Man kan likna det vid ett ungdomsfängelse med starkt fokus på utbildning. De har plats för 100 ungdomar, killar i åldern 17-20 år. Vistelsetiden varierar från några dagar till över ett år, men många är där i väntan på domstolsförhandling.
Det jag tyckte skiljde sig från Sverige var det oerhörda fokuset på utbildning. Det finns en skola på området och ungdomarna börjar redan första dagen de är där. De tar varje chans, varje timme, till utbildning eftersom det är nyckeln till en bättre framtid. Det finns massor av ämnen att välja mellan, inte bara engelska och matte som vi oftast har i Sverige. Här finns IT-kunskap (dock inte internetanslutning), music, arts, science, construction, carpenting, culinary arts mm. Alla hittar ämnen att bli duktiga i och alla verkade koncentrera sig på ämnet.
Små grupper, hängivna lärare och ganska bra utrustning (så mycket man kan ha i ett fängelse) skapade motivation. Alla blev sedda och fick ständigt höra att de kunde något. Alla uttryckte att de ogillade själva stället (vem skulle inte ogilla att bli inlåst?) men uppskattade samtidigt skolan som det allra bästa. Här kan vi lära mycket.
Samtidigt verkar eftervården vara helt bortglömd, eller i alla fall näst intill obefintlig. Om man inte kommer ut i samhället på ett bra sätt efter fängelsetiden är det lätt att man halkar in på den kriminella banan igen. Utsparkad från trygghet, säng, mat och någon som bryr sig till en miljö med knarkande mamma eller total hemlöshet ger inte mycket till alternativ. Även om vi tycker att det fungerar sisådär i Sverige så är det i alla fall hästlängder bättre än Kanada.
Det var rörande att träffa Aydriane, 17-årig invandrare från Uganda som satt inne mer än ett år. Han var nu väldigt motiverad och skulle bli socialsekreterare och pluggade hårt för att få de betyg som krävdes. Hans utgångsläge var inga betyg alls, så han hade jobbat hårt för att kunna gå på collage. Gnistan i hans ögon går inte att ta fel på. De som har tänt den är guld värda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar