Komma överens om betygen?

Idag träffas regeringen och oppositionen för att diskutera betygen. Avsikten är att se om det finns förutsättningar att komma överens. Det vore bra, men jag är väldigt skeptisk. Socialdemokraterna är inte genuint intresserade av en omprövning, de verkar inte riktigt förstå att det inte räcker med att säga förnyelse. Man möste GÖRA det också och det innebär att man överger tidigare ståndpunkter.

Sossarnas skoltaleskvinna Marie Granlund ser själv inget egentligt fel med dagens betyg, säger hon i tidningen Fokus. Men hon är emot att i lågstadiet får tydligt och svart på vitt hur det går i form av omdömen och om regeringen inte tar bort det så är hon inte med på betyg i sexan. Märklig inställning, onekligen.

Sverige måste vara det enda land i världen där det är förbjudet för läraren att lämna över ett papper till föräldrarna till en 8-åring som talar om vad 8-åringen kan och om han når målen eller inte. Det förbudet vill sossarna inte upphäva, men det vill vi och det verkar vara om just detta som bråket handlar.

Men hur kan de försvara detta förbud mot pappersöverlämnande? Varför tror de inte att lärarna och rektorerna kan utforma det här omdömet på ett bra sätt?

Lycka till med omprövningen, sossar!

Lärarlyftet lite mer poppis

Intresset för statens stora satsning på fortbildning av lärare, Lärarlyftet, har ökat markant bland lärarna, rapporterar Skolverket.

Inför vårens kurser var det 1 500 lärare som anmälde intresse, nu till hösten är det 3 500. Ett bra uppsving, men fortfarande en bit kvar till att det ska bli 30 000 under mandatperioden. Eftersom man också kan läsa de vanliga kurserna på högskolorna, så är detta bara en del av de som omfattas av Lärarlyftet. När vi får en total sammanställning så finns underlag att se om det behövs några ändringar.

Kritiken mot att kurserna är för styrande kan jag till viss del dela. Det är inte alltid man känner igen sig i de behov skolorna har och de kurser som erbjuds. Syftet med satsningen måste ju vara att höja kvaliteten i utbildningssystemet, inte att lärare ska få en termins betalda studier.

Det är inte så lätt som att säga att allt är kommunernas fel. Eftersom den statliga lärarutbildningen inte hållit måttet, utan släppt ut tusentals lärare utan tillräckliga kunskaper, så är det motiverat att staten också tar ansvar för att reparera detta. Om man gått igenom en lärarutbildning utan att lära sig betygssättning och bedömning, it i skolan, ledarskap, konflikthantering etc så blir man ingen bra lärare. Det kan man inte skylla på kommunerna. Statens tidigare satsning, Wärnerssonpengarna som syftade till att öka antalet vuxna i skolan, styrde också bort kommunernas pengar från fortbildning. För att få del av de statliga pengarna var man tvungen att öka antalet anställda, men eftersom pengarna inte räckte för att betala lönerna så var kommunerna tvungna att skjuta till en del själva. Och då försvann fortbildningen...

Men det finns anledning att vara självkritisk och se om reglerna stödjer eller stjälper syftet med jättesatsningen. Staten och kommunerna har ett gemensamt ansvar för att nu reparera ett decenniums försakelser.

Problem med lärarutbildningen

Färre vill bli lärare och de som gått lärarutbildningen är missnöjda. Det har GP, Högskoleverket och Lärarnas Tidning rapporterat om de senaste dagarna.

Antalet sökande till lärarutbildningarna har minskat med 16 procent på ett år, med över 2 500 personer. Den största minskningen för någon utbildning, ganska illavarslande.

GP har genom en enkät tillfrågat nyutexaminerade lärare om vad de tycker om sin utbildning. 37% svarar nej på frågan om utbildningen förberett dem tillräckligt för jobbet som lärare. Trots ganska stor tid som är förlagd till en skola och trots de senaste årens omfattande kritik tycker ändå var tredje att det brister ordentligt. Egentligen är det väl fler, eftersom många hoppar av under gång och de är väl rätt missnöjda med just detta kan man tänka.

Statens ansvarar helt och hållet för lärarutbildningen. Nu vill Lärarnas Riksförbund att skolan ska förstatligas. Med tanke på de stora brister som finns i den utbildning som staten redan driver och ansvarar för så verkar det inte vara ett särskilt genomtänkt förslag. Varför skulle staten vara bättre på att driva 7000 skolor när man inte ens klarar av 26 lärarhögskolor?

Fel om förstatligande, LR

Återigen är LR ute i debatten på ett märkligt sätt. På DN Debatt idag föreslår de ett förstatligande av skolan. Ärligt talat - det skulle väl inte lösa ett enda av skolans alla problem? Drömmar och nostalgi skulle man kunna säga.

Utöver att det är fel åtgärd så finns det två kommentarer man kan göra.

Det första är att Metta Fjelkner med emfas kräver att vi ska komma överens om skolpolitiken. Det skriver hon indignerade artiklar om tillsammans med Mona Sahlin. Och någon månad senare går hon ut med ett omvälvande förslag som verkligen splittrar. Borde inte Metta Fjelkner, denna samförståndsmänniska, leva som hon lär och söka breda uppgörelser i stället för strid?

Det andra är att LR ofta säger att huvudmannaskapet inte spelar så stor roll för skolans kvalitet, det ska vara lika villkor mellan alla skolor och man ska fokusera på annat. Ändå blåser förbundet till strid om just huvudmannaskapet, det är deras viktigaste fråga nu. Analysen bakom detta saknas helt. Något litet ord om hur skolan blir bättre av att 250 000 lärare byter arbetsgivare och besluten rycks bort från skolan till en statlig myndighet långtbort kunde man väl kräva kanske...

Jag har aldrig hört någon göra vågen för staten som arbetsgivare, men jag kanske har fel. Frågar man poliser, officerare, åklagare, universitetslärare och brevbärare så är ju inte lovord över staten det första man hör.

LR ser uppenbarligen att gräset är grönare på andra sidan, men är det verkligen det?

Reepalus insikt

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu föreslog häromdagen att eleverna ska få betygsätta sina lärare. Han blev inspirerad av TV-serien Klass 9A och insåg helt plötsligt att eleverna kanske är viktiga och borde få säga sitt.

Jag tycker att det är ganska rimligt. För en gångs skull har Reepalu sagt något klokt. Många jobbar på det sättet redan idag, inte minst många friskolor där eleverna utvärderar sina lärare efter varje kurs eller flera gånger per läsår. I Nacka har vi haft elevenkäter i 10 år, där elever och deras föräldrar får tala om vad de tycker om både skolan, rektorn, lärarna och skolmaten och annat som är viktigt.

Ändå har förslaget väckt massor av kritik. Varför denna rädsla för att eleverna ska få säga vad de tycker om lärarnas insatser? Föga förvånande är LR:s Metta Fjelkner rasande, medan Lärarförbundets Eva-Lis Preisz mer nyanserad och ser både fördelar och nackdelar.

Om man kommenterar det hela med att det är ett "påhopp på alla lärare" (Fjelkner) och att det bevisar att kommunerna inte kan sätta lön så är man rätt mycket ute och cyklar. Varför ständigt detta höga tonläge och vilja att missförstå?

Visst, jag håller gärna med om att ordet betygssättning är illa valt. Om vi bortser från det och kallar det utvärdering av lärarnas insatser, blir det bättre då? I dagligt tal kallas det ibland betyg. Man sätter betyg på en film, en restaurang etc. Det är ju inte myndighetsutövning det handlar om, utan en bedömning.

Varför misstro alla elever, att de ska sätta dit lärare och att det ska ligga till grund för löner och annat. Det måste spegla något annat, en rädsla för något. Samtidigt hoppas jag att det inte speglar ett förhållningssätt till eleverna, att de inte kan och bara jäklas. Om det vore så, så vore det ganska allvarligt.

Bättring, Norrköping!

IG för skolorna i Norrköping. Det är rubriken i Norrköpings Tidningar efter Skolverkets nya inspektionsrapport. 71 procent av eleverna slutför gymnasiet inom fyra år (fast utbildningen är ju treårig...). 27 procent klarar inte målen i alla ämnen i grundskolan. 29 procent klarade inte de nationella proven i nian förra våren, mer än 10 procentenheter sämre än rikssnittet.

Inte särskilt upplyftande för denna socialdemokratiska mönsterkommun. Varför ställer ingen de uppenbara frågorna: vad beror det här på och vem bär ansvaret?

Kanske finns det ett samband med den politik som förs? Lars Stjernkvist och hans partikompisar bär ett stort ansvar, de har ju haft makten i riket i 12 år och i Norrköping nästan hur länge som helst.

Norrköping är ett gott exempel på att den socialdemokratiska skolpolitiken inte fungerar. Det är bara synd att eleverna drabbas av deras flummighet.

Den utlovade omprövningen känns ännu mer angelägen i Norrköping än någonsin tidigare. När kommer den? När ska sossarna överge flumpolitiken och inse att betyg och nationella prov behövs och att friskolor är ett positivt inslag? I riksdagen röstar de bara emot...

Massor av skolbesök

Jag har besökt massor av skolorna de senaste två veckorna. Sundsvall, Trollhättan, Täby, Nacka och Solna...

Intressanta besök allihop. Mycket fokus på gymnasiet och Anita Ferms utredning verkar tas emot väl. Varenda en jag pratat med tycker att det är bra med uppdelningen i yrkesprogram och högskoleförberedande program och att det är en smart lösning att de elever som går yrkesprogrammen också ska kunna få högskolebehörighet om de vill. Men inget tvång. Den oro som finns handlar om skolornas inflytande och en rädsla för att skolan blir för likformig.

Hittills stor bekräftelse på att vi ligger rätt, alltså.

I Trollhättan besökte jag en sk självstyrande skola, Strömsundskolan. En bra skola, driftig och duktig rektor, men lite motarbetad av skolförvaltningen som inte gillar sådana här lösningar. Eftersom resultaten är riktigt usla i Trollhättan och försämras varje år, så borde de vara ivriga att pröva nya lösningar. Den politik de fört är ju inte så mycket att hänga i julgran i alla fall.

De verkar ha en otydlig organisation i Trollhättan med områdeschefer ovanför rektorerna. Exakt vad de gör, mer än slukar pengar, var oklart. Jag är övertygad om att sådana mellanniåver inte behövs alls. Ge rektorerna befogenheter och utkräv ansvar i stället.