Nya Zeeland nästa

Idag åker jag på studieresa till Nya Zeeland. Låååång flygresa, men det är det väl värt. Nya Zeeland lär vara spektakulärt och vackert, men vi har ett ganska pressat schema så vi får väl se hur mycket tid det blir att se allt.

Nya Zeeland ligger väldigt bra till i utbidningshänseende. Under 90-talet var de i ropet med Reading Recovery, program som lär små barn läsa ordentligt. De har självstyrande skolor och höga krav och en blandad befolkning. Det finns mycket att jämföra och dra lärdomar av. Nu ska vi se hur det gått med alla reformer efter en sådär 10-15 år. Och vad nytt som händer. Vi ska träffa skolor, universitet, lärarutbildare, utbildningsdepartement, NotSchools, höra om dropouts mm. Ser verkligen fram emot det.

Som en extra krydda är det parlamentsval nästa lördag också. Regerande Labour ligger efter med 10-15%, så det lutar åt maktskifte. Kul att se valrörelse på andra sidan jordklotet också.

Hearing om högskolekvalitet

I förmiddags hade vi en hearing med utbildningsutskottet om kvaliteten i högskolan. Det hettade till nästan med en gång. Högskoleverket fick vass kritik från Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) för sättet som verket gör sina utvärderingar.

SUHF välkomnar utvärderingar, säger ordföranden Bexell (rektor på Lunds Universitet), men kriterier måste vara kända i förväg. Dessutom borde utvärderingarna fokusera mer på outcome av utbildningen och mindre på förutsättningar och process.

Jag håller helt med! Nu ska högskoleverket förvisso fokusera mer på outcome också, men talade ändå sig varmt för förutsättningarna och processerna. I slutänden är det faktiskt bara outcome som räknas, vad resultatet blir. Är studenterna nöjda? Har de nytta av sin utbildning? Ger den rätt kompetens för det jobb de ska göra? Får de rätt typ av jobb för den utbildning de har?

Det får inte bli så att "operationen lyckades men patienten dog", men risken är att det blir just så om man stirrar sig blind på process och förutsättningar. Patienten ska ju överleva, det är ju liksom hela vitsen och då måste det vara just detta som granskas och man mäts mot.

Om högskolorna ska förbättra sin kvalitet så måste de titta på sina förutsättningar och sin process, därför är de dimensionerna givetvis viktiga - men mest för lärosätena själva och inte för högskoleverket.

Betygsätta lärare?

Malmö fortsätter försiktigt att låta eleverna utvärdera lärarna, skriver Sydsvenskan. Det mottas inte bara positivt av lärarna.

När jag ser de väldigt hovsamma frågorna konstaterar jag att det sådana frågor ställts i Stockholmsregionens gymnasieskolor i flera år redan och att Nacka gjort det i ett decennium. Välkommen i gänget, Malmö! Det känns ju inte ett dugg kontroversiellt.

Har jag fått tillräcklig hjälp? Har jag haft inflytande? Är jag nöjd med kursen som helhet? Och så den "farliga" frågan: Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta.

Hur ska man någonsin kunna bli bättre om man inte vet hur det står till? Om man inte vet vad kunderna tycker? Vilket annat kunskapsföretag skulle strunta i att utvärdera kundernas attityder och fråga vad som kan bli bättre? Vadan denna rädsla? Jag kan faktiskt inte förstå den alls, om det inte är så att den bottnar i ett väldigt dåligt självförtroende och låg professionalitet. Kompetenta lärare borde väl välkomna denna utvärdering!

Jag tycker att man skulle gå mycket längre än fegisvarianten i Malmö. Offentliggör resultaten! Inte så att man kan identifiera lärare för lärare, men på skolnivå. Och gå längre ned i åldrarna, varför nöja sig med gymnasister? Elever på mellan- och högstadiet kan också ha välgrundade åsikter som är värda att lyssna på. Då blir det elevinflytande på riktigt. Och det kanske är farligt för vissa...?

Och så några lovord till kollegorna Elisabeth Svantesson och Tomas Tobé som skriver på Brännpunkt idag om SFI. Bort med kommunernas monopol och skrota dagens SFI-modell och in med en ny. Jag tror ni tänkt helt rätt!!!

IPRED1, vad är det?

Har just svarat på drygt 100 mail om IPRED1, något som också går under benämningen "sanktionsdirektivet". Bakom den kryptiska rubriken döljer sig ett förslag som härrör från EU om ökade möjligheter för upphovsrättsinnehavare att spåra intrång i upphovsrätten. I klartext: bättre möjlighet för låtskrivare att driva skadeståndsprocesser mot fildelare.

Det är en ungdomsfråga av stora mått. Enligt uppgift är över 1 miljon människor fildelare i Sverige. När man kommer ut på en skola så har varenda ungdom ägnat sig åt detta. Det är klart att det hela väcker känslor och det finns massor av saker som måste klaras ut, beviskraven och möjligheterna att smita undan bland annat.

Diskussionen är svår, flera berättigade intressen står emot varandra. Värnandet av äganderätten, som är central i varje civiliserat och välmående land, och värnandet av den personliga integriteten. Var går gränsen? Båda är moderata hjärtefrågor. Den tekniska utvecklingen har sprungit förbi lagstiftningen och ställer invanda sanningar på huvudet.

Frågan handlar INTE om det ska vara olagligt att fildela eller inte, det finns redan en lag som klarar ut gränsdragningen där. Nu handlar det om privata aktörer ska kunna få ut datorers IP-adresser när man tror att någon gjort olovligt intrång och i så fall under vilka former detta ska ske.

Diskussionen fortsätter.

Mot Landskrona

I fredags var jag i Landskrona. Regn, regn, regn och mörker.

Diskussionen var desto ljusare. Jag var med på en diskussion som kommunen och ett antal industriföretag ordnat om framtidens yrkesutbildning och hur man ska kunna se till att industrin får tillräckligt med arbetskraft med rätt kompetens.

Det känns befriande att tala med företag som vill anställa och inte bara varsla. Det är lätt att tro att vi lever i en total kristid, men så är det inte.

Jag upplevde ett ganska stort stöd för vad vi gör med yrkesutbildningen nu. Först stöper vi om hela gymnasiet för att förbättra kopplingen till arbetslivet och ge mer utrymme för yrkeskunskaper på yrkesprogrammen. Sedan ska vi inrätta en helt ny Yrkeshögskola, för att höja statusen och skapa ett gemensamt regelverk för eftergymnasial utbildning som inte är akademisk där dagens KY-utbildning är kärnan. Och så satsar vi mer på yrkesvux, ytterligare ett antal platser kommer igång och det behövs.

Som diskussionen gick så finns ett intresse från företagen att engagera sig mer i utbildningen, men möjligen en tro att skolan kan lösa allt. De måste också marknadsföra jobben och yrkena. Ungdomar väljer inte bara en skola och en utbildning, utan vill också veta vad utbildningen leder till. Ett kul, utmanande jobb med schysst lön - då kommer ungdomarna, var så säker!

På måndag åker jag tillbaka till Landskrona igen. Då ska vi titta på unga på glid med den arbetsgrupp om Ungas villkor som jag leder. Samarbete med socialtjänsten och polisen, bland annat. Spännande att se.

Friskolor diskriminerar?

Flera friskolor (var tionde) vägrar ta emot elever med funktionshinder, rapporterar Sveriges Radio. Verkligen trist och upprörande om det är så. Våra skolor, även friskolorna, ska vara öppna för alla elever.

Samtidigt kan jag på ett sätt förstå om det är så. Många kommuner (de flesta?) skickar ju inte med mer pengar för dessa elever. De får klara sig på den vanliga skolpengen, som dessutom är orättvist låg i många kommuner. Tidigare var kommunen tvungen att skicka med mer pengar, men det tog sossarna bort i mitten av 90-talet, vilket innebar att valfriheten inte existerar för dem med störst behov.

Jag hoppas att vi kommer till rätta med detta i nya skollagen. Det vore på tiden.

Sen kan man ju undra lite över hur undersökningen är gjord. Varför är det bara friskolor som tillfrågats...? Jag vet själv många kommunala skolor som också sagt nej. Men det kanske inte är så intressant för statstelevisionen/statsradion att granska?

Forskning för miljarder

Mitt i finanskrisen gör regeringen en jättesatsning på framtiden. Det är lätt att bli kortsiktig och bara lösa dagsaktuella problem i en krissituation, men regeringen vågar verkligen tänka på framtiden och det som kanske inte är lika populistiskt som a-kassa. Nämligen forskning.

15 miljarder satsas på forskning 2009-2012. Gigantiskt med pengar och mycket mer än någonsin tidigare. Förra regeringen satsade den fyraårsperiod som nu går ut 4,2 miljard och perioden dessförinnan 2,5 miljarder. De satsade 6,7 på 8 år - vi 15 miljarder på 4 år. Visst, inflationen gör sitt till men det är ändå en fantastisk utökning.

Nanoteknik, cancer, havsmiljö, energi, materialvetenskap, diabetes ska det satsas extra på, sk strategiska satsningar. Och stamcellsforskning, vilket måste uppröra sossarna eftersom de i sin retorik utmålat kd som kraftiga motståndare mot detta. Detta är utöver de förstärkta grundanslag som universiteten får.

Som stockholmare och moderat kan jag inte annat än känna stor tillfredsställelse över förslaget. Det här är en stor satsning på min region.

De forskningspengar som går direkt till universiteten och högskolorna (sk fakultetsanslag) utökas med 1,55 miljarder kronor. Högskolorna och universiteten i Stockholmsregionen kammar hem 436 miljoner av dessa. Av de strategiska satsningarna kan man väl misstänka att Karolinska, KTH och Stockholms Universitet ligger väl till att få en stor del, hög kompetens finns ju just där.