Märklig valfrihetsdebatt

Summerar man veckas mediedebatt om skolan så handlar den mest om valfrihet och friskolor. Rösterna för att skärpa kraven för att få starta friskola är högljudda. Lite trist är det att LR:s ordförande, Metta Fjelkner, instämmer i kören. Hon vill ha ett moratorium för nya friskolor. Jag trodde att LR var en pålitlig allierad i kampen för valfrihet, så man kan bedra sig. Nu ska inte lärarna få starta nya skolor eller söka sig till nya arbetsgivare. De som finns idag ska tydligen räcka. Tror hon på allvar att det skulle stärka lärarna?

Några förfasar sig över mängden nya ansökningar om att få starta friskola. 79 nya friskolor i Stockholm utropar DN och kritiska röster kommer till tals.

Jag saknar den lilla människans röst, den förälder som ska sätta sitt barn i en skola. För henne är det väl bra att det finns alternativ att välja mellan? Och vad säger att dagens alternativ är de allra bästa? Man får inte glömma bort att friskolorna existerar ENDAST därför att det finns elever som vill gå där. I den stund eleverna slutar komma är skolan dödsdömd. Friskolor måste vara efterfrågade, på ett sätt som kommunala skolor inte behöver vara. Därför kommer aldrig de 79 nya friskolorna att starta. Efterfrågan är inte så stor, men den som har en idé om en bra skola måste få pröva sina vingar.

I stället för att stoppa, hindra och förbjuda, nya friskolor borde man stärka de kommunala skolornas möjlighet att klara konkurrensen. Det är en mycket mer positiv syn, tycker jag. Fortfarande finns flera saker som snedvrider konkurrensen till friskolornas fördel.

Eleverna får exempelvis inte söka en kommunal gymnasieskola i en annan kommun än där de bor, utan hemkommunens tillstånd. Vill man söka sig till grannkommunen gör man säkrast i att söka friskola. Detta har vi försökt ändra på genom en reform med sk frisök, men det blir lite halvhjärtat. Fortfarande kan hemkommunen säga nej till massor av utbildningar i grannkommunen.

En annan sak som snedvrider konkurrensen är att friskolan inte är skyldig att ta emot elever med stora och kostsamma särskilda behov. Sossarna ändrade lagen på 90-talet för att kommunerna inte skulle behöva betala för detta. Effekten blir att de mest utsatta eleverna oftast är hänvisade till kommunala skolor, trots att friskolorna erbjuder många bra alternativ. De kommunala skolorna upplever sig, med rätta, som att de måste ta hand om alla svåra elever. Menar vi allvar med elevens valfrihet så måste villkoren självklart vara lika här.

Ett tredje område där de kommunala skolorna har en nackdel i förhållande till sina privata kollegor, är den politiska styrningen som ofta är alldeles för detaljerad. Den lämnar inte skolorna samma frihet som friskolorna har. De kommunala rektorerna är alldeles för bakbundna och kan inte lika snabbt anpassa sig till föräldrarnas efterfrågan och elevernas behov. 1 000 kommunala rektorer i Sverige tycker inte att de kan utforma sin egen organisation, visar en statlig undersökning (SOU 2004:116 – skolans ledningsstruktur). Hälften av rektorerna tycker att kommunens styrning och ledning försvårar uppdraget som rektor, exempelvis p g a en massiv volym av planer, politiska skrivelser och uppdrag och dåligt koordinerade beslut. Om man professionaliserar också den kommunala skolans styrning skulle mycket vinnas.

Alliansen deklarerade före valet att kommunala skolor och friskolor ska ha lika villkor. Senast i samband med förslaget till ny skollag, som väl kommer inom ett halvår, måste vi lösa ut det här och se till att de kommunala skolorna blir friare. Då kan de ta upp konkurrensen på allvar med friskolorna och det vore bra för eleverna. Mycket bättre än att försvåra för friskolorna. Det ställer jag inte upp på.