Skolket kostar

Skolverket kommer idag med en skrift om skolket i skolan och vilka hiskeliga kostnader det kan föra med sig. Eller rättare sagt, om behovet av ökad samverkan mellan olika myndigheter för att motverka utanförskap. (SvD, Aftonbladet, Expressen)

Utomordentligt viktig och intressant fråga. Den utvecklingsgrupp som jag ledde inom moderaterna, benämnd "Ungas villkor", tog upp detta i en rapport för ett år sedan. Långsiktighet och samarbete är nyckelord för ett framgångsrikt ungdomsarbete. Det var också två utgångspunkter i de förslag vi senare presenterade.

Vi besökte massor av skolor, kommuner och organisationer och pratade om just samverkan och hur man agerar när barn och ungdomar riskerar att hamna utanför. Vi såg en del goda exempel, t ex i Helsingborg, Motala och Strömstad, men också en del exempel där man gömmer sig bakom sekretess och att det är "någon annans" ansvar eller att man inte har råd.

Därför är Skolverkets skrift välkommen. Dels visar de upp vad det kostar att INTE göra något, dels betydelsen av samverkan och att det går att arbeta gemensamt runt ungdomar utan att sekretessen är ett hinder. Om man vill, förstås.

Våra förslag handlade annars om att man borde ta fram en metodik som handlar om samhällsekonomiska analyser också i ungdomsarbete, på samma sätt som man gör analyser av samhällsnyttan inför stora investeringar i infrastruktur. Det är ett dyrt misstag att tro att allt går att skjuta upp, sedan är det naturligtvis inte samma sak som att allt man gör är bra för så är det absolut inte. De åtgärder man vidtar måste ha bevisad effekt, annars är pengarna bortkastade.

Vi föreslog också en översyn av sekretesslagen så att ingen ska kunna gömma sig bakom detta för att slippa samarbeta med andra myndigheter (skola-socialtjänst-försäkrinskassa-polis-BUP etc), nätskolor för att locka elever tillbaka till skolan, bättre karriärvägledning i skolan så att ungdomarna väljer rätt från början och inte blir drop-outs, webb-akut för unga som mår dåligt, tuffare antimobbningsarbete (mobbning kan vara orsaken till blivande utanförskap) och lite mer verktyg för skolorna att skapa en lugn och trygg arbetsmiljö.

Slutligen - varför ställs inte den helt självklara frågan till rektorn i den skola som Josefin varit inskriven (men inte gått till): varför hörde skolan inte av sig på över 7 månader till föräldrarna??? Det är ju här det verligen bedrövliga finns. En tjej, som säkert innerst inne ville att någon skulle bry sig och se henne, men som verkligen sviks av vuxensamhället. Ingen reagerar, dag efter dag, månad efter månad. Hoppas att det väcker tankar hos lärare och skolledare och får dem att agera. Omedelbar återkoppling vid frånvaro är naturligtvis det som krävs. Är det så svårt?