Idag skriver SvD att 1 650 ungdomar var ogiltigt frånvarande minst en månad förra året. Jag tror att det är många fler, det finns en stort mörkertal här. För ett drygt år sedan presenterade Malmö stads integrations- och arbetslivsenhet en rapport där jag kunde läsa att det bara i Malmö finns 300-500 barn som är sällan eller aldrig i skolan. Det finns säkert någon på varenda högstadieskola. I hela landet handlar det alltså om tusentals ungdomar.Detta är inte acceptabelt. Många åtgärder har säkert vidtagits för att möta problemen, men likafullt är det ohållbart med en så stor andel barn som står utanför skolan och missar viktiga kunskaper.
Vissa elever vänder tidigt skolan ryggen eller lever under sådana omständigheter att de inte går i skolan varje dag eller ens någon dag i månaden. Även dessa unga måste bli sedda och hjälpta till kunskaper som de behöver för att klara sig.
I diskussionen har folkpartiet tidigare krävt polishämtning av skolkare. Jag tror inte på det. Det vore bara att åtgärda symptomet och inte orsaken till problemet. Tänk om polisen stormar in med blåsljus och bankar på dörren och sliter iväg 10-åringen från sitt hem.
Det finns barn som mobbas så fruktansvärt, som inte vågar säga något utan skuldbelägger sig själv. Det finns de med skolfobi eller social fobi och inte vill träffa andra. Det finns de som skyddar sina missbrukande föräldrar. Det finns de som inte tycker att de lär sig något, att skolan inte berör dem och är irrelevant för deras framtid. De som är giltigt borta ett tag men inte hänger med när de kommer tillbaka och kommer allt längre efter och känner sig dummare och dummare och inte får den hjälp de behöver. Och naturligtvis en och annan unge som förstör för sig själv också, som hamnat i fel sällskap och glider allt längre in i den kriminella världen.
Det viktiga är att skolan reagerar med kraft från början när någon elev är borta. Kontakta hemmen redan samma dag. Gå hem till föräldrarna, om det inte blir något gensvar. Så gjorde superläraren Gunilla Hammar Säfström i Klass 9A, det får effekt. Föräldrarna har en nyckelroll i det här. Skriv in den ogiltiga frånvaron i omdömena och betygen, så att det blir tydligt. Koppla in socialtjänsten och barnets övriga nätverk. Se till att det finns andra professioner än lärare i skolan, kuratorer, psykologer och skolsystrar. Pröva nätskolor, dvs undervisning på distans, det har fallit väl ut i England och Nya Zeeland.
Men polishämtning...? Nä, det är väl ingen hit direkt. Så blir det inte i nya skollagen heller. Däremot skärper vi elevernas rätt till stöd och kraven på elevhälsan. Sen är det upp till skolorna och föräldrarna att agera.
4 kommentarer:
Hej Mats!
Du sätter verkligen fingret på vad det handlar om och kommer med förslag på konkreta lösningar. Några saker som jag ställer mig lite frågande till dock.
Superlärarna i klass 9A är mycket skickliga pedagoger, men programmet om klass 9A kan inte jämföras med hur vardagen ser ut för de flesta lärare. Vårt arbete utgör inte bara ett projekt knutet till en klass. Självklart har man många klasser samtidigt med massor av elever att betygsätta vilket i sin tur kan innebära att man ska skriva åtskilliga åtgärdsprogram tillsammans med elever som på ett eller annat sätt hotas av att inte nå kursmålen. På praktiska program blir detta mer kännbart åtminstone i kärnämnena. Det kan med andra ord innebära betydande pappersarbete - arbete som tas från kärnverksamheten, nämligen undervisningen. Detta arbete kan heller inte avlastas från läraren då det är knutet till kurserna.
Däremot borde skolorna, precis som du är inne på, anställa fler personal till elevvård mm. Dessa skulle då kunna arbeta metodiskt med kontakter med föräldrar och sociala myndigheter mm. En superlärare i mina ögon bör framför allt vara superduktig på att undervisa och förmedla kunskaper och sätta igång lärandeprocesser.
Bästa hälsningar
Gertie
Håller med dig Gertie. Inser också att det ack så nödvändiga arbetet med åtgärdsprogram är tidsödande. Men bör det inte gå att effektivisera och standardisera på något sätt, utan att man för den skull ger avkall på kvaliteten och det individualiserade innehållet?
Hej igen!
Jag har funderat mycket på hur man skulle kunna effektivisera skrivandet av åtgärdsprogram och har försökt pröva olika sätt, men kan bara konstatera att en åtgärdsplan värd namnet måste ta sin tid.
En åtgärdsplan värd namnet handlar om att sitta ner tillsammans med eleven och framför allt på grundskolan även med föräldrarna. Det gäller då att både lärare och elev ska komma överens om vad skolan kan erbjuda och hur eleven upplever sin situation mm. Detta ska sedan följas upp vid lämpligt tillfälle.
Min erfarenhet är att dessa samtal tar betydligt mer tid i anspråk än vad man kan förvänta sig och att detta dessvärre sker på bekostnad av dyrbar undervisningstid. Detta är ju inget problem om det handlar om några enstaka elever, men blir betydande för exempelvis lärare i kärnämnen på praktiska program.
Ofta upplever jag det ineffektivt att skriva åtgärdsprogram tillsammans med elever som skulle kunna, men inte är motiverade. Det slutar med ett konstaterande om att eleven bör komma på lektionerna. Som lärare har man då knappt fått chansen eller möjligheten att ens försöka bygga upp ett intresse eller engagemang hos eleven för sitt ämne.
De flesta lärare vill nog ofta mycket, men känner sig maktlösa när de inte räcker till - tiden räcker inte till!
Självklart kan och vill man som lärare göra underverk. Själv ser jag mitt arbete som en mission och får rysningar när jag upplever att en elev med sämre förutsättningar erövrar exempelvis en lagtext, eftersom det är så mycket svårare för honom/henne. Det värmer i hjärtat när jag ser ögonen glittra på en sådan elev när ett intresse väcks.
Hej!
Även jag tycker att du sätter fingret på något som är viktigt.
Att hämta med polis är väl ingen ideal lösning på ett komplicerat problem.
Samtidigt så är det viktigt att fundera kring och bestämma vad den yttersta konsekvensen ska vara när skolan, och samhället försökt det mesta. Vad ska den vara tycker du?
Angående åtgärdsprogram så håller jag med om att de tar tid från undervisningen. Jag har ingen lösning på det utan kostaterar att följande kan inträffa.
Skolan har många elever som har svårt att klara skolan- Lärarna skriver massor av åtgärdsprogram- lärarna har mindre tid till bra undervisning- eleverna tycker att det är tråkigare- eleverna skolkar mer- lärarna skriver fler åtgårsdprogram- lärarna har mindre tid till bra undervisning- eleverna får svårare att nå målen-osv- osv- osv...
//Erik
Skicka en kommentar