Igår hade de rödgröna ett ypperligt tillfälle att presentera en gemensam skolpolitik. Vi slutbehandlade den nya skollagen i utbildningsutskottet och då fanns alla stora frågor på bordet. Betyg, friskolor, gymnasiet, ordning och reda, skolornas lokala frihet och läxor. Nu hade de chansen att leverera en gemensam uppfattning.
Tyvärr tog de inte tillfället. I stället blev det 58 reservationer, varav endast 23 är gemensamma. Det är skandalöst att de, tre månader innan valet, inte lyckats komma överens om i en av de viktigaste frågorna. Tillsammans vill de avslå hela vår nya skollag och vet vad de inte vill. Men gemensamma idéer om vad de faktiskt vill i de centrala frågorna lyser med sin frånvaro.
Vi får veta att de kommit överens om att förskolechefen ska döpas om till rektor, att skolorna ska få ha styrelser med elevmajoritet och att kommunala skolor ska kunna få göra undantag från läroplanen. Är det verkligen tillräckligt för att styra Sveriges skolor?
Vi har enats i alla frågor inom Alliansen, trots att vi är fyra partier med lite olika ingångsvärden. Det beror på att vi har gemensamma värderingar i botten. Vi vill åt samma håll. Kunskap är viktigt och skolans självklara huvuduppdrag. Elevernas kunskapsutveckling måste utvärderas genom hela skolgången, därför behövs omdömen, nationella prov, tydliga kunskapskrav och betyg. Valfrihet är bra och friskolor tillför något positivt. Skolorna måste få verktyg att skapa trygghet och arbetsro, både för elevernas och lärarnas skull.
Det finns frågor där jag gärna skulle gå lite längre eller inte lika långt, så är det i ett samarbete. Vi har löst frågor där vi har lite olika uppfattning mellan de borgerliga partierna, t ex om timplanen.
Där vi i Alliansen kanske har nyansskillnader och vill gå olika snabbt fram, så är de rödgröna oense om själva färdriktningen. Man vet aldrig var det slutar.
De tre rödgröna partierna står långt ifrån varandra i många centrala frågor som t ex kunskapskrav, betyg, friskolor, ordning och därför har de hela tiden gett olika besked, både för och emot. Den bekymrade väljaren har kunnat lyssna på det man vill höra och filtrera bort det man ogillar. Gillar man till exempel valfrihet så hör man miljöpartiets lockrop. Ogillar man valfriheten så hör man socialdemokraternas och vänsterns attacker.
Nu går de rödgröna till val på att bilda en gemensam regering och då kan man ju inte hålla på så här längre. Då måste man ha en gemensam politik också. Och den måste redovisas före valet. Rimligen nu, när vi tar ställning till en av de viktiaste lagförslagen den här mandatperioden.
Jag tycker mig se att de tre partierna lockar fram det sämsta hos varandra. Miljöpartiet har stått oss nära i synen på valfrihet och lokal frihet på skolan, men ger efter för friskolemotstånd och centralism inom socialdemokraterna och vänstern. Miljöpartiet är till och med beredd att bryta principen om att det är eleven som väljer skola, och i stället ge skolan rätt att välja ut elever så att det blir en jämn sammansättning kulturellt och socialt.
Socialdemokraterna har försökt att tvätta bort stämpeln som flumskolans främsta förespråkare. Det har väl lyckats sådär, men ambitionen är vällovlig. Nu säger de sig acceptera betyg, nationella prov och att skolan ska få lytta mobbare. Men när de andra två partierna spjärnar emot kommer förnyelsen av sig. Eftersom halva socialdemokratin tycker lika illa om kunskapskrav, läxor och kvarsittning som miljöpartiet och vänstern så är det lätt att gissa var kompromissen landar. De mäktar inte med att hålla emot när v och mp vill vrida verktygen för att skapa ordning och arbetsro ur rektorernas händer.
Nu har de rödgröna två veckor på sig att komma överens. När riksdagen röstar om den nya skollagen 22 juni vore det mer än klädsamt om de redovisar gemensamma svar och skingrar alla dimmor om vad som väntar två miljoner barn, ungdomar och lärare i våra skolor vid ett maktskifte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar