Skolverket redovisar idag statistik över lärarsituationen i skolan.
Glädjande är att behörigheten har ökat med 1 procent, till 87% i grundskolan och 75% i gymnasiet. Notabelt är att behörigheten är lägre i den statliga sameskolan än i de kommunala skolorna, något som förespråkarna för ett förstatligande bör betänka. Dock är det fortfarande 10 000 lärare i grundskolan som inte har en adekvat utbildning. Det innebör förstås inte att de är outbildade eller inkompetenta, men de har inte rätt utbildning för det jobb de ska göra. Och det är trots allt en viktig kvalitetsfaktor. Som lärare räcker det inte att kunna sitt ämne, man måste också kunna lära ut det så att det intresserar och engagerar eleverna. Man ska veta vad som ingår i läroplanen och kunna bedöma elevernas kunskaper och färdigheter. Det kräver utbildade lärare.
Lärartätheten har minskat någon promille och är nu 8,2 lärare per 100 elever. Det föranleder Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén att tala om 2010 som ett "nattsvart år för skolan", och LR:s ordförande Metta Fjelkner om att "eleverna får betala för den ekonomiska krisen".
Ibland hör jag påståendena att vi inte verkar ha lärt något av 90-talskrisen, men det är ju helt fel! 1992 var lärartätheten 8,6 lärare/100 elever och sjönk som lägst till 7,5 åren 1997 och 1998. Nu har den ökat igen och var 8,5 2008 och 8,2 2009. Det är exakt samma nivå som 2005, mer än 2004. Då var det ingen kris och katastrof direkt.
Vad innebär den minskade lärartätheten i verkligheten? En två-parallellig låg- och mellanstadieskola med 12 klasser och 300 elever hade år 2008 25,5 lärare. Nu har det minskat till 24,6, dvs knappt en lärartjänst har försvunnit på skolan. Fortfarande är det två heltidstjänster per klass, även om jag vet att det inte ser ut så i praktiken. Det är många speciallärare, slöjd- och idrottslärare utöver den vanliga klassläraren.
Jag tycker att regeringen har hanterat krisen på ett utomordentligt ansvarsfullt och skickligt sätt. Vi har fredat välfärden i så stor utsträckning som möjligt. 90-talskrisen var långvarig och djup. Nu har Anders Borg sett till att vi har en av de starkaste ekonomierna i Europa och att vi kommer snabbare ur krisen än någon trodde för ett år sedan. Vi har ordning och reda i statsfinanserna. Vi har skjutit till massor av extra statsbidrag för att täcka upp de minskade skatteintäkterna i kommunerna. Jag tror att det är 36 miljarder mer nu än 2006. Och kommunerna gick faktiskt med 10 miljarder kronor i överskott förra året. Man kanske drog i bromsen lite för hårt? Vi köper inte bilfabriker eller höjer a-kassan, som sossarna vill. Vi drar inte in köpkraft i form av massiva skattehöjningar. Det skulle bara leda till minskad konsumtion, färre i jobb och därmed ännu lägre skatteintäkter.
Jag kopplar också ihop det med en rapport som kom från Riksdagens Utredningstjänst idag. Den handlar om uppsägning av lärare i kommunerna under 2006-2009. 18 kommuner har sagt upp 20 lärare eller fler. Som av en händelse är 14 av de kommunerna styrda av socialdemokrater och endast 4 av moderater. Kanske speglar det intresset av att i praktiken värna välfärdens kärna?
Lärarfackens vargen-kommer-varningar känns inte riktigt seriösa. Ligger de ens i fackens intresse att larma på det här sättet? Det är ju bara någon promille det handlar om. Varför inte kräva att det ekonomiska utrymme som frigjorts används till höjda lärarlöner i stället? Långsiktigt skulle det ha en större positiv inverkan på läraryrket, det är jag övertygad om.
SKL, Dagens samhälle, Lärarnas Tidning, Skolvärlden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar