Nio av tio extra begåvade elever mår dåligt i grundskolan, skriver DN idag. Det är Roland S Persson, professor i pedagogisk psykologi i Jönköping, som forskar om särbegåvningar och han menar att man ofta glömmer bort de mycket begåvade. Han har studerat 300 personer med hög IQ och konstaterat att de upplevde sin grundskoletid som mörk. 92 procent mådde fruktansvärt dåligt och bestraffades inte sällan av både klasskamrater och lärare. Det är dyster läsning. Är det så vi tar vara på våra bästa hjärnor i Sverige?
Nu finns det alltså belägg för det jag har haft på känn och velat göra något åt länge. Vi behöver särskilda insatser också för begåvade, men det är ofta så tabubelagt i Sverige. Här ska ingen få vara bra eller sticka upp. Sossig Jantelag är vad det är.
Spetsutbildningarna är bra, men helt otillräckliga. På varenda skola finns ungdomar, vars talang inte får blomma ut. De ska inte behöva flytta till särskilda skolor för att få tänja sina gränser, det är något som varje skola måste klara av.
Jag skulle önska att varenda skola, från ettan och uppåt, har särskilda program för särskilt begåvade och talangfulla elever så att de får utvecklas maximalt och att även dom känner att det är meningsfullt i skolan. Det kan handla om att träffa extra duktiga lärare några timmar i veckan, träffa elever från andra klasser och skolor någon gång i veckan och göra gemensamma övningar, särskilda uppgifter och annat som sporrar och motiverar.
Nu är det kris i världsekonomin. Har vi då råd att slänga bort de talanger som finns, de människor som kanske har idéer som på sikt gör oss alla rikare? Att se och ta vara på varenda begåvning som finns måste vara en av skolans viktigaste utmaningar.
3 kommentarer:
Jag förstår inte uttrycket “särbegåvade elever”. Vad är motsatsen till särbegåvad? Som-alla-andra-begåvad? Snälla förklara.
Det handlar inte om jantelag eller sossiga idéer.
Jag är pappa till en särbegåvad 12-åring, och vi bor utomlands sedan några år. Han har nu gått i två internationella skolor som med alla svenska kriterier skulle kunna kallas "elitskolor". Och det är inte lätt för honom någonstans, trots han är socialt duktig. Han gillar sina kompisar, men är "fed up" på lärare som inte fattar att han kan.
Problemet finns överallt, och har mer att göra med pedagogiska brister och skolans ofta moraliserande perspektiv på anpassning.
Den nuvarande borgerliga politiken med fokus på tradition, ordning och läxor skapar snarare ännu mer problem för dessa barn. De behöver motsatsen för att blomstra.
I den svenska skolan (även i moderatledda kommuner) ses begåvning som ett problem. Alla ska vara lagom duktiga. Det räcker. Ett särbegåvat barn kräver föräldrar som har tid och kraft att hela tiden kämpa, bråka och tjata på skolan för att barnet ska slippa sitta uttråkat i ett hörn och vänta på att den breda lagommassan av elever kommer i kapp.
Tro mig. Jag vet. Jag har kämpat för mitt barns rätt att bli bemött på den nivå han befinner sig i drygt åtta år nu.
pappa
Skicka en kommentar