Lite om friskolor

De senaste dagarna har varit fyllda av friskolor på olika sätt för mig. Det måste betyda något.

Jag kommer just från en votering i Kammaren om friskolor. Vi förtydligar nu att Skolinspektionen endast kan säga nej till en friskola (som i övrigt uppfyller villkoren) om det medför påtagligt negativa konsekvenser för eleverna och skolväsendet i kommunen på lång sikt. Elevernas behov av valfrihet ska väga tyngre än hittills. Skolinspektionen ska beakta om en nyetablering berikar och bidrar till ett breddat utbud, vilket ju är bra för eleverna. De negativa effekterna ska också bestå på längre sikt. Tanken är att skolorna ska få besked om de får tillstånd betydligt tidigare än idag, vilket underlättar planeringen för alla parter. Socialdemokraterna ville i stället skärpa etableringskraven och i praktiken ge kommunerna veto.

Igår pratade jag i franska senaten om det svenska systemet med skolpeng och friskolor. Fantastiskt kul, men lite svårt eftersom jag inte pratar franska och de inte pratar svenska (och helst inte engelska heller)... Det blev tolk emellan. När man summerar de 18 åren med nuvarande modell så är det svårt att inte häpna över utvecklingen. 1991 fanns 61 fristående grundskolor med 8 000 elever. Idag är det nästan 100 000 elever i 700 friskolor. Totalt sett går 265 000 barn och ungdomar i fristående förskolor, grundskolor och gymnasieskolor. Mångfalden har ökat enormt och alla olyckskorpar som varnade för hur illa det skulle gå har fått helt fel. I allt väsentligt har valfrihetsmodellen lyckats. Det är svårt att förstå hur någon fortfarande kan vara emot den.

Frågorna i Frankrike kändes bekanta. Vad händer om man inte kan ta emot alla elever? I ett system där man får pengar per elev så finns en otrolig motivation att ta emot eleverna. När 70 000 kronor knackar på dörren så öppnar man... Och blir det inte dyrt? Nej, kostnaderna beror på vad man fastställer skolpengen till. Marknadsekonomi är sällan dyrare än planekonomi.

Före mig på konferensen pratade Natacha Polony, fd lärare och numera journalist på tidningen Le Figaro. Hon var bedrövad över det franska skolsystemet. "Är man fattig i Frankrike så kan man inte lyckas i skolan" var hennes hemska erfarenhet. Som lärare kände hon sig livegen och helt i händerna på statliga inspektörer som detaljstyrde skolorna. Hon ville ha mer frihet och det var vad jag pratade om också och fick översvallande vänlig feed back för efteråt.

Uppenbarligen vill fransmännen också ha mer frihet i skolan. Enligt en färsk opinionsmätning vill 74% ha ett system med skolpeng (ticket scolaire eller chèque éducation). Störst stöd finns bland anhängarna till vänster (47% vill säkert ha det och 38% troligen), medan högerväljarna är mer ljumma (22% säkert och 58% troligen). Partierna är dock fega, enligt mina sagesmän, och vågar inte stöta sig med de mäktiga lärarfacken och marginalväljare i mitten. Därför driver ingen frågan och det är ett allmänt status quo som förlamar allt.

Som av en händelse fick jag en bok från Timbro i min hand i fredags, "Varje dag lite bättre" som handlar om friskolor med kvaliteten som ledstjärna. Sista kapitlet handlar om Lärarnas Riksförbund och är en intervju med Metta Fjelkner. Hon säger att LR nog var "bland dem som var mest positiva till friskolereformen när den genomfördes". Jag känner inte riktigt igen den bilden, jag kanske är glömsk. Fast någonstans i bakhuvudet kommer kommer ihåg utspel från samma Metta Fjelkner för två år sedan då hon ville ha ett moratorium för nya friskolor eftersom det var kaos och applåderade socialdemokraternas förslag om kommunalt veto. Men det är ju roligt att LR är positiva igen. Kanske kan de lära de franska lärarfacken något?!