Idag har jag varit på en konferens om begåvningar och personer med särskilda förmågor och hur skolan hanterar dessa. Fantastiskt att få ägna sig åt detta en hel dag och lyssna till så många intressanta och kunniga personer.
3 professorer, Nacka kommun, Mensa, Glada Hudikteaterns chef, en folkskolelärare, en Klass 9A-lärare och en konsult pratade och alla hade verkligen jättemycket intressant att säga. Inte så lätt att sortera och sammanfatta.
Min slutsats är ändå att Sverige är en vit fläck på kartan när det gäller begåvade barn. Kina, Indien, Australien, USA m fl har omfattande statliga insatser för dessa. Men det är ett tabubelagt och politiskt inkorrekt område i vårt Jante-land. Andra länder har satsar, men Sverige struntar i dem, fast det är orättfärdigt mot dessa barn och ungdomar och mot vårt land. Har vi råd att slänga talanger på soptippen? Varför får man vara bra i höjdhopp men inte i matematik?
Det handlar om kanske 5 procent av befolkningen och missuppfattningarna om dem är djupt rotade. Det finns en föreställning att de alltid klarar sig själva, aldrig behöver något stöd, är en homogen och högpresterande grupp som har intellektuella och högavlönade föräldrar. Men så fel, säger forskarna! Många har trist i skolan, passar inte riktigt in, underpresterar medvetet för att inte sticka ut, mobbas etc. Det blir elevens bekymmer, inte skolans. Och klassikern är den elev som får sudda ut i matteboken när man räknat för långt. De är "den svenska skolans okända offer" sa en professor.
Jag blir lite illa berörd och förbannad, men knyter samtidigt näven i buxfickan och ser framtiden an med tillförsikt. Det finns mycket kvar att göra och detta vill jag verkligen ägna mig åt i riksdagen kommande period. Vi behöver förändra attityderna och skapa en nationell strategi. I bl a Wales har man lagstiftat om att särbegåvade barns behov ska tillgodoses.
Många föreläsningar handlade om motivation och hur det skapas, hur man lär sig, behovet av berättelser och att våga lyfta från skolboken (kanske är detta en orsak till svenska elevers sjunkande mattekunskaper?).
Det glädjande med dagen var att det verkar finnas ett spirande intresse för frågan. Det dystra var att det bara var eldsjälar som var med. Ingen politiker mer än jag. Ingen skolchef. Ingen skolbyråkrat. Några få rektorer och resten lärare. Eldsjälar behövs, men kan inte dra lasset själva. Var är alla beslutsfattare, som kan strukturera, systematisera och omsätta insikterna i handling mer än i klassrummet? Ointresserade eller fullärda?
1 kommentar:
Ointresserade eller fullärda frågar du. Ointresserade tror jag. Intresset för högt begåvades situation i skolan är tyvärr inte särskilt stort.
Viktigt att tänka på är att de högt begåvade eleverna är en mycket heterogen grupp – det finns inte lösningar som passar alla eller ens många. Det som behövs i skolan är flexibilitet; vilja och kunskap att hitta lösningar för varje elev. Det borde egentligen inte vara så svårt, om man släppte idén att barn av en viss ålder alltid måste läsa samma saker som andra barn i samma ålder. Bara för att två barn är födda samma år innebär det inte att de måste ta till sig exakt samma kunskap.
Vill man underlätta för högt begåvade elever måste gränsen mellan grundskola och gymnasium luckras upp. Den som är klar med grundskolans kurser i ett visst ämne borde få fortsätta framåt, och börja läsa in gymnasiekursen i det ämnet. Det här görs i dag, ibland, men det är ett ohyggligt krångel som kräver engagerade föräldrar, möten i mängder, välvilliga skolledare och en himlans massa fixande och trixande för att kringgå skolvärldens rigida byråkrati.
Lycka till med ambitionen att underlätta skolgången för de högt begåvade. Önskar att det fanns fler politiker som hade den ambitionen.
hälsar
mamma till begåvat barn
Skicka en kommentar