Skolinspektionen riktar idag hård kritik mot kommunerna för att barn och ungdomar som på på HVB-hem inte får tillräcklig undervising (DN och inspektionsrapport). Ibland är det så lite som 5-10 timmar i veckan.
Utmärkt att Skolinspektionen ryter till. Så här får det inte gå till. Dessa ungdomar, som redan är utsatta och oftast har en risig skolgång bakom sig, borde verkligen få utbildning som är anpassad för just dem.
Jag vet hur det var när jag satt i socialnämnden i mitten på 90-talet och vi fick rapporter om hur det gick ungdomarna som var på institution. I pappren stod det att skolgången fungerade bra och jag frågade ofta vad som menades med det. Vad är "bra"? Att de över huvudtaget är där? Att de når högsta betygen? Jag fick aldrig några bra svar. Ett huvud på sned och en bekymrad blick som sa att man måste förstå att de har det svårt. Nej, mer fokus på skolundervisningen är vad som behövs. Dessa ungdomar är i förtvivlat behov av att lyckas och känna sig duktiga. De behöver hjälp av skickliga pedagoger och mycket tid att ta igen det de förlorat.
Men varför stanna vid att kritisera kommunerna? Det ser inte bättre ut på de statliga SIS-institutionerna. Jag besökte en sådan institution i Fagersta i november (skrev om det här). Minst lika illa som på många HVB-hem. Jag hoppas att Skolinspektionen inte hänger sig åt det enkla att skälla på kommunerna, utan fortsätter granskningen också av utbildningen på statliga institutioner.
Förklaringen är väl att det varit för mycket fokus på terapi och behandling i Sverige under lång tid. Utbildning och undervisning har fått stå tillbaka. Jag tror inte att det är framgångsrikt. Säkert i bästa välmening, men man gör ungdomarna en otjänst. De behöver kunskper för att klara sig vidare i livet.
Så, både kommuner och stat borde skära sig.
SvD
4 kommentarer:
Rapporten som publiceras i dag finns på http://www.skolinspektionen.se/
Jag håller med dig i stort. De här verksamheterna har i mångt och mycket lyckats komma undan med väldigt lite.
Frågan är väl hur man löser det?
Du skriver om "för mycket fokus på terapi och behandling i Sverige under lång tid. Utbildning och undervisning har fått stå tillbaka."
Men samtidigt kan ju heller inte terapi och behandling helt oreflekterat få stå tillbaka för utbildning och undervisning. Så hur göra?
Hur hittar vi balansen mellan lärande och omsorg i verksamheter där omsorgsbehovet är så uppenbart stort?
Lance, visst krävs en balans. Men den ligger väl någonstans där det är mer utbildning på dagarna? Utbildning på ungdomarnas villkor, förstås. Så att de får känna att de lyckas och lär sig något. När jga besökte ett låst ungdomshem i höstas så visade det sig att killarna där fick några timmars undervisning i veckan. Det kändes på tok för lite.
Eller vad har du för lösnign?
Du förmedlar en bild där det finns ett outnyttjat tomrum mellan befintlig vård och utbildning. Stämmer den bilden är problemet lätt att lösa, eftersom det då räcker med att "fylla på" med mer utbildning på ungdomarnas villkor o.s.v.
Samtidigt nämner du utbildning på "ungdomarnas villkor", och det går kanske inte att räkna i timmar?
Jag har själv noll insyn i verksamheter av det här slaget, så jag är inte rätt person att uttala mig, men jag är rädd att frågan lätt kan tippa över från en diskussion om barnens bästa, till en simpel matematikövning där de här barnen ska ha (minst) lika många timmar "undervisning" som "vård".
Därför är det viktigt att ni som uttalar er i frågan som om ni vet någonting också visar att ni har en djupare förståelse för frågan än att ni automatiskt svarar "mer utbildning på dagarna" när ni blir ifrågasatta.
Skicka en kommentar