Anna Sjögrens forskarrapport om att borttagande av betygen på låg- och mellanstadiet på 70-talet har missgynnat lågutbildades barn har skapat panik bland de rödgröna och otydligheten är större än någonsin.
Mona Sahlin säger att det inte är så överraskande resultat och att socialdemokraterna nu accepterar betyg från sexan. Partikamraten och den utbildningspolitiska talespersonen Marie Granlund säger däremot, tillsammans med vänsterns Rossana Dinamarca, att man så klart inte kan jämföra dagens skola med skolan för 40 år sedan. Därmed förminskar de betydelsen av den nya forskningen. Eftersom Granlund säger samma sak som vänstern, som inte vill ha betyg, så blir intrycket att hon inte heller vill ha betyg.
Miljöpartiets Mats Pertoft säger att betyg är fel men att man i stället behöver mer utvärdering, men det får inte vara betyg. Men betyg är ju en form av utvärdering... Hur tänkte han nu? Vanlig miljöpartistisk logik, kanske?
Vi kombinerar ju betyg från sexan med omdömen i lägre åldrar. Ibland låter det som om i alla fall socialdemokraterna och miljöpartiet också vill ha omdömen. Men det finns en avgörande skillnad, de vill förbjuda att de får vara betygsliknande.
Vad är då betygsliknande? Skolverket gjorde en ordentlig granskning av de skriftliga omdömena i Nacka år 2000 och kom fram till att alla var betygsliknande, även de som var skrivet i löptext på ett vitt papper och inte hade några bokstäver eller siffror som sammanfattning. Det som, enligt Skolverket, karaktäriserar betyg är att de relaterar till målen och ges vid förutbestämda tidpunkter och i förutbestämda ämnen. Då är det väl självklart att allt blir betygsliknande.
Ska omdömena ges slumpartat under året med utlottade ämnen och inte relatera till målen? Vad ska de handla om då? Och vad skulle då vara vitsen med dem?
Som jag ser det ska omdömena handla om i vilken utsträckning eleven når målen och vad man kan göra ytterligare för att nå längre. Det innebär att man måste kunna säga att en elev i trean inte riktigt når målen i matematik eftersom han eller hon inte riktigt förstår division än.
Med de rödgrönas språkbruk innebär detta betyg och att eleven i fråga skulle bli underkänd, vilket de aldrig kan acceptera.
Men vad ska då omdömena innehålla? Om de rödgröna menar allvar med att vi ska ha omdömen och att de ska relatera till kursplanerna så måste man ju ockås kunna beskriva om man når målen eller inte, annars blir det ju helt värdelöst. Det handlar verkligen inte om att vara taskig mot någon, men att vara tydlig och se det som en möjlighet att förbättra och kanske få extra stöd där man har svårt.
Så vad menar de rödgröna egentligen? Vad vill de med betygen och hur får omdömena se ut? Det var oklart före forskarrapporten kom, men blev helt förvirrat nu. Varför inte skingra dimmorna?
DN, Dagens samhälle,
7 kommentarer:
Om det är som du skriver, om det inte bara är politisk retorik, så innebär det att samtliga inblandade politiker är skrämmande okunniga om dagens skola! Enligt grundskoleförordningen ska det ju nämligen göras en pedagogisk utredning om det finns ens en misstanke om att eleven inte kommer att nå målen. Om utredningen visar att eleven kan vara i behov av extra stöd för att nå målen ska ett åtgärdsprogram utarbetas. Det finns alltså inte den minsta möjlighet att föräldrarna inte får information om att deras barn inte når målen i ett ämne om skolan följer dagens förordning. Tjaffset om betyg eller inte, och hur omdömena ska utformas, handlar alltså i grunden om att man vill (eller inte vill) skriva om ett barn är "väl godkänt" eller "mycket väl godkänt" och hur man i så fall ska uttrycka detta. All retorik som utgår från att eleven eller föräldrarna har rätt att få reda på att eleven inte når målen utgår från okunskap (som vår skolminister uppvisar skäppor av i detta sammanhang).
Personligen tycker jag att den viktigaste anledningen till att inte dela ut betyg i de lägre åldrarna är att det finns en risk att barnen har svårt att ta till sig den viktiga informationen (den som finns i de skriftliga omdömena och ges under utvecklingssamtalen) och därför bara tar åt sig siffran eller bokstaven, och ju yngre barnen är desto större risk är det att de tolkar detta "kalla" omdöme som en bedömning av dem själva som person och inte som en bedömning av deras kunskaper i just det tillfället som siffran eller bokstaven skrevs ner på papper. (Anledningen att inte skriva betygsliknande omdömen skulle med samma anledning vara att det riskerar att flytta fokus från det framåtsyftande till det värderande.)
(Mer om både det och Anna Sjögrens rapport finns i min blogg.)
Christer, du har en bra point i att åtgärdsprogram är en föraning om att man riskerar att bli underkänd och därför måste vidta vissa åtgärder. Dock gör man väl inte sådana särskilt ofta i de lägre åldrarna?
Det argument vi hör från s mot omdömen och betyg är att "ingen sjuåring ska kunna bli underkänd". Argumentet att ingen ska kunna få omdömen som innebär att man är väldigt duktig har jag inte hört.
Jag tror att professionen är bäst på att utforma omdömena på ett bra sätt så att de fyller sitt syfte.
Pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram ska skrivas om eleven riskerar att inte nå målen i år 3, 5 eller 9, så visst måste de skrivas också i år 1 och 2. Uttalandet att "ingen sjuåring ska kunna bli underkänd" kan jag hålla med om, men det handlar ju mest om en inställning och rent krasst VEM man i huvudsak kommunicerar med. En sjuårings föräldrar måste få reda på att det finns oroande tecken, och framförallt vad man kan arbeta med för att förbättra situationen, men måste verkligen sjuåringen själv få reda på att h*n misslyckats? Räcker det inte med att h*n får reda på vad h*n behöver träna på (på ett lekfullt sätt)? Ansvaret måste ju vila helt och hållet på de vuxna när barnen är så små! Betyg eller inte spelar alltså inte så stor roll i det läget (även om det är större risk att eleven tar illa upp av betyget), jag tycker att det är viktigare att pedagoger och föräldrar tar på sig det fulla ansvaret.
Att du inte hört argumentet att ingen ska kunna få omdömen som innebär att man är väldigt duktig beror antagligen på att debatten felaktigt har fokuserat på de elever som inte når målen, men det lyser ju igenom när man säger att det är fel "att sortera" eleverna efter kunskap och förmågor i så tidig ålder. Jag kan också se en risk i att elever som egentligen är duktiga (G eller VG) känner sig misslyckade och tappar geisten eftersom de inte är lika duktiga som de som får VG eller MVG.
Ska omdömen bli någorlunda bra behöver de kalibreras mot gemensamma mål. I annat fall är de bara meningslöst tyckande. Betygssystemet är det enda realistiska alternativet för kalibrering.
Alliansen är på väldigt rätt väg när de också har tidiga nationella prov så att lärarna kan börja prata om vilka mål som är viktiga att uppnå och förklara att betyg bara handlar om en del av det en individ kan. Elever kan absolut klara av att få reda på hur de ligger till. Det viktiga i de tidiga åldrarna är att påpeka att de inte säger så mycket om vart man kan komma. En lågstadieelev som inte kan läsa och skriva kan bli nobelpristagare men det börjar bli dags att lära sig dessa grundläggande saker om de ska ha några chanser alls.
Det kändes som att de bloggkollegor du hade listade innehöll en stor mängd betygsmotståndare. Den här bloggen lyckas demaskera mycket av skitsnacket kring betygen och borde lyftas fram mer.
http://johankant.wordpress.com/
Och här är ett inlägg som diskuterar värdet av Sjögrens rapport.
http://thomas1epikure.wordpress.com/2010/06/13/missbruk-av-statistik/
Eftersom jag också tycker att det är viktigt att förstå statistik på djupet så att det inte bara blir ett trovärdigare sätt att ljuga så har jag en del jämförelsematerial. Anna Sjögrens undersökning innehåller till att börja med riktigt tydliga kriterier för att mäta om betygen är bra eller inte. Den har en modell som är genomarbetad och baserad på tidigare forskning. För en naturvetare som mig känns det förstås fortfarande tunt men jämför man med andra områden är det här långt över genomsnittet.
Jag är förstås också skeptisk till att undersöka en alternativ hypotes och att nöja sig med 10% nivån men ifall man bara använder sig av detta under utvärderingsfasen och dessutom bara för en alternativ hypotes så är det visat att slutsatsen kan ha en rimlig nivå av trovärdighet.
När det gäller bevis för att betygen skulle vara skadliga har stora mängder forskning försökt att bevisa det i mer än 40 år och inte producerat något som ens varit i närheten av lika gediget som det Anna Sjögren åstadkommit.
Skicka en kommentar