I fredags besökte jag Rösjöskolan i Sollentuna och igår Kallingeskolan i Ronneby. Samma land, men så väldigt olika.
Rösjöskolan är Sveriges första ”kommunala friskola”. Det innebär att det finns en lokal styrelse för skolan, som består av föräldrar och personal, och att skolan har stor frihet att fatta egna beslut. Idag är det inte är så stor skillnad mellan Rösjöskolan och övriga skolor i Sollentuna i frihetsgrad längre. De vanliga skolorna får numera också disponera sina pengar fritt och föra över- och underskott mellan åren, anställa personal själv etc, men Rösjöskolan var först ut. Den stora skillnaden på Rösjöskolan nu verkar vara en mycket större delaktighet från föräldrarna.
Rösjöskolan är Sveriges första ”kommunala friskola”. Det innebär att det finns en lokal styrelse för skolan, som består av föräldrar och personal, och att skolan har stor frihet att fatta egna beslut. Idag är det inte är så stor skillnad mellan Rösjöskolan och övriga skolor i Sollentuna i frihetsgrad längre. De vanliga skolorna får numera också disponera sina pengar fritt och föra över- och underskott mellan åren, anställa personal själv etc, men Rösjöskolan var först ut. Den stora skillnaden på Rösjöskolan nu verkar vara en mycket större delaktighet från föräldrarna.
Kallingeskolan är mer en traditionell skola. Tittar man på resultaten har de en rejäl uppförsbacke. SALSA-värdena är röda, röda, röda. År efter år, efter år. Skolledarna, som jag träffade, var båda rätt nya och signalerade tydligt att det skulle bli ändring nu. Och deras recept kändes väldigt nyttigt: höga förväntningar på alla elever. Det var nog något som lite saknats tidigare, men ack så nödvändigt det är.
Något som omedelbart slår mig är rektorernas betydelse för skolans utveckling. Att rektor Ann-Charlotte Markman är helt avgörande för Rösjöskolans framgång är odiskutabelt. Jag tror att Boel Forslund på Kallingeskolan har klara förutsättningar att skapa framgång på Kallingeskolan också. Fler sådana rektorer!
En stor skillnad mellan Rösjöskolan och Kallingeskolan är skolornas frihetsgrad. Den ena fri som fågeln, den andra kraftigt bakbunden, även om rektorn inte alls klagade. I Ronneby får skolorna inte för med sig pengar mellan åren, vilket gör att de inte kan ha en långsiktig planering. De får inte flytta pengar mellan olika konton, t ex mellan fortbildning, läromedel och personal. Kontona är låsta av nämnden. De får inte själv bestämma om skolmat eller städning – det gör andra förvaltningar. De får inte bestämma vilken typ av personal de vill ha, det gör personalutskottet… Allt det som skolorna i Sollentuna får göra, får Ronnebyrektorerna INTE göra.
Om Ronneby har höga ambitioner med sin skola räcker det inte med att rektorerna har höga förväntningar på eleverna. De måste också få redskap och mandat att anpassa verksamheten efter eleverna och då måste de vara fria att fatta beslut själva.
Det var som någon sa igår när jag pratade på Emmabodakonferensen: Jaha, du har varit i Ronneby – den 17:e Sovjetstaten…?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar