togs tillvara. Sossarna satte sig ned med kommunisterna och miljöpartiet och förhandlade fram en gymnasiereform och ett förslag till ny skollag. Då var det inte intressant att lyssna på oppositionens idéer. Skollagen låstes dessutom in i skrivbordet, för de kom inte överens.
Men vi är bättre än dem. Självklart ska vi lyssna på vad de har att säga och vad de grundar sin analys på och vilka konkreta förslag de har. Min tro är att det blir ganska tyst. Granlund presenterade i alla fall inga igår. Någon verklig förståelse för skolans utmaningar skymtade inte fram. I hennes värld räcker det med att förbjuda sektskolor (som ju inte finns), vinster i friskolor och avknoppningar. Skulle detta verkligen vara orsaken till skolans stora problem??? 92% av eleverna går i den kommunala skolan och det är just där problemen är som störst. Men om detta sa hon inget, det var samma gamla vanliga aversion mot friskolor. Alla goda idéer för att förbättra skolan välkomnas verkligen, men var finns de?
Sanningen är nog att de bara vill göra upp för att skolfrågan inte ska bli stor i kommande val. De vet ju hur illa väljarna tycker om deras flummiga skolpolitik.
Efter sex timmars debatt känns det verkligen som om tiden håller på att rinna ut för sossarna. När ska de göra allvar av sin förnyelse av skolpolitiken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar