Snabbstopp för friskolor

Det är ett väldigt fokus på att bli av med friskolor nu för tiden. Svårare att starta, lättare att stänga igen. Står verkligen engagemanget för att stoppa valfriheten i rimlig proportion till de problem som friskolorna utgör?

Snart sagt all politisk och massmedial diskussion om skolan har under flera månader handlat om friskolorna. 7-8% av eleverna går där och resultaten är bättre än i de kommunala skolorna. Visst finns det problem på en del av dem, men problemen är större på många kommunala skolor. Ändå handlar diskussionen om att försvåra just för friskolorna. Man blir lite lätt betänksam, i synnerhet som borgerliga instämmer i kraven.

Idag gick skolministern ut och kräver snabbstopp för friskolor som inte sköter sig. Det har varit problem med segdragna överklaganden som tagit flera år och det är naturligtvis inte bra. Snabba åtgärder är verkligen välkomna.

Jämför man med bilbesiktningen så ser man hur snett det är. Där får man krav på reparation vid mindre brister och körförbud vid större. I skolan kan Skolverket utfärda pekpinnar eller dra in tillståndet, varav det senare i verkligheten tar flera år. Och detta gäller bara mot friskolor, vill säga. Mot brister i kommunala skolor finns endast pekpinnar. S-styrda Göteborg har exempelvis fått årlig kritik i 10 år för att man inte har tillräckligt med förskoleplatser, men inget händer. Några vassa sanktioner finns inte. När Haninges skolor varje år släpper ut 35-40% av eleverna med underkänt betyg i något ämne så säger Skolverket att skolorna är bra. Det blir fortsatt körtillstånd. Till och med det socialdemokratiska kommunalrådet reagerade och ville ha tuffare tag.

Jag ställde en skriftlig fråga till skolministern idag om snabbstoppet mot skolor som inte sköter sig. Det är ett bra förslag, men det måste väl omfatta kommunala skolor? Kontrollen och eventuella sanktioner måste ju vara likvärdiga mellan olika huvudmän. Nästa vecka kommer svaret.

Laboraskolan igen

Nej, jag fick inga dåliga vibbar efter besöket på Laboraskolan idag. Jag såg inget kors alls. Inte ett enda Guds ord på väggarna. Inget bönerum. Inga biblar. Inga konstiga regler eller förbud. Det enda annorlunda var att eleverna bär skoluniform. Blårutig kjol för flickorna, mörkblå byxor för pojkarna. Lite Englandsfeeling.

Lite fakta: 53 elever går på Laboraskolan, alla barn till medlemmar i Plymouthbröderna. Däremot är ingen av de anställda med, vare sig i Plymouthbröderna eller någon annan frikyrka. Lärarna är utbildade, behöriga och förefaller mycket kompetenta.

Såväl lärare som elever var glada och positiva. Det kändes att de trivs, trots att skolan bara har två veckor på nacken. Jag såg massor av vanliga läroböcker med evolutionslära, historieböcker som började någonstans 15 000 år sedan, litteraturhistoria med Strindbergs Giftas, dvs precis det vi förväntar oss. Datorer fanns, om än inte så många än.

Man kan tycka vad man vill om Plymouthbrödernas tro. Jag respekterar den, men det är definitivt inget för mig. Den färgade inte heller av sig på skolan eller undervisningen. Det finns en tydlig gräns, ägarna/styrelsen går inte in i pedagogiken eller undervisningen.

Det är helt enkelt ingen religiös skola, jag såg inte ett enda tecken på det. Ägarna är djupt troende, men skolan är allmän. Initiativet bottnar i ett missnöje med de kommunala skolor som barnen gått i tidigare. För slappt, för mycket oordning, några kände sig mobbade och utstötta p g a sin tro. Skolan ska försöka fördjupa kontakterna med företagen i området med mer prao och industriprogram på gymnasiet.

När Morgan Johansson, Christer Sturmark och Humanisterna beskriver det som en extremistisk, farlig och sluten sektskola så vet de är inte vad de talar om. De är fördomsfulla, agerar utifrån förutfattade meningar, verkar inte ens intresserade av fakta. Kort sagt, de agerar rakt emot allt det de säger sig stå för. Och de har nog en helt annan agenda än att stoppa just den här skolan. Laboraskolan är bara det röda skynket de skräms med när de vill döda alla friskolor.

Besöket stärkte mig i uppfattningen att man inte behöver försvåra möjligheten att starta friskolor. Skolverkets kommande inspektioner får utvisa om skolan lyckas upprätthålla kvaliteten och efterleva sin icke-konfesionella linje. Uppföljningen är viktig, här liksom i alla andra skolor. Det är den som ska skärpas.

Laboraskolan nästa

I morgon, onsdag, åker jag till Hylte för att besöka den omdebatterade Laboraskolan, friskolan som några Plymouthbröder tagit initiativ till. Det blir intressant att se om allt elände som framförs av Humanisterna, sossar, kommunister m fl stämmer. Lite märkligt och fördomsfullt är det väl att de dömer ut skolan innan den ens startat och fått en chans att visa vad den går för. Var tog öppenheten och toleransen vägen? Jag vill i alla fall bilda mig en egen uppfattning på plats.

Jag har tidigare besökt uppåt 10 olika skolor med mer eller mindre religiös inriktning och hittills inte avskräckts. Det är en judisk skola, två muslimska skolor, en skola som scientologerna ligger bakom, några kristna skolor… Inte så att jag kanske skulle vilja ha mina egna barn där, men det ligger ändå helt klart inom ramen för vad vi måste ha utrymme för om vi ska kalla vårt samhälle tolerant. Vi får se hur det blir med Laboraskolan. De säger att de ska följa läroplan och vår gemensamma värdegrund. Jag har ingen anledning att misstro det.

Allmänna fördomar mot en församling räcker inte som argument för att några medlemmar där inte skulle kunna starta en bra skola. Det är bara populistisk skrämselpropaganda från friskolemotståndare. Jag har faktiskt ingen aning om vad ägarna och styrelsen i Pysslingen, Kunskapsskolan och Vittra tillhör för församlingar eller har för tro. Och hur är det med de tusentals styrelseledamöterna i de kommunala skolorna? Inte ska vi väl börja registrera detta i Sverige?

De som vill skärpa tillståndsgivningen så att Plymouthbröder och muslimer ska uteslutas från att starta friskola p g a sina åsikter tycker jag gör sig skyldiga till diskriminering. Ska dömas efter sina åsikter eller sina gärningar?

Walthers gymnasium en bluff?

Några lärare går i dag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet till stark attack på Walthers gymnasium. De tycker att vinstintresset går före kvalitetskraven. Som argument lyfter de fram låg lärartäthet och många outbildade lärare.

Min bild av Walthers gymnasium är faktiskt den rakt motsatta, kvaliteten är hög och ambitionen är ännu högre. Jag grundar denna uppfattning på min tid som kommunalråd i Nacka, där en av Walthers gymnasieskolor ligger. Nacka genomför massor av utvärderingar av alla skolor i kommunen, både kommunala och fristående. Vi frågar varje år eleverna och deras föräldrar vad de tycker om skolan, vi genomför oberoende observationer och följer upp studieresultaten. Inget av detta talar emot Walthers, tvärtom.

Av de 10 gymnasier som finns i Nacka så har Walthers mest nöjda elever, 95% nöjda elever vilket ska jämföras med ett snitt på 83%. Ser man till alla delfrågor så toppar också Walthers statistiken. Så här tycker eleverna:

98% känner sig trygga på skolan (snitt 96%)
75% anser att det är arbetsro på lektionerna (snitt 73%)
95% tycker att det är positiv stämning och god sammanhållning (snitt 86%)
99% tycker att lärarna bemöter eleverna på ett positivt sätt (snitt 90%)
96% får extra hjälp om de behöver (snitt 83%)
96% tycker att lärarna är kunniga i sina ämnen (snitt 89%)
92% undervisningen håller hög kvalitet (snitt 80%)
86% elevernas synpunkter tas tillvara på ett bra sätt (snitt 74%)
98% tycker att ledningen på skolan är bra (snitt 76%)
95% är nöjda med verksamheten i skolan (snitt 83%)

Den låga lärartätheten och den stora mängden obehöriga lärare som artikelförfattarna påstår kännetecknar Walthers ger i alla fall inga utslag i missnöjda elever. De är mer nöjda med allt på skolan än eleverna på de andra skolorna.

Hur ser resultaten ut? De nationella kursprov som görs ger ingen anledning till oro. 93% klarade exempelvis proven i engelska A och 100% engelska B. Walthers elever ligger ungefär genomsnittligt till.

Vad anser då andra professionella om Walthers? Våren 2006 genomförde tre lärare och rektorer från Sollentuna, Värmdö och Upplands Väsby en gedigen inspektion av Walthers gymnasium inom ramen för ett gemensamt uppföljningsprojekt (VågaVisa). Det blev ömsom ris, ömsom ros, som i de flesta skolor. Som starka sidor uppfattade de bl a det goda arbetsklimatet och det pedagogiska utvecklingsarbetet. Som förbättringsområden angav de bl a ett ineffektivt utnyttjande av lektionstiden, stöd till elever med svårigheter och brister i åtgärdsprogram. Den totala brist på resurser eller åsidosättande av kvaliteten som artikelförfattarna för fram finner inget stöd i inspektörernas rapport heller.

Över huvudtaget är det svårt att finna belägg för deras påståenden. Eleverna är nöjda, de presterar som elever på andra skolor och oberoende inspektörer ger godkänt.

Men det är klart, fakta kanske inte är intressant... Om man ägnar mer kraft åt att fördöma lägenhetsköp och vinst i stället för att belägga en dålig kvalitet så har man kanske inte så mycket belägg att komma med. Jag har aldrig träffat artikelförfattarna och vet inte vad som ligger bakom deras initiativ, men det ger intrycket av att vara en trist partsinlaga från besvikna och bittra lärare.

Sveriges bästa skolkommun ?

Lärarförbundet utser varje år Sveriges bästa skolkommun. Senast, 2006, var det Övertorneå. Det finns säkert massor av bra saker att säga om Övertorneås skolor. Men nog hickar man till lite när Norrbottens-Kuriren rapporterar att 19 procent, var femte elev, inte är behöriga till gymnasiet i Övertorneå. Kraven för att komma in på gymnasiet är ganska lågt ställda, man måste bara lyckas bli godkänd i svenska, engelska och matematik efter nio års skolgång. I Övertorneå är det nästan dubbelt så många som inte klarar detta som riksgenomsnittet.

Det är bra att Lärarförbundet gör den här rankingen, men hur kan man lyfta Övertorneå som en positiv skolkommun, en förebild för andra, när resultaten inte är särskilt lysande? Det blir lite av löjets skimmer när var femte elev slås ut i ”Sveriges bästa skolkommun”. Man undrar onekligen ”bäst” för vem? För eleverna? Facket?

När jag går igenom kriterierna för att bli ”bästa skolkommun” så ser jag att fackliga krav dominerar. Vad skolan kostar i kommunen och hur facket upplever kommunen som avtalspart – det säger ju inte så mycket om kvaliteten. Och vad har andelen barn i förskola med ”bästa skolkommun” att göra? Om föräldrarna vill ha dagmamma eller kanske själva ta hand om barnen i stället, så borde väl kommunen bejaka det? Att avskeda alla dagmammor och skriva in barnen på förskola i stället leder till högre ranking, trots att man helt uppenbart agerar emot vad föräldrar anser är deras barns bästa.

I Övertorneå finns nästan inte en enda dagmamma längre, enligt Skolverkets statistik. Däremot många elever som inte fått tillräckliga kunskaper. Lärarförbundet kan inte mena allvar med att detta är Sveriges bästa skolkommun. Tänk om, Lärarförbundet! Titta på vad eleverna faktiskt lär sig, hur de mår och om de trivs i stället.

Länk till Norrbottens-Kuriren:

http://www.kuriren.nu/GEN_Utmatning_Ettan.asp?ArticleID=1609004&CategoryID=2764&ArticleOutputTemplateID=125&ArticleStateID=2&ParentID=

Tjäna pengar på barn?

Hu, så hemskt det vore om en skola går med vinst. Så låter det i alla fall från många sossar. De vill förbjuda vinst i friskolor. Vinst är fult, att tjäna pengar är suspekt. Många tidningar hakar på och insinuerar att de rektorer som nu ansökt om att få ta över sin kommunala skola som friskola gör det för att tjäna pengar.

Är det ”finare” att tjäna pengar på att skriva skolböcker än att driva skolor? Att bygga skolor, städa skolor, laga skolmat, göra skoldatorer och gå med vinst är uppenbarligen ok, men inte att driva skolan. Ett obegripligt och ologiskt resonemang, eller hur?! Om argumentet är att skattepengar inte ska gå till vinst hos giriga aktieägare så borde man ju omedelbart sluta handla el för skattepengar, sluta köpa dagisblöjor, välling och morötter. För inte är det väl så att Vattenfall, Libero och Ica säljer sina produkter till kommunerna för någon slags självkostnad? Nej, de går ju med vinst.

Det man ofta ”glömmer” är att eleverna faktiskt väljer skola. Varenda friskola lever uteslutande på att någon elev valt den. Varje friskola måste förtjäna sina elever. Utan elever, inga pengar och därmed ingen skola. Den skola som skulle åsidosätta kvaliteten för att klämma ut så många kronor i aktieutdelning som möjligt skulle snabbt bli av med elever. Vem skulle välja en sådan skola? Ingen, naturligtvis. Friskolorna måste vara bra för att få elever. Om man dessutom lyckas få lite pengar över därför att man driver skolan smart så må väl det vara hänt.

Stå på er, rektorer! Det finns massor av goda skäl att knoppa av en skola. Många är flygfärdiga, det är ett naturligt steg. Eller som Margareta Svanelid på biblioteket Dieselverkstaden i Nacka sa, när hon och hennes kollegor tog över biblioteket i privat regi: ”nu behöver man inte fråga om lov längre och den frihetskänslan går inte att värdera i pengar”.

Sabotage i Torsby

I Torsby pågår nu en riksbekant skolfars. Kommunen vill lägga ned en liten byskola i Transtrand som föräldrarna vill ha kvar.

Föräldrarna har gjort det man har rätt att göra i Sverige, nämligen ansökt om att få starta en friskola. Och Skolverket har, efter noggrann prövning, gett tillstånd till detta. Men det här gillar vare sig den socialdemokratiska kommunledningen eller den moderatledda oppositionen. De tar strid mot sina invånare och överklagar tillståndsbeslutet. Både länsrätten och kammarrätten ger föräldrarna rätt, men det räcker inte för de styrande. I ett sista desperat försök att köra över föräldrarna och stoppa skolan har de nu överklagat till regeringsrätten. De hoppas nog att det ska dra ut på tiden så att föräldrarnas engagemang slocknar och skolan går i graven. Men det hoppas inte jag. Håll ut föräldrar! Låt dem inte sabotera era drömmar.

Man blir ju ursinnig när man hör om Torsbyfallet. Hur kan man köra över sina medborgare på det sättet? Och hur kan moderaterna stå bakom det hela? Jag skäms. Jag inser givetvis att en kommun kan behöva lägga ned en skola ibland, men om föräldrarna vill ta över den som friskola och tror att de kan göra det bättre och mer ekonomiskt än kommunen så ska de ha allt stöd i världen. Jag har själv varit med om att lägga ned en förlusttyngd skola (Lännboskolan) i Nacka. 2-3 miljoners underskott per år i flera år och sjunkande elevantal gjorde det nödvändigt. Föräldrarna gillade inte det här och ville ta över själva. De fick stöd från kommunen och skolan lyckades redan första året vända underskottet till nollresultat och har sedan visat överskott varje år. Snart firar de 10-årsjubileum. För kommunen har det inte inneburit merkostnader.

Det är just sådant agerande som de styrande i Torsby gör sig skylig till som gör att kommunernas inflytande över friskoleetableringar måste stoppas. När friskolereformen lanserade av Beatrice Ask i början av 90-talet så var skolan i Drevdagen en symbol för föräldrarnas kamp för att få välja och kunna starta en skola för sina barn. Tänk att denna kamp ska vara kvar, 15-20 år senare.

Nu är Torsby skamfläcken, symbolen för klåfingriga politiker som vill stoppa valfriheten och döda engagemang. Det vill jag använda min makt i riksdagen för att stoppa. Inom någon månad hoppas jag att vi får ett förslag i den riktningen, sedan måste lagstiftningsarbetet gå snabbt.

Privat komvux kommer

Vuxenutbildningen behandlas rätt styvmoderligt i många kommuner, en bortglömd företeelse. För mig är det spännande att få bidra till att denna viktiga fråga ägnas lite mer uppmärksamhet. Jag har fått regeringens uppdrag att utreda hur ett system med fristående anordnare kan införas och jag ska vara klar i mars.

Idag finns ingen lagfäst valfrihet för dem som vill studera på komvux, utan det är upp till kommunen att avgöra hur och var (och vad) man ska studera. På alldeles för många håll är det fyrkantigt och alldeles för lite anpassat till de studerandes efterfrågan och behov. Den förra regeringen var livrädd för att utrusta de vuxna maktmedlet att välja själv. Det finns dock några goda exempel, exempelvis Göteborg och Nacka, där man skapat en mångfald att välja mellan och seriösa system för att följa upp kvaliteten. Nu ska dessa få efterföljare i hela landet.

I två dagar har jag träffat experter, min egen referensgrupp och sekretariatet. Vi har framför allt diskuterat hur ersättningen ska se ut. Vad ska utbildningsanordnaren få betalt? Behövs en statlig riksprislista? Ska kommunerna få avgöra själva? Ska man tvinga anordnare och kommun att komma överens och vad händer om de inte gör det? Det är en svår fråga och jag har inte landat än.

Mitt fokus är hela tiden individen och att valfriheten ska fungera. Det är överordnat både det kommunala självstyret som vissa slåss för in absurdum och likhetssträvandena som andra vurmar för.

Intresset är mycket stort från utbildningsföretagens sida. Många har en lång erfarenhet och goda resultat men levt helt på nåder. Klart är att de kommer att få betydligt bättre villkor att verka på än idag, bl a möjlighet att utfärda betyg (vilket man inte kan idag) och rätt till ersättning.

Avslutningsvis, är det inte lite märkligt i debatten om de ”giriga skolbolagen” att det är statens eget skolbolag Lernia som ger störst vinst i hela landet? Förra året var rörelseresultatet 150 miljoner och utdelningen 50 miljoner. Valfrihetsmotståndaren och förra s-ministern Morgan Johansson satt i en regering som tog ut miljontals kronor i vinst från ett utbildningsföretag. Samma Johansson gillar inte att friskolor får gå med vinst… Dubbelmoral utan like, eller hur?!

Märklig valfrihetsdebatt

Summerar man veckas mediedebatt om skolan så handlar den mest om valfrihet och friskolor. Rösterna för att skärpa kraven för att få starta friskola är högljudda. Lite trist är det att LR:s ordförande, Metta Fjelkner, instämmer i kören. Hon vill ha ett moratorium för nya friskolor. Jag trodde att LR var en pålitlig allierad i kampen för valfrihet, så man kan bedra sig. Nu ska inte lärarna få starta nya skolor eller söka sig till nya arbetsgivare. De som finns idag ska tydligen räcka. Tror hon på allvar att det skulle stärka lärarna?

Några förfasar sig över mängden nya ansökningar om att få starta friskola. 79 nya friskolor i Stockholm utropar DN och kritiska röster kommer till tals.

Jag saknar den lilla människans röst, den förälder som ska sätta sitt barn i en skola. För henne är det väl bra att det finns alternativ att välja mellan? Och vad säger att dagens alternativ är de allra bästa? Man får inte glömma bort att friskolorna existerar ENDAST därför att det finns elever som vill gå där. I den stund eleverna slutar komma är skolan dödsdömd. Friskolor måste vara efterfrågade, på ett sätt som kommunala skolor inte behöver vara. Därför kommer aldrig de 79 nya friskolorna att starta. Efterfrågan är inte så stor, men den som har en idé om en bra skola måste få pröva sina vingar.

I stället för att stoppa, hindra och förbjuda, nya friskolor borde man stärka de kommunala skolornas möjlighet att klara konkurrensen. Det är en mycket mer positiv syn, tycker jag. Fortfarande finns flera saker som snedvrider konkurrensen till friskolornas fördel.

Eleverna får exempelvis inte söka en kommunal gymnasieskola i en annan kommun än där de bor, utan hemkommunens tillstånd. Vill man söka sig till grannkommunen gör man säkrast i att söka friskola. Detta har vi försökt ändra på genom en reform med sk frisök, men det blir lite halvhjärtat. Fortfarande kan hemkommunen säga nej till massor av utbildningar i grannkommunen.

En annan sak som snedvrider konkurrensen är att friskolan inte är skyldig att ta emot elever med stora och kostsamma särskilda behov. Sossarna ändrade lagen på 90-talet för att kommunerna inte skulle behöva betala för detta. Effekten blir att de mest utsatta eleverna oftast är hänvisade till kommunala skolor, trots att friskolorna erbjuder många bra alternativ. De kommunala skolorna upplever sig, med rätta, som att de måste ta hand om alla svåra elever. Menar vi allvar med elevens valfrihet så måste villkoren självklart vara lika här.

Ett tredje område där de kommunala skolorna har en nackdel i förhållande till sina privata kollegor, är den politiska styrningen som ofta är alldeles för detaljerad. Den lämnar inte skolorna samma frihet som friskolorna har. De kommunala rektorerna är alldeles för bakbundna och kan inte lika snabbt anpassa sig till föräldrarnas efterfrågan och elevernas behov. 1 000 kommunala rektorer i Sverige tycker inte att de kan utforma sin egen organisation, visar en statlig undersökning (SOU 2004:116 – skolans ledningsstruktur). Hälften av rektorerna tycker att kommunens styrning och ledning försvårar uppdraget som rektor, exempelvis p g a en massiv volym av planer, politiska skrivelser och uppdrag och dåligt koordinerade beslut. Om man professionaliserar också den kommunala skolans styrning skulle mycket vinnas.

Alliansen deklarerade före valet att kommunala skolor och friskolor ska ha lika villkor. Senast i samband med förslaget till ny skollag, som väl kommer inom ett halvår, måste vi lösa ut det här och se till att de kommunala skolorna blir friare. Då kan de ta upp konkurrensen på allvar med friskolorna och det vore bra för eleverna. Mycket bättre än att försvåra för friskolorna. Det ställer jag inte upp på.

Garanti värd namnet

Jag nås just av nyheten att skolministern föreslagit att de föräldrar som inte får dagisplats i tid ska kunna få ersättning av kommunen för att de inte uppfyller barnomsorgsgarantin. Jättebra, det motionerade jag och moderaterna i Stockholms stad och län om till partistämman för några år sedan. Välkommen i gänget, Björklund. Det är bra om Alliansen kan enas om detta. Det ger föräldrar mer makt och det är bra.

Men egentligen – är det inte lite märkligt att kommunen bara ska betala ut pengar om man inte får en dagisplats. Gränsen mot vårdnadsbidraget är hårfin. Låt föräldrarna själva bestämma om pengarna ska gå till förskolan, en dagmamma eller om man vill stanna hemma själv för dem, det borde vara en självklara borgerligt liberala linjen. När vi införde en möjlighet för de föräldrar som så önskar att ta hand om barnomsorgspengen själv i Nacka förra året, så blev det ramaskri från delar av folkpartiet. Carl B Hamilton och jag debatterade detta i TV och han tyckte att det strider mot arbetslinjen. Hmmm, vad säger han nu? Garantipengarna är väl lika mycket betalt för att inte jobba som ett vårdnadsbidrag?

Nu är skolministern ute och cyklar

Skolminister Jan Björklund föreslår att skolan ska förstatligas. Det är feltänkt. Jag tror inte alls på att staten ska ta över arbetsgivaransvaret för 160 000 lärare, rektorer och vägledare och sköta 5 000 skolbyggnader. Att flytta besluten över skolans vardag till utbildningsdepartementet, dvs längre från de som berörs, skulle inte på något sätt förbättra skolan.

Göran Perssons kommunalisering av skolan 1990 var fel. Men en återgång till läget dessförinnan vore inte rätt. Det går inte att vrida klockan tillbaka. På 70- och 80-talen hade vi en starkt centralstyrd och regelstyrd skola med en gigantisk Skolöverstyrelse som i detalj styrde vardagen i tusentals skolor. Flexibiliteten, anpassningen till varje elev, uteblev naturligtvis. Det var storskaligt, byråkratiskt och centralistiskt. Det lämnade ganska litet utrymme åt de professionella och lönesättningen var starkt reglerad, helt utan hänsynstagande till goda insatser. Den tiden kan väl ingen vilja ha tillbaka?!

Och inte är staten känd som någon fantastisk arbetsgivare heller. I andra sektorer där staten har totalansvaret, t ex polisen, försäkringskassan och domstolsväsendet, så finns det ganska mycket i övrigt att önska. Vare sig resultaten med verksamheten eller personalens utvecklingsmöjligheter och anställningsvillkor är så utomordentliga att de manar till efterföljd.

Jag kan ge skolministern rätt i problembeskrivningen, nämligen att den politiska detaljstyrningen ökat i många kommuner. Det finns gott om klåfingriga kommunpolitiker. Jag har olöjt igenom mängder av nämndprotokoll i olika kommuner och det finns förbluffande många exempel på detta. I Ronneby har politikerna bestämt att eleverna ska serveras ekologisk mjölk i stället för vanlig och notan för detta (174 000 kronor) får skolan stå för, vilket resulterar i uteblivna nya böcker. I Falköping måste en förskola gå till politikerna och begära tillstånd för att få köpa in en digitalkamera för att kunna dokumentera verksamheten och barnens utveckling. I Sollefteå är resursfördelningen oerhört detaljreglerad, varje skola får exempelvis 0,06 lärare per elev. I Eskilstuna bestämmer politikerna hur arbetskläderna i förvaltningen ska se ut och hur de ska vara märkta. I Ale tvingas politikerna revidera investeringsbudgeten så att Surteskolan kan få köpa in en ny kopieringsmaskin. Listan kan göras mycket längre, men det är alldeles tydligt att det detaljstyret är väldigt utvecklat i många kommuner.

Svaret på detta elände kan ju aldrig vara att centralisera mer och flytta besluten till en statlig myndighet i Stockholm. För ut besluten till skolorna i stället! Göran Perssons decentralisering kom av sig, hans egna partikamrater i Ronneby, Eskilstuna m fl ställen fick för mycket att säga till om. Nu är det är dags för lärarna och rektorerna att få mer att säga till om. Förbjud kommunerna att lägga sig i.

Att bedriva utbildning är en småskalig verksamhet. Det är i mötet mellan lärare och elev som något händer, skolan är en tjänstesektor och inte en myndighet. För att möta varje elev måste skolan ha stor frihet att organisera undervisningen som man själv finner bäst. Då måste skolan avregleras, inte centraliseras.

Visst finns det skevheter i dagens styrning av skolan. Det rimliga vore att staten anger målen för skolan, som idag, eftersom skolan är en nationell angelägenhet. Det sker i skollag, läroplaner och kursplaner. Staten borde också följa upp om man når målen eller inte, och det är väl lite halvdant med det idag. Fortfarande tittar man mer på gruppstorlekar och kostnader än om eleverna faktiskt lär sig tillräckligt. Men det ska det bli ändring på snart, det är vi överens om i Alliansen. För att styrningen ska fungera borde staten också ange resurser för att skolorna ska kunna nå målen, men så är det inte idag. Det gör kommunerna, vilket leder till kvalitetsskillnader eftersom de gör olika prioriteringar. En modell med nationell skolpeng, dvs att staten skickar ut pengar direkt till skolan för varje elev och utan kommunen som filter, skulle rätta till detta. Då skulle skolorna också bli friare att fatta egna beslut om hur pengarna används bäst. Då skulle skolorna i Ronneby själva få prioritera mellan dyr mjölk eller nya skolböcker och förskolan i Falköping skulle få köpa in en digitalkamera. Det skulle bli en resursgaranti. För att inte missförstås, så vill jag gärna säga att skolpengen givetvis inte kan vara lika stor för alla elever i alla delar av landet, men det är mer en teknisk diskussion.

Om staten står för mål, finansiering och uppföljning så skulle olika anordnare (kommuner och friskolor) kunna driva skolorna och slåss om att erbjuda så bra undervisning som möjligt och därigenom locka till sig elever. Då får vi ett system som både hänger ihop och stärker lärarnas och rektorernas makt på bekostnad av politikers och skolbyråkraters makt.

Uppvärdera yrkesutbildningen

Idag har jag varit på en konferens om yrkesutbildningens framtid. Företagarna och Hantverkarnas Riksorganisation var initiativtagare och de flesta olika branschförbund deltog, allt från guldsmeder och trädgårdsanläggare till gjutare och frisörer. Syftet var att diskutera hur man kan stärka yrkesutbildningarna och bättre anpassa dem till branschernas krav och företagens behov. Diskussionerna kretsade kring utbildningarnas längd och förhållande teori- praktik, hur examinationen ska se ut och samspelet gymnasieskola-vuxenutbildning-yrkeshögskola.

Jag var inbjuden för att redogöra för det utredningsuppdrag jag fått av regeringen och handlar om att skapa ett system med fristående anordnare av vuxenutbildning, frivux.

Det framgick ganska tydligt att den nya regeringens skolpolitik har ett brett stöd. Någon uttryckte det som att ”ungdomarna blir dubbelt lurade idag, de får varken en gedigen yrkesutbildning eller blir tillräckligt förberedda för högskolestudier”. Efterfrågan på mer yrkespraktik var ganska massiv. Den teori som givetvis ska finnas inom yrkesutbildningen måste vara anpassad till utbildningen/yrket. ”Det är tillämpad matematik som behövs, inte teorierna bakom”, tyckte en sadelmakare. Det lät som ljuv musik för en som tillhör det nya arbetarpartiet.

Centerns tillnyktring i skolpolitiken känns välkommen. Nu är vi överens om att inte längre tvinga alla gymnasieelever att bli behöriga till högskolan. Är det inte lite märkligt att just allmän behörighet till högskolan räknas som finare än att få en gedigen yrkesutbildning, i socialdemokraternas Sverige? När övergav de arbetarvärderingarna? Varför ska det som behövs för att bli bra i ett hantverksyrke stryka på foten för att ge plats åt religionskunskap och bild?

När jag representerade mitt parti i den statliga gymnasiekommittén 2000-2003 så slogs jag från första till sista mötet för bättre yrkesutbildningar, dock inte särskilt framgångsrikt. Kommitténs förslag, som stöddes av s-c-mp, innebar fortsatt mycket teori på yrkesutbildningen och dessutom samma teori som på de studieförberedande utbildningarna. Dessutom skulle eleverna tas in i breda sektorer, utan att ha en aning om var de skulle komma ut någonstans. Jag minns att en av sektorerna, servicesektorn, skulle ha utbildningar mot allt från lager och transporter till bageri och handel. Den bageriintresserade eleven skulle nog känt sig ganska lurad om hon hamnade på transportinriktningen. De flesta remissinstanser höll med mig om det hela var rätt befängt, så den förra regeringen kunde inte annat än kasta det i papperskorgen. Tack och lov!

Som sagt, det känns som att Alliansens politik ligger helt rätt. Den gemensamma och teoretiska kärnan krymps ned och yrkesämnena får mer tid och plats. Den som ändå vill få behörighet till högskolan ska kunna få det, antingen i gymnasiet eller på komvux senare. Då skapar vi inga återvändsgränder, men vi tvingar inte alla att läsa mycket teori just när man är 16-18 år.

En viktig fråga, som vi diskuterar mycket, är hur vi ska kunna stärka yrkesutbildningen inom komvux. Idag finns ofta mest allmänna och teoretiska ämnen. Den som läste till byggnadsarbetare på gymnasiet kan komplettera på komvux för att få högskolebehörighet, men den som läste samhällsprogrammet kan inte bli byggnadsarbetare på komvux. Det här är lite snett och måste åtgärdas. Jag hoppas och tror att initiativ i den riktningen kommer i regeringens höstbudget.

Bokslut Baylan - rekordmånga obehöriga till gymnasiet

Igår rapporterade Skolverket att färre elever än någonsin tidigare är behöriga till gymnasiet i höst. Ett riktigt trist besked så här någon vecka före skolstarten.

11,4% av vårens niondeklassare, över 10 000 15-åringar, når inte upp till grundkraven för att klara gymnasiet, dvs är inte godkända i svenska, engelska eller matematik. Det är tämligen lågt ställda krav. Den som endast är godkänd i dessa tre ämnen klarar svårligen något enda gymnasieprogram.

De som nu inte är behöriga hänvisas till det individuella programmet, det som en gång var tänkt för några få strulpellar men som nu är ett av de största programmen. Där får man repetition av grundskolan och arbetspraktik, ibland i flera år. En rätt mörk tillvaro och många känner sig misslyckade.

Orsaken till detta, då? I första hand svår politisk vanskötsel av skolan under lång tid skulle jag säga. Det vi ser är resultatet av 12 års socialdemorkatisk skolpoliti. De drygt 10 000 eleverna har gått i skolan under 7 olika skolministerar, så Ibrahim Baylan ska inte skyllas för allt. Ylva Johansson och Ingegerd Wärnersson har sin del i skulden ocks. Skolpolitik är ju ingen "quick fix", utan verkar långsiktigt.

Av någon märklig anledning går det inte att finna en enda kommentar till de usla resultaten från socialdemokraterna. Inte från partiledare Sahlin, inte från förra skolministern, inte från nuvarande skoltaleskvinnan Granlund. Har alla gått under jorden?

Utöver de utslagna ungdomarna så är det trist att vi får ytterligare en negativ rapport om den svenska skolan. Den är bättre än sitt rykte, men utvecklingen går sakta åt fel håll. Ju fler negativa rapporter, desto mörkare blir mediebilden. Det blir en negativ spiral som jag inte vill bidra till. Men vi kan ju inte tiga ihjäl problem heller.

Det är i alla fall fel att skylla problemen på skolorna eller skuldbelägga alla duktiga lärare som verkligen försöker få eleverna godkända. Det är den förda politiken som måste ändras och det snabbt. Det är bra att socialdemokraterna signalerat en kursomläggning i skolpolitiken. Men när ska den komma? Och vad innebär den?

Och en litet ljus i mörkret - det finns kommuner som går emot strömmen. I Nacka var niondeklassarnas betyg bättre än någonsin tidigare nu i våras. Medelbetygen steg till 238 och "bara" 5% var obehöriga till gymnasiet.