Mot det dejlige landet

Nu åker jag i till Danmark med utbildningsutskottet för att studera ”Frit skolevalg-systemet”. Den borgerliga regeringen har lanserat valfrihetsreformer som ett sätt att förnya verksamheten och göra medborgarna mer delaktiga.

Jag var på politikerveckan i Almedalen för några år sedan och pratade om våra erfarenheter med fritt skolval i Nacka och träffade då en tjänsteman på undervisningsministeriet som ansvarade för att genomföra valfrihetsreformen där. Deras utgångspunkt var att ”går det i Nacka så går det i Danmark”. Lite roligt. Samtidigt är det oerhört trist att vi verkar ta ett steg tillbaka i Sverige nu. När Danmark gasar så bromsar vi. Massor av kommuner säger nu nej till nya friskolor som vill starta – Norrköping, Göteborg, Karlskrona, Gävle, Umeå, Nyköping, Laholm…

Rädslan för konkurrens har blivit påtaglig, men jag förstår den inte riktigt. Den kommunala skolan är ju ofta rätt ok, så rädslan känns inte riktigt befogad. Och man blir rätt matt när man läser hur Umeå kommun reagerar. De skulle bli tvungna att göra sig av med 300 anställda om friskolorna startar. Tror de själva på denna skrämselpropaganda?

Jag undrar ibland vad det är för människor som vill starta nya skolor. Trots minskande elevkullar, kommuner som spjärnar emot och en tuff medial debatt så startar de ändå. Bundransvärt! De har idéer som de tror så stenhårt på och vill förverkliga. Det är beundransvärt. Sverige vore fattigare utan dessa människor. Skäms alla politiker som vill stoppa alternativen, ni kväver engagemang och framtidstro.