19 december, 2007

Var går gränsen för statligt detaljstyre?

Regeringen har nu efter många om och men kommit med en förordning om lärlingsutbildning. Jättebra att det äntligen kommer till stånd en modernare form av utbildning där en stor del drivs på en arbetsplats. Skolan passar inte alla elever, några lär sig bättre på annat sätt och då är lärlingsmodellen suverän.

Men, och det finns ett stort MEN. Varför gör man det så krångligt?

Nu stipulerar staten att det på varje skola som startar lärlingsutbildning ska finnas ett separat lärlingsråd för varje utbildning. Staten talar om vilka som ska finnas med där och vad de ska göra och vilka beslut som ska fattas.

Varför kan man inte tilltro rektorerna förmåga att själva lista ut vem de ska prata med för att skapa en bra utbildning? Det blir ju ingen lärlingsverksamhet om man inte är överens med arbetsplatsen, eller hur?! Rektorn har i andra sammanhang ansvar för en budget på kanske 50 miljoner kronor, varför helt plötsligt denna misstro? Rektorn tvingas till omfattande mötesverksamhet, i stället för att sköta sin skola. Det här känns inte bra.

Nu gör man styrningen otydlig och lyfter bort ansvar från rektorn och lägger det någon annanstans. Staten ska ange målen och följa upp kvaliteten. Vägen fram till målen måste skolorna få finna själv, utan statliga detaljregleringar. Men nu överger staten detta och styr in i minsta detalj hur en skola ska sköta sitt uppdrag. Finns det någon som tror att det är bästa sättet att garantera en bra utbildning på?

När det blir så här krångligt så tror inte jag att det blir särskilt attraktivt tyvärr. Därmed riskerar man syftet med denna bra reform, nämligen att nå elever som annars slås ut och inte kommer till sin rätt.

Inga kommentarer: