Mamma Sahlin gillar moderat skolpolitik

Jag läste nyligen en intervju med Mona Sahlin i Lärartidningen (nr 8/2009).

I artikeln kritiserar hon regeringens skolpolitik, men vill samtidigt ge intryck av att socialdemokraterna genomför stora omprövningar av sin skolpolitik. Lite av att sitta på alla stolar samtidigt. Fortfarande har vi inte sett något konkret av denna omprövning. De röstar fortfarande emot nationella prov, ny utbildningsinspektion och ny lärarutbildning i riksdagen.

Det intressanta är dock slutet av intervjun. Reportern frågar vad hon själv har för erfarenheter av skolan.

-Som förälder har jag aldrig förstått behovet av tidiga betyg, eftersom jag fått ta del av detaljerade omdömen som talat om att det här är din dotter bra på och det här behöver hon plugga mer på. Jag har fått så oändligt mycket hjälp jämfört med mina egna föräldrar när jag kom hem med mina papper med siffror på.

Hon verkar överförtjust över de skriftlig omdömen som vi tog strid för att införa i hennes hemkommun Nacka när jag var kommunalråd där år 2000 - mot den regering hon själv satt i. Dåvarande skolminister Ingererd Wärnersson (s) hotade mig med fängelse om vi inte omedelbart slutade med omdömena, vilket vi inte gjorde och det var väl tur för Mona Sahlin och hennes barn.

Nu gör vi lag av detta och ser till att alla skolor i hela landet inför omdömen nästa år, a la Nacka. Och det är socialdemokraterna emot den här gången också... Deras skolpolitiska taleskvinna, Marie Granlund, skriker i högan sky. Socialdemokraterna kräver att vi förbjuder skriftliga omdömen som villkor för att de ska gå med på betyg före åttan. När får vi se konkreta bevis på socialdemokraternas omprövning av skolpolitiken?

Mamma Mona uppskattar skolpolitiken i det moderatledda Nacka. Varför gör inte partiledare Sahlin det?

Hur vill regeringen få fler avknoppare?

Idag har jag skickat en skriftlig fråga till utbildningsministern om vilka åtgärder han avser att vidta för att underlätta avknoppningar av skolor.

Regeringen har tidigare deklarerat att man vill stimulera fler aktörer inom välfärdssektorn, bl a genom att främja avknoppningar (pressmeddelande 12 oktober 2007). Avknoppning av kommunal verksamhet är ett bra sätt att både öka mångfalden och kvaliteten inom välfärdssektorn och samtidigt tillvarata personalens kompetens och engagemang.

Avknoppningar är ingen ny företeelse. Personal har tagit över "sina" förskolor sedan 80-talet och de första skolavknoppningarna skedde i början av 90-talet. Trots detta meddelade regeringen i oktober förra året att den skulle låta utreda om det finns behov av ett nationellt regelverk för avknoppningar. Frågor om upptagningsområden i grundskolan och prissättning skulle redas ut.

Nu har Statskontoret presenterat sin analys. Trots att ingen kommun någonsin dömts för felaktiga avknoppningar hävdar Statskontoret nu att de avknoppningar som vi sett hittills inte är lagliga eftersom anbudsförfaranden inte genomförs och verksamheten inte auktioneras ut på marknaden. De tycker helt enkelt inte att det man gjort i 20 år är rätt. De verkar inte helt förstå skolans verksamhet och inte insett att vi har särskilda lagar för friskolor och vilken ersättnign de ska ha. Där sägs bl a att friskolor ska ha bidrag på samma grund som de kommunala skolorna och att likvärdiga villkor ska gälla. Hur ska man då kunna ha marknadshyror för friskolor men helt andra principer för kommunala skolor? Det blir helt motstridigt, men inte ett ord om det i Statskontorets rapport.

Vi kan inte ha idiotregler som stoppar kvalitet, mångfald och valfrihet. Därför frågar jag vad utbildningsministern nu ska göra för att främja avknoppningar. Svar nästa vecka.

Staten dålig arbetsgivare

Staten är ingen bra arbetsgivare, skriver fackförbundet Statsanställdas ordförande Annette Carnhede i SvD idag. De gör regelbundet stora undersöknignar via SCB och årets resultat är rätt nedslående. Många upplever stress, sömnproblem, hot och lågt i tak. Hälften har för mycket att göra och var fjärde har sömnproblem.

Efter helgens intensiva debatt om skolans ska förstatligas eller inte, undrar jag ju onekligen om LR:s ledning vet vad de gör när de kräver att en kvarts miljon skolanställda ska föras över till staten. Varför ska lärarna utsättas för det som Statsanställda skriver om idag? Vad har de gjort för ont? På vilket sätt blir skolan bättre?

Jag ögnade snabbt igenom Nackas medarbetarenkät. Den visar att de anställda i skolorna är mest nöjda av alla i kommunen (frånsett tjänstemännen i Stadshuset). 70% av medarbetarna anser att man blir respekterad för sina insatser och att de kunskaper och erfarenheter man har tas tillvara. Lika många anser att man själv kan planera och prioritera bland arbetsuppgifterna. 6% av medarbetarna befinner sig i riskzonen för stress. Generellt för svenskt arbetsliv är 10%.

Det finns alltså kommuner som tar ansvar för sin verksamhet. Endast 8% tycker inte att det är roligt att gå till jobbet och 12% kan inte rekommendera en god vän att börja jobba i Nacka kommun. Undrar hur det ser ut i statens tjänst...

Obehörig = inkompetent?

Obehöriga lärare ska nekas fasta jobb, är ett förslag som den statliga lärarutredningen presenterar inom kort. Det skriver Aftonbladet och SvD om idag.

I och för sig inget nytt, för det är samma regler som gäller idag även om det inte tillämpas så strikt. Bra att man nu tar tag i detta och ser till att eleverna får välutbildade och kompetenta lärare.

Samtidigt störs jag lite av de nålstick som riktas mot kommuner och friskolor för att de anställer obehöriga lärare. Det är väl ingen som tror att de gör det av illvilja? Nej, snarare är det brist på utbildade och duktiga personer som är behöriga. Vad ska en rektor göra? Låta klassrum stå tomma och säga åt eleverna att komma tillbaka nästa termin i stället? Jämförelser med sjukvården och behöriga läkare blir lite missvisande eftersom sjukvården ransoneras. Finns det inte tillräckligt med läkare blir det köer – omfattande sådana. Den principen kan inte tillämpas i skolan. Alla elever har rätt till sin skola när hösten börjar och om staten då inte har utbildat tillräckligt med lärare så måste skolan lösa situationen på något annat sätt.

Man får inte heller glömma bort att staten har ett oerhört ansvar för att vi har så många obehöriga lärare. Staten har misslyckats kapitalt med lärarutbildningen. Finns det någon annan utbildning som kritiserats så hårt som just lärarutbildningen under de senaste åren?! Var tredje lärosäte riskerar sina examensrättigheter därför att man inte håller måttet. Lärarstudenterna själva tycker inte att utbildningen förbereder dem tillräckligt för att bli lärare. Intresset för att läsa på lärarutbildningarna rasar och allt färre utbildas. Att en rektor i det läget anställer en annan - kompetent - person utan formell lärarutbildning är rätt förståeligt, om än inte riktigt.

Ibland sätts likhetstecken mellan obehörig och outbildad, men så är det långtifrån. De obehöriga är ofta välutbildade, ämneskunniga och med erfarenheter från praktiskt yrkesliv utanför skolan, men saknar pedagogisk kompetens. Många yrkeslärare i gymnasiet är utmärkta murare, ljudtekniker, fordonsmekaniker etc. Många har gått lärarutbildningen, men har någon uppgift kvar (varför inte göra klart den nu???).

Man måste kunna se till personers kvalifikationer och egenskaper också. Varför ska man ta en formellt behörig person som kanske inte har tillräckliga kunskaper eller förmågor att vara lärare om det finns andra som är mer lämpade för uppgiften?

Kritiken borde riktas mot socialdemokraterna i stället för mot kommunerna. Det är socialdemokraterna som bär ansvaret för dålig lärarutbildning, att det lönar sig för dåligt att bli lärare, att strukturen är sådan att man inte följer lagen om behöriga lärare, att man prioriterar "fler vuxna" framför duktiga lärare (Wärnerssonpengarna). Visst finns en och annan kommun som också ska ha kritik, men hundhuvudet ska bäras av socialdemokraterna.

Nu måste vi se till att formell och faktisk kompetens går hand i hand. Det tjänar inget till att skylla på varandra, utan nu måste skolor och stat samarbeta för att få fram de duktiga lärare som behövs.

Elitklasser - tuggmotstånd får oss att växa

Idag ger regeringen äntligen klartecken till sk elitklasser på gymnasiet, rapporterar SvD. Klasser med särskilda intagningsprov i idrott och musik har funnits länge, men nu får man också starta i teoretiska ämnen.

Det var på tiden, kan man väl säga. Varför är det mer "fint" att hoppa högt eller sjunga bra än att vara en hejare på matte eller ekonomi? Det har i alla fall i sosse-Sverige ansetts ok med det förra, men inte det sistnämnda. Nu lämnar vi det bakom oss. Det känns befriande.

Sossarnas reaktion låter inte vänta på sig. Sammanhållna skolan är bra, säger de och går emot denna spetsutbildning. Visst, men varför måste det innebära att man håller tillbaka begåvningar, för det är ju precis det som händer. Massor av ungdomar har tråkigt och får inte utmaningar i skolan. Det klassiska är väl att man som "belöning" för att man är klar får räkna fler likadana tal, inte ge sig på något svårare så att man får utvecklas utifrån sin individuella kapacitet.

Alla människor behöver lite tuggmotstånd, tror jag. Allt ska inte vara som barnmatspuré, lättuggat. Då sker ingen utveckling. Sossarna personifierar räddhågsenhet och bekvämlighet när de går emot de nya spetsutbildningarna. Ingen ska sticka ut, mainstream för alla är det som gäller i deras värld. Hur mycket de än försöker tvätta av sig flumstämpeln, så lyckas de inte när de så ivrigt försvarar en Jantekultur där man inte får växa och tänja sina gränser.

Vi är ett litet land och har inte råd att inte ta vara på våra begåvningar och talanger. Alla behövs. Eller alla ska med, som något parti sa i valet. Så enkelt är det. Det gäller även talangerna.

Skolförstatligande bara drömmar om en svunnen tid

Idag skriver jag i GöteborgsPosten tillsammans med Eva-Lis Preisz, Maria Stockhaus och Annika Lundis om att frågan om förstatligande av skolan borde begravas. Det är verkligen inte lösningen på skolans problem, utan andas mer nostalgi över en svunnen tid.

Men allt var inte bättre på den statliga tiden. Bristerna i den statliga skolan var en av orsakerna till att jag engagerade mig politiskt. Ett uselt betygssytem där de högre betygen "tog slut" och där man hade lärarlösa lektioner på schemat var uteslutande effekter av statligt (socialdemokratiskt) vanstyre av skolan. Varför LR vurmar för den tiden och ska driva frågan som sin viktigaste är helt obegripligt. Hur kan någon vilja tillbaka till en tid när regelboken styrde i detalj och skolornas/lärarnas frihet var hårt begränsad?

Därför är ett förstatligande inte någon lösning. Det handlar om vilken politik som förs i stället, oavsett om det sker på statlig nivå eller kommunal nivå.

Det känns oerhört bra att både Lärarförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting nu tydligt säger att man vill gå vidare i decentraliseringen av skolan och att det är bra med tuffare nationell kontroll. Det har jag som moderat slagits för länge och med dessa båda centrala organisationers stöd så kan frågorna väckas till liv igen. Nu vill vi gemensamt göra alla kommunala skolor lika fria och självständiga som friskolorna - det är en utmaning som förpliktigar, inte minst för kommunerna.

Grattis Ekeskolan och Hällsboskolan

Idag har vi beslutat att åter starta Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna. Det är statliga specialskolor för multifunktionshindrade elever som den förra rödgröna majoriteten lade ned för ett antal år sedan.

Sossarna har en tro att alla elever passar i alla skolor, men sanningen är att vissa har så omfattande och specifika behov att de inte kan tillgodoses i en vanlig skolan ens med väldigt omfattande stöd. En lärare kan kanske möta en endaste sådan elev under hela sitt yrkesliv, en elev som är både döv och blind och kanske har andra funktionshinder också. Sossarna svek dessa elever grovt. Nu ger vi dem upprättelse igen.

Och det intressanta är att vi var helt eniga. Socialdemokratena har kovänt, fast helt i tystnad. Deras talesperson pratade om särskolan i stället och nämnde inte med ett ord varför de bytt fot eller att det var fel att lägga ned dessa skolor. Fegt. Vet de inte vad de håller på med?

Vad vilja s med betygen?

I måndags träffades regeringen och oppositionen för överläggningar om betygen. Efterlängtat av många. Socialdemokraterna har tjatat om sin "utsträckta hand" och vilja till uppgörelser om betygen ända sedan i december. Nu äntligen skulle det ske.

Men det blir lite antiklimax när det visar sig att socialdemokraterna inte alls vill prata om betygen, utan gör det hela till ett massmedialt spektakel i stället. Vi är många som undrat vad socialdemokraterna egentligen tycker om betygen, vad de har för inspel i diskussionen och hur deras analys ser ut. Men inga besked kom. De ville prata om allt annat i skolan i stället, om mobbning, om klasstorlekar etc, men inte om det som stod på dagordningen - betygen.

De gör utspel i media i stället för att diskutera sakfrågorna. Det ger inte direkt intryck av en ärlig vilja till uppgörelser och kompromisser. Visst kan man diskutera både mobbning och lärare och klasstorlekar också, men nu står betygen på dagordningen. De har ju haft över ett halvår på sig att fundera på vad de egentligen tycker om betygsskalan, omräkningsskalan, när betyg ska ges etc, men frågan kvarstår fortfarande:

VAD TYCKER SOCIALDEMOKRATERNA?

Ylva Johanssons svek

Kommer just tillbaka från en debatt som Lärarförbundet ordnade om likvärdig skola. Den var föranledd av LR:s krav på förstatligande, något som ingen i panelen instämde i.

Först intervjuades förra skolministern Ylva Johansson om sin syn på skolan. Mycket kloka ord om vikten av självstyrande skolor, mer statlig kontroll och behovet av att komma överens. Men det jag verkligen saknade var en fråga om varför det inte hände något under hennes och övriga sossars styre? Redan 1998 föreslog just Ylva Johansson att "dåliga skolor ska kunna straffas" för att citera rubriken på DN-artikeln. Fortfarande går det inte att straffa dåliga skolor. Den decentralisering som hon säger sig eftersträva har alldeles för ofta fastnat i kommunhusen.

Om hon menar det hon säger, och jag betvivlar inte det alls, så måste hon vara fruktansvärt dålig ledare eller ha väldigt svårt att få saker ur händerna. Hon och regeringen hade ju makten att införa bättre inspektion och sanktionsmöjligheter mot dåliga skolor, men gjorde det aldrig. Vi moderater hade stöttat varenda sådant förslag så det hade funnits bred majoritet i riksdagen, men inget hände. Ett stort svek, faktiskt.

Varför lämnas ansvarsfrågan alltid åt sidan i Sverige? Är det för jobbigt att säga att någon inte gjort tillräckligt, inte presterat det man ska? Kanske är det just detta som är skolans stora problem...? Att inte våga vara rak och tydlig?

Komma överens om betygen?

Idag träffas regeringen och oppositionen för att diskutera betygen. Avsikten är att se om det finns förutsättningar att komma överens. Det vore bra, men jag är väldigt skeptisk. Socialdemokraterna är inte genuint intresserade av en omprövning, de verkar inte riktigt förstå att det inte räcker med att säga förnyelse. Man möste GÖRA det också och det innebär att man överger tidigare ståndpunkter.

Sossarnas skoltaleskvinna Marie Granlund ser själv inget egentligt fel med dagens betyg, säger hon i tidningen Fokus. Men hon är emot att i lågstadiet får tydligt och svart på vitt hur det går i form av omdömen och om regeringen inte tar bort det så är hon inte med på betyg i sexan. Märklig inställning, onekligen.

Sverige måste vara det enda land i världen där det är förbjudet för läraren att lämna över ett papper till föräldrarna till en 8-åring som talar om vad 8-åringen kan och om han når målen eller inte. Det förbudet vill sossarna inte upphäva, men det vill vi och det verkar vara om just detta som bråket handlar.

Men hur kan de försvara detta förbud mot pappersöverlämnande? Varför tror de inte att lärarna och rektorerna kan utforma det här omdömet på ett bra sätt?

Lycka till med omprövningen, sossar!

Lärarlyftet lite mer poppis

Intresset för statens stora satsning på fortbildning av lärare, Lärarlyftet, har ökat markant bland lärarna, rapporterar Skolverket.

Inför vårens kurser var det 1 500 lärare som anmälde intresse, nu till hösten är det 3 500. Ett bra uppsving, men fortfarande en bit kvar till att det ska bli 30 000 under mandatperioden. Eftersom man också kan läsa de vanliga kurserna på högskolorna, så är detta bara en del av de som omfattas av Lärarlyftet. När vi får en total sammanställning så finns underlag att se om det behövs några ändringar.

Kritiken mot att kurserna är för styrande kan jag till viss del dela. Det är inte alltid man känner igen sig i de behov skolorna har och de kurser som erbjuds. Syftet med satsningen måste ju vara att höja kvaliteten i utbildningssystemet, inte att lärare ska få en termins betalda studier.

Det är inte så lätt som att säga att allt är kommunernas fel. Eftersom den statliga lärarutbildningen inte hållit måttet, utan släppt ut tusentals lärare utan tillräckliga kunskaper, så är det motiverat att staten också tar ansvar för att reparera detta. Om man gått igenom en lärarutbildning utan att lära sig betygssättning och bedömning, it i skolan, ledarskap, konflikthantering etc så blir man ingen bra lärare. Det kan man inte skylla på kommunerna. Statens tidigare satsning, Wärnerssonpengarna som syftade till att öka antalet vuxna i skolan, styrde också bort kommunernas pengar från fortbildning. För att få del av de statliga pengarna var man tvungen att öka antalet anställda, men eftersom pengarna inte räckte för att betala lönerna så var kommunerna tvungna att skjuta till en del själva. Och då försvann fortbildningen...

Men det finns anledning att vara självkritisk och se om reglerna stödjer eller stjälper syftet med jättesatsningen. Staten och kommunerna har ett gemensamt ansvar för att nu reparera ett decenniums försakelser.

Problem med lärarutbildningen

Färre vill bli lärare och de som gått lärarutbildningen är missnöjda. Det har GP, Högskoleverket och Lärarnas Tidning rapporterat om de senaste dagarna.

Antalet sökande till lärarutbildningarna har minskat med 16 procent på ett år, med över 2 500 personer. Den största minskningen för någon utbildning, ganska illavarslande.

GP har genom en enkät tillfrågat nyutexaminerade lärare om vad de tycker om sin utbildning. 37% svarar nej på frågan om utbildningen förberett dem tillräckligt för jobbet som lärare. Trots ganska stor tid som är förlagd till en skola och trots de senaste årens omfattande kritik tycker ändå var tredje att det brister ordentligt. Egentligen är det väl fler, eftersom många hoppar av under gång och de är väl rätt missnöjda med just detta kan man tänka.

Statens ansvarar helt och hållet för lärarutbildningen. Nu vill Lärarnas Riksförbund att skolan ska förstatligas. Med tanke på de stora brister som finns i den utbildning som staten redan driver och ansvarar för så verkar det inte vara ett särskilt genomtänkt förslag. Varför skulle staten vara bättre på att driva 7000 skolor när man inte ens klarar av 26 lärarhögskolor?

Fel om förstatligande, LR

Återigen är LR ute i debatten på ett märkligt sätt. På DN Debatt idag föreslår de ett förstatligande av skolan. Ärligt talat - det skulle väl inte lösa ett enda av skolans alla problem? Drömmar och nostalgi skulle man kunna säga.

Utöver att det är fel åtgärd så finns det två kommentarer man kan göra.

Det första är att Metta Fjelkner med emfas kräver att vi ska komma överens om skolpolitiken. Det skriver hon indignerade artiklar om tillsammans med Mona Sahlin. Och någon månad senare går hon ut med ett omvälvande förslag som verkligen splittrar. Borde inte Metta Fjelkner, denna samförståndsmänniska, leva som hon lär och söka breda uppgörelser i stället för strid?

Det andra är att LR ofta säger att huvudmannaskapet inte spelar så stor roll för skolans kvalitet, det ska vara lika villkor mellan alla skolor och man ska fokusera på annat. Ändå blåser förbundet till strid om just huvudmannaskapet, det är deras viktigaste fråga nu. Analysen bakom detta saknas helt. Något litet ord om hur skolan blir bättre av att 250 000 lärare byter arbetsgivare och besluten rycks bort från skolan till en statlig myndighet långtbort kunde man väl kräva kanske...

Jag har aldrig hört någon göra vågen för staten som arbetsgivare, men jag kanske har fel. Frågar man poliser, officerare, åklagare, universitetslärare och brevbärare så är ju inte lovord över staten det första man hör.

LR ser uppenbarligen att gräset är grönare på andra sidan, men är det verkligen det?

Reepalus insikt

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu föreslog häromdagen att eleverna ska få betygsätta sina lärare. Han blev inspirerad av TV-serien Klass 9A och insåg helt plötsligt att eleverna kanske är viktiga och borde få säga sitt.

Jag tycker att det är ganska rimligt. För en gångs skull har Reepalu sagt något klokt. Många jobbar på det sättet redan idag, inte minst många friskolor där eleverna utvärderar sina lärare efter varje kurs eller flera gånger per läsår. I Nacka har vi haft elevenkäter i 10 år, där elever och deras föräldrar får tala om vad de tycker om både skolan, rektorn, lärarna och skolmaten och annat som är viktigt.

Ändå har förslaget väckt massor av kritik. Varför denna rädsla för att eleverna ska få säga vad de tycker om lärarnas insatser? Föga förvånande är LR:s Metta Fjelkner rasande, medan Lärarförbundets Eva-Lis Preisz mer nyanserad och ser både fördelar och nackdelar.

Om man kommenterar det hela med att det är ett "påhopp på alla lärare" (Fjelkner) och att det bevisar att kommunerna inte kan sätta lön så är man rätt mycket ute och cyklar. Varför ständigt detta höga tonläge och vilja att missförstå?

Visst, jag håller gärna med om att ordet betygssättning är illa valt. Om vi bortser från det och kallar det utvärdering av lärarnas insatser, blir det bättre då? I dagligt tal kallas det ibland betyg. Man sätter betyg på en film, en restaurang etc. Det är ju inte myndighetsutövning det handlar om, utan en bedömning.

Varför misstro alla elever, att de ska sätta dit lärare och att det ska ligga till grund för löner och annat. Det måste spegla något annat, en rädsla för något. Samtidigt hoppas jag att det inte speglar ett förhållningssätt till eleverna, att de inte kan och bara jäklas. Om det vore så, så vore det ganska allvarligt.

Bättring, Norrköping!

IG för skolorna i Norrköping. Det är rubriken i Norrköpings Tidningar efter Skolverkets nya inspektionsrapport. 71 procent av eleverna slutför gymnasiet inom fyra år (fast utbildningen är ju treårig...). 27 procent klarar inte målen i alla ämnen i grundskolan. 29 procent klarade inte de nationella proven i nian förra våren, mer än 10 procentenheter sämre än rikssnittet.

Inte särskilt upplyftande för denna socialdemokratiska mönsterkommun. Varför ställer ingen de uppenbara frågorna: vad beror det här på och vem bär ansvaret?

Kanske finns det ett samband med den politik som förs? Lars Stjernkvist och hans partikompisar bär ett stort ansvar, de har ju haft makten i riket i 12 år och i Norrköping nästan hur länge som helst.

Norrköping är ett gott exempel på att den socialdemokratiska skolpolitiken inte fungerar. Det är bara synd att eleverna drabbas av deras flummighet.

Den utlovade omprövningen känns ännu mer angelägen i Norrköping än någonsin tidigare. När kommer den? När ska sossarna överge flumpolitiken och inse att betyg och nationella prov behövs och att friskolor är ett positivt inslag? I riksdagen röstar de bara emot...

Massor av skolbesök

Jag har besökt massor av skolorna de senaste två veckorna. Sundsvall, Trollhättan, Täby, Nacka och Solna...

Intressanta besök allihop. Mycket fokus på gymnasiet och Anita Ferms utredning verkar tas emot väl. Varenda en jag pratat med tycker att det är bra med uppdelningen i yrkesprogram och högskoleförberedande program och att det är en smart lösning att de elever som går yrkesprogrammen också ska kunna få högskolebehörighet om de vill. Men inget tvång. Den oro som finns handlar om skolornas inflytande och en rädsla för att skolan blir för likformig.

Hittills stor bekräftelse på att vi ligger rätt, alltså.

I Trollhättan besökte jag en sk självstyrande skola, Strömsundskolan. En bra skola, driftig och duktig rektor, men lite motarbetad av skolförvaltningen som inte gillar sådana här lösningar. Eftersom resultaten är riktigt usla i Trollhättan och försämras varje år, så borde de vara ivriga att pröva nya lösningar. Den politik de fört är ju inte så mycket att hänga i julgran i alla fall.

De verkar ha en otydlig organisation i Trollhättan med områdeschefer ovanför rektorerna. Exakt vad de gör, mer än slukar pengar, var oklart. Jag är övertygad om att sådana mellanniåver inte behövs alls. Ge rektorerna befogenheter och utkräv ansvar i stället.