Nu är det budgettider i kommunerna. Då sållas agnarna från vetet, kan man säga. Det är upp till bevis om vilka som satsar på framtiden och kärnverksamheten - skolan. Igår var jag på sammanträde med kommunstyrelsen i Nacka. Det budgetförslag som M och KD röstade igenom innebär 81 Mkr mer till skolan nästa år, jämfört med i år. Skolpengen höjs med 1,75% och förskolepengen med 2%. Trots kärva tider blir det mer pengar utan skattehöjning.
Lärarnas Tidning rapporterar att statens extrapengar till kommunerna går skolan förbi (2009-10-23). Två av tre kommuner planerar, enligt Lärarförbundets lokalavdelningar, inte att skjuta till mer pengar till skolan. Onekligen trist, om det stämmer. Eskilstuna höjer inte skolpengen alls och likadant verkar det vara i många kommuner.
Vart tar pengarna då vägen? Det är ju trots allt flera miljarder kronor i tillskott och åtminstone hälften borde in i skolan. Eller kan det vara så att måga S-styrda kommuner vill att det ska svida ordentligt, att de vill ge sig på oss borgerliga men i stället ger sig på skolan och eleverna? Med världens mest omfattande system för ekonomisk utjämning mellan kommunerna så borde de allra flesta kunna prioritera skolan. Men finns viljan?
5 kommentarer:
Visst är det intressant att titta på politisk majoritet och om skillnader finns utifrån hur man satsar på skolan. Ibland kan man absolut hitta skillnader som har med just politisk färg att göra. Tycker dock att denna, i övrigt väldigt intressanta bogg, fokuserar lite väl mycket på de partipolitiska skillnaderna - det är alltid (s) som är the bad guys. Den som är insatt i kommunernas verksamhet, utan att vara överdrivet ideologisk, märker att skillnaderna i hur man satsar på skolan inte så mycket har med politisk färg att göra, likaså när det gäller elevernas resultat. Skillnaderna mellan kommunerna i både ekonomiska förutsättningar och elevprestationer är, generellt sett, mycket stora! Därför är det naturligt att allt fler (inte bara Lärarnas Riksförbund!) tycker att staten borde ta ett större ansvar för skolan, och då inte endast genom fler inspektioner i efterhand och satsningar på lärarnas kompetensutveckling. Men här har jag tvingats inse att det kommunala självstyret aldrig någonsin kan ifrågasättas, och att decentralisering alltid är överordnat allt annat såsom till exempel elevernas resultat. Så allting borde ju vara frid och fröjd!
Re: Anonym.
Visst kan man både ifrågasätta det kommunala självstyret. Men detta ifrågasättande har i sig inget med att göra att kommunerna är huvudmän för lejonparten av den offentliga skolan.
Decentralisering är närmast ett fult begrepp om man ser till vilka beslut som fattats i Sveriges riksdag de senaste 3 åren, åtminstone om vi talar om skola och utbildningspolitik.
Staten skulle exempelvis inte behöva satsa på lärarnas kompetensutveckling om de hade tagit ansvar för att utbilda RÄTT lärare och i en BRA utbildning. Som det är nu blir varken rätt personer (i många fall) lärare och statens utbildning var och är undermålig.
Gällande inspektionen är det naturligt att staten som lagstiftare och den som sätter målen också inspekterar. Inget konstigt alls faktiskt.
Och slutligen, beträffande de skillnader du pekar ut så håller jag med dig - kommunerna (och snart blir även friskolorna detta) är ruskigt bakbundna av lagstiftningen - någonstans mellan 90 och 95% av budgeten för "skola" är intecknad av saker som MÅSTE göras. I vissa fall är procentsatsen ännu högre, men aldrig lägre. Och om kommunernas ENDA styrinstrument - förutom utvärdering, egen inspektion och uppföljning - är ekonomi - vilket utrymme finns då? Egentligen?
Gör om. Gör rätt.
Jag håller med om att det inte alltid är partipolitiska skillnader som förklarar olika resultat. Men jag tycker att det är lite för lite av det perspektivet i den allmänna diskussionen, därför tar jag upp dem här. Det är ju lite intressant att inte en enda av de kommuner som inte deltar i Lärarlyftet är moderatledda exempelvis. Det är ingen slump.
Sen tycker jag också att staten ska ta ett större ansvar för skolan. Eller rättare sagt, ta det ansvar man tog på sig i samband med kommunaliseringen och som man misskött. Mer fokus på utvärdering och inspektion, tydligara mål och betygskriterier, lärar- och rektorsutbildningar värda namnet mm. Men det är ju inte samma sak som att staten ska ta över arbetsgivaransvaret för en kvarts miljon skolanställda. DET tror jag inte alls på.
"Vart tar pengarna då vägen? Det är ju trots allt flera miljarder kronor i tillskott och åtminstone hälften borde in i skolan. Eller kan det vara så att måga S-styrda kommuner vill att det ska svida ordentligt, att de vill ge sig på oss borgerliga men i stället ger sig på skolan och eleverna? Med världens mest omfattande system för ekonomisk utjämning mellan kommunerna så borde de allra flesta kunna prioritera skolan. Men finns viljan?"
Problemet är väl snarare att de miljarderna inte täcker de ökade kostnaderna som er politik tillsammans med den ekonomiska krisen har lagt på kommunerna. Till exempel så måste den moderatstyrda kommunen Borås skära ner på grundskolorna från en redan otroligt låg nivå tack vare att skatteintäkterna sjunker tillsammans med ökade kostnader på grund av diverse "valfrihetsreformer".
Johan, vår politik innebär inte att kommunerna får mindre pengar, utan tvärtom mer pengar. Att det är en ekonomisk kris i hela världen kan knappast lastas vår nuvarande regering. Dessutom är det ett faktum att den röda oppositionen velat försämra landets ekonomi ännu mer genom statsstöd till bilfabriker, uteblivna intäkter från sålda statliga företag och höjda bidrag till snart sagt var och en.
De valfrihetsreformer som införts har också betalats fullt ut av staten. Om man får ökade kostnader för t ex friskolorna efter beslutet i våras så innebär det bara att man inte gett rättvisa bidrag tidigare. Nu skapar vi rättvisa mellan olika alternativ och det tycker jag är bra.
Men frågan kvarstår - varför kan vissa kommuner sköta ekonomin och prioritera skolan medan andra inte kan göra det?
Skicka en kommentar