Kommer just tillbaka från en debatt som Lärarförbundet ordnade om likvärdig skola. Den var föranledd av LR:s krav på förstatligande, något som ingen i panelen instämde i.
Först intervjuades förra skolministern Ylva Johansson om sin syn på skolan. Mycket kloka ord om vikten av självstyrande skolor, mer statlig kontroll och behovet av att komma överens. Men det jag verkligen saknade var en fråga om varför det inte hände något under hennes och övriga sossars styre? Redan 1998 föreslog just Ylva Johansson att "dåliga skolor ska kunna straffas" för att citera rubriken på DN-artikeln. Fortfarande går det inte att straffa dåliga skolor. Den decentralisering som hon säger sig eftersträva har alldeles för ofta fastnat i kommunhusen.
Om hon menar det hon säger, och jag betvivlar inte det alls, så måste hon vara fruktansvärt dålig ledare eller ha väldigt svårt att få saker ur händerna. Hon och regeringen hade ju makten att införa bättre inspektion och sanktionsmöjligheter mot dåliga skolor, men gjorde det aldrig. Vi moderater hade stöttat varenda sådant förslag så det hade funnits bred majoritet i riksdagen, men inget hände. Ett stort svek, faktiskt.
Varför lämnas ansvarsfrågan alltid åt sidan i Sverige? Är det för jobbigt att säga att någon inte gjort tillräckligt, inte presterat det man ska? Kanske är det just detta som är skolans stora problem...? Att inte våga vara rak och tydlig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar