Skolminister Jan Björklund föreslår att skolan ska förstatligas. Det är feltänkt. Jag tror inte alls på att staten ska ta över arbetsgivaransvaret för 160 000 lärare, rektorer och vägledare och sköta 5 000 skolbyggnader. Att flytta besluten över skolans vardag till utbildningsdepartementet, dvs längre från de som berörs, skulle inte på något sätt förbättra skolan.
Göran Perssons kommunalisering av skolan 1990 var fel. Men en återgång till läget dessförinnan vore inte rätt. Det går inte att vrida klockan tillbaka. På 70- och 80-talen hade vi en starkt centralstyrd och regelstyrd skola med en gigantisk Skolöverstyrelse som i detalj styrde vardagen i tusentals skolor. Flexibiliteten, anpassningen till varje elev, uteblev naturligtvis. Det var storskaligt, byråkratiskt och centralistiskt. Det lämnade ganska litet utrymme åt de professionella och lönesättningen var starkt reglerad, helt utan hänsynstagande till goda insatser. Den tiden kan väl ingen vilja ha tillbaka?!
Och inte är staten känd som någon fantastisk arbetsgivare heller. I andra sektorer där staten har totalansvaret, t ex polisen, försäkringskassan och domstolsväsendet, så finns det ganska mycket i övrigt att önska. Vare sig resultaten med verksamheten eller personalens utvecklingsmöjligheter och anställningsvillkor är så utomordentliga att de manar till efterföljd.
Jag kan ge skolministern rätt i problembeskrivningen, nämligen att den politiska detaljstyrningen ökat i många kommuner. Det finns gott om klåfingriga kommunpolitiker. Jag har olöjt igenom mängder av nämndprotokoll i olika kommuner och det finns förbluffande många exempel på detta. I Ronneby har politikerna bestämt att eleverna ska serveras ekologisk mjölk i stället för vanlig och notan för detta (174 000 kronor) får skolan stå för, vilket resulterar i uteblivna nya böcker. I Falköping måste en förskola gå till politikerna och begära tillstånd för att få köpa in en digitalkamera för att kunna dokumentera verksamheten och barnens utveckling. I Sollefteå är resursfördelningen oerhört detaljreglerad, varje skola får exempelvis 0,06 lärare per elev. I Eskilstuna bestämmer politikerna hur arbetskläderna i förvaltningen ska se ut och hur de ska vara märkta. I Ale tvingas politikerna revidera investeringsbudgeten så att Surteskolan kan få köpa in en ny kopieringsmaskin. Listan kan göras mycket längre, men det är alldeles tydligt att det detaljstyret är väldigt utvecklat i många kommuner.
Svaret på detta elände kan ju aldrig vara att centralisera mer och flytta besluten till en statlig myndighet i Stockholm. För ut besluten till skolorna i stället! Göran Perssons decentralisering kom av sig, hans egna partikamrater i Ronneby, Eskilstuna m fl ställen fick för mycket att säga till om. Nu är det är dags för lärarna och rektorerna att få mer att säga till om. Förbjud kommunerna att lägga sig i.
Att bedriva utbildning är en småskalig verksamhet. Det är i mötet mellan lärare och elev som något händer, skolan är en tjänstesektor och inte en myndighet. För att möta varje elev måste skolan ha stor frihet att organisera undervisningen som man själv finner bäst. Då måste skolan avregleras, inte centraliseras.
Visst finns det skevheter i dagens styrning av skolan. Det rimliga vore att staten anger målen för skolan, som idag, eftersom skolan är en nationell angelägenhet. Det sker i skollag, läroplaner och kursplaner. Staten borde också följa upp om man når målen eller inte, och det är väl lite halvdant med det idag. Fortfarande tittar man mer på gruppstorlekar och kostnader än om eleverna faktiskt lär sig tillräckligt. Men det ska det bli ändring på snart, det är vi överens om i Alliansen. För att styrningen ska fungera borde staten också ange resurser för att skolorna ska kunna nå målen, men så är det inte idag. Det gör kommunerna, vilket leder till kvalitetsskillnader eftersom de gör olika prioriteringar. En modell med nationell skolpeng, dvs att staten skickar ut pengar direkt till skolan för varje elev och utan kommunen som filter, skulle rätta till detta. Då skulle skolorna också bli friare att fatta egna beslut om hur pengarna används bäst. Då skulle skolorna i Ronneby själva få prioritera mellan dyr mjölk eller nya skolböcker och förskolan i Falköping skulle få köpa in en digitalkamera. Det skulle bli en resursgaranti. För att inte missförstås, så vill jag gärna säga att skolpengen givetvis inte kan vara lika stor för alla elever i alla delar av landet, men det är mer en teknisk diskussion.
Om staten står för mål, finansiering och uppföljning så skulle olika anordnare (kommuner och friskolor) kunna driva skolorna och slåss om att erbjuda så bra undervisning som möjligt och därigenom locka till sig elever. Då får vi ett system som både hänger ihop och stärker lärarnas och rektorernas makt på bekostnad av politikers och skolbyråkraters makt.
Göran Perssons kommunalisering av skolan 1990 var fel. Men en återgång till läget dessförinnan vore inte rätt. Det går inte att vrida klockan tillbaka. På 70- och 80-talen hade vi en starkt centralstyrd och regelstyrd skola med en gigantisk Skolöverstyrelse som i detalj styrde vardagen i tusentals skolor. Flexibiliteten, anpassningen till varje elev, uteblev naturligtvis. Det var storskaligt, byråkratiskt och centralistiskt. Det lämnade ganska litet utrymme åt de professionella och lönesättningen var starkt reglerad, helt utan hänsynstagande till goda insatser. Den tiden kan väl ingen vilja ha tillbaka?!
Och inte är staten känd som någon fantastisk arbetsgivare heller. I andra sektorer där staten har totalansvaret, t ex polisen, försäkringskassan och domstolsväsendet, så finns det ganska mycket i övrigt att önska. Vare sig resultaten med verksamheten eller personalens utvecklingsmöjligheter och anställningsvillkor är så utomordentliga att de manar till efterföljd.
Jag kan ge skolministern rätt i problembeskrivningen, nämligen att den politiska detaljstyrningen ökat i många kommuner. Det finns gott om klåfingriga kommunpolitiker. Jag har olöjt igenom mängder av nämndprotokoll i olika kommuner och det finns förbluffande många exempel på detta. I Ronneby har politikerna bestämt att eleverna ska serveras ekologisk mjölk i stället för vanlig och notan för detta (174 000 kronor) får skolan stå för, vilket resulterar i uteblivna nya böcker. I Falköping måste en förskola gå till politikerna och begära tillstånd för att få köpa in en digitalkamera för att kunna dokumentera verksamheten och barnens utveckling. I Sollefteå är resursfördelningen oerhört detaljreglerad, varje skola får exempelvis 0,06 lärare per elev. I Eskilstuna bestämmer politikerna hur arbetskläderna i förvaltningen ska se ut och hur de ska vara märkta. I Ale tvingas politikerna revidera investeringsbudgeten så att Surteskolan kan få köpa in en ny kopieringsmaskin. Listan kan göras mycket längre, men det är alldeles tydligt att det detaljstyret är väldigt utvecklat i många kommuner.
Svaret på detta elände kan ju aldrig vara att centralisera mer och flytta besluten till en statlig myndighet i Stockholm. För ut besluten till skolorna i stället! Göran Perssons decentralisering kom av sig, hans egna partikamrater i Ronneby, Eskilstuna m fl ställen fick för mycket att säga till om. Nu är det är dags för lärarna och rektorerna att få mer att säga till om. Förbjud kommunerna att lägga sig i.
Att bedriva utbildning är en småskalig verksamhet. Det är i mötet mellan lärare och elev som något händer, skolan är en tjänstesektor och inte en myndighet. För att möta varje elev måste skolan ha stor frihet att organisera undervisningen som man själv finner bäst. Då måste skolan avregleras, inte centraliseras.
Visst finns det skevheter i dagens styrning av skolan. Det rimliga vore att staten anger målen för skolan, som idag, eftersom skolan är en nationell angelägenhet. Det sker i skollag, läroplaner och kursplaner. Staten borde också följa upp om man når målen eller inte, och det är väl lite halvdant med det idag. Fortfarande tittar man mer på gruppstorlekar och kostnader än om eleverna faktiskt lär sig tillräckligt. Men det ska det bli ändring på snart, det är vi överens om i Alliansen. För att styrningen ska fungera borde staten också ange resurser för att skolorna ska kunna nå målen, men så är det inte idag. Det gör kommunerna, vilket leder till kvalitetsskillnader eftersom de gör olika prioriteringar. En modell med nationell skolpeng, dvs att staten skickar ut pengar direkt till skolan för varje elev och utan kommunen som filter, skulle rätta till detta. Då skulle skolorna också bli friare att fatta egna beslut om hur pengarna används bäst. Då skulle skolorna i Ronneby själva få prioritera mellan dyr mjölk eller nya skolböcker och förskolan i Falköping skulle få köpa in en digitalkamera. Det skulle bli en resursgaranti. För att inte missförstås, så vill jag gärna säga att skolpengen givetvis inte kan vara lika stor för alla elever i alla delar av landet, men det är mer en teknisk diskussion.
Om staten står för mål, finansiering och uppföljning så skulle olika anordnare (kommuner och friskolor) kunna driva skolorna och slåss om att erbjuda så bra undervisning som möjligt och därigenom locka till sig elever. Då får vi ett system som både hänger ihop och stärker lärarnas och rektorernas makt på bekostnad av politikers och skolbyråkraters makt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar