Klokt från Lärarförbundet och SKL

De två dominerande aktörerna i Skolvärlden, Lärarförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting, gör idag gemensam sak på DN Debatt.

Klargörande och klokt skriver de om att skolan inte blir bättre av ett förstatligande. Det är lärarnas skicklighet, skolledarskapet och vilket fokus man har på elevernas kunskapsutveckling som avgör i stället. Och allt detta går före ett förstatligande. Ett förstatligande skulle inte ens underlätta sådana insatser. Bra också att båda organisationerna har en samsyn i en så här viktig fråga och bemödar sig om att gemensamt ta ansvar för att utveckla skolan.

Det är väldigt talande att endast 1 procent lyfter förstatligande som en av de viktigaste åtgärderna. Nu borde vi kunna lämna den tröttsamma diskussionen bakom oss. Men det gör inte det mindre lärarfacket LR, som skriver på SvD Brännpunkt i stället. Det verkar inte riktigt som om LR hängt med i vad som nu händer, för det de säger sig efterlysa - ökat statligt ansvar - pågår redan i högt tempo. Jag säger bara Skolinspektionen, ny skollag, ny läroplan, Lärarlyftet, ny Gymnasieskola...

Men de vill ju gå längre - inte bara utreda, utan faktiskt förstatliga hela skolan. Byta arbetsgivare på 250 000 anställda och ge utrymme för centraldirigerande igen...

I DN-artikeln ställs en avgörande fråga som LR inte har något svar på: "På vilket sätt blir en matematiklärare bättre på att undervisa och hålla ordning i klassrummet om kommunerna ersätts av staten som huvudman?"

Aftonbladet

Likhet mellan sjukvården och skolan

Jag intensivläser nu in mig på mitt nya ansvarsområde, social- och sjukvårdspolitik. Det finns många likheter med skolan. Allt styrs av statliga ramar och regler med huvudmannaskapet är kommunalt. Det finns stor valfrihet och många fristående aktörer. Värdet för medborgarna skapas i mötena - mellan läkare/sjuksköterska/psykolog/etc och patient samt mellan lärare och elev. Därför är det viktigt med stort friutrymme för professionen att utforma verksamheten.

Samtidigt ser jag direkt skillnader. När jag läser regeringens budget för hälso- och sjukvård så utformas de stora statliga satsningarna i överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det gäller t ex kömiljarden (stimulans för att beta av köerna), bidragen till läkemedel och den stora psykiatrisatsningen. Likadant blir det med satsningen på patientsäkerhet och stimulanspengar för förbättringar i vården av äldre som införs kommande år. Det är bra, här skulle man nog kunna lära lite inom skolans område.

Jag ser också skillnader i attityden till ny teknik. Regeringen är mycket angelägen om att stimulera tillkomsten av och sprida ny kunskap och ny teknik i vården. Det är helt nödvändigt för att vården ska kunna bli bättre. Ett långt stycke i budgeten handlar om eHälsa. Sammanhållna IT-system ska skapa mer patientnytta för pengarna i form av bättre information (om vårdgivare, kötider, behandlingar etc) men också direkt rådgivning och behandling via nätet. Vårdgivarna kan få snabbare och säkrare information om patientens tidigare behandlingar, remissvar etc. Den synen saknar jag lite i skolan.

Säkert har vården och socialtjänsten en hel del att lära av skolan också, har inte kommit dit än. Mina fördomar säger t ex att fokus på mål och resultat och effektiv uppföljning kan bli bättre inom det sociala området. Säkert kan vården lära sig en del om behovet av bra ledarskap från skolan. Liksom rektorerna är avgörande för skolans kvalitet så har de motsvarigheter på sjukhusen och vårdcentralerna. Frågan är om man lägger lika mycket kraft på ledarutvecklingen där.

Hur som helst, vi borde hitta former för att lära mer av olika politikområden. Sättet att styra är inte så väldigt olikt, men kulturerna är det. Här finns mycket att göra.

Valfrihet i länet

Äntligen ger Stockholm upp sitt långvariga motstånd mot full regional valfrihet på gymnasiet. Det är verkligen på tiden, moderaterna har varit framgångsrika i sin envetna kamp för elevens rätt att välja skola. Och jag ska säga att det är ingen annan än moderaterna som drivit denna för eleverna självklara rätt.

Historien började för mig redan på 90-talet. Då såg vi hur eleverna försökte komma runt alla regler om kommuntillhörighet för att komma in på den skola de valt. Vi gjorde en ordentlig analys och jag kommer bl a klart ihåg att mer än hälften av eleverna på Södra Latin inte gått i grundskola på Södermalm. Med de då gällande reglerna om närhetsprincip så borde ju alla ha gjort det. Reglerna då inbjöd till att fusk, pengar och kontakter avgjorde var man kom in.

När jag blev ordförande i den regionala samarbetsorganisationen KSL:s utbildningsberedning 1999 så var en gemensam gymnasieregion det som stod allra överst på agendan för mig. Länets moderater var överens, folkpartisterna i Stockholm stad mer tveksamma och socialdemokraterna inte särskilt medgörliga. Det gällde alltså att tjata, tjata och tjata och ta ett steg i taget.

Jag tycker att vi lyckades ganska bra, men inte fullt ut. Vi fick en gemensam intagningsfunktion, vilket underlättade överblickbarheten. Vi började enas om prislistor, vilket är en förutsättning för att valfriheten ska fungera. Och vi tog något steg framåt i hur eleverna skulle tas in. Stockholm krävde dock att Stockholmseleverna skulle gå före länskommunernas elever vid intagningen på Stockholms gymnasieskolor. Efter ett tag släppte de alla program utom de stora Naturvetenskapliga och Samhällsvetenskapliga programmen för fritt sök och ren betygsintagning. Och kommun efter kommun har anslutit sig, från början var det bara de blåa närmast Stockholm, medan socialdemokratiskt styrda kommuner inte ville släppa iväg sina elever över kommungränsen. Ville en Botkyrkaelev promt gå i gymnasiet i Stockholm så var det friskola som gällde, inte kommunal skola. Märklig konsekvens av socialdemokraternas inställning.

Nu blir det fritt sök i hela länet och betygen avgör vilken skola man kommer in på. I grund och botten är det den enda rimliga intagningsprincipen tycker jag. Då är det de egna insatserna som avgör, det är något man kan påverka själv. Alternativet lottning är inte särskilt tilltalande. Alternativet närhet gynnar dem som har råd att köpa lägenheter nära attraktiva skolor eller mostrar som bor nära. De utan kontakter i Rinkeby, Farsta och Haninge gör sin inte besvär.

Nej, betygen är det enda rättvisa systemet och det gäller även för friskolorna. Bra att det äntligen blir den rådande principen.

DN, SvD

Nu kan jag motionera om skolan

Eftersom jag inte är ledamot i utbildningsutskottet längre så kan jag väcka egna motioner i skolfrågor, så är vår arbetsordning.

Mitt utskottsbyte kom lite hastigt på, så det blev bara en det här året och den handlar om att vi borde förnya reglerna för att starta friskola. Dagens regler har varit i kraft i stort sett oförändrade sedan friskolereformen 1992. Nu finns erfarenheter och verkligheten visar att reglerna inte riktigt fyller sin funktion.

Syftet med tillståndsprocessen måste ju vara att se till att trygga utbildningens kvalitet för de elever som går där. Verksamheten ska vara stabil och de som startar friskola måste ha nödvändiga förutsättningar för att klara uppdraget. Det handlar om ekonomi, kompetens och juridik. Att driva skola är inte detsamma som att sälja synålar. Här krävs särskilt kompetens.

Men idag tror jag att man silar bort många som är fullt kompetenta och kapabla att driva skola, samtidigt som en och annan kanske inte borde ha fått tillstånd men som är duktiga på att skriva ansökningar.

Sakligt är det så att endast 38 procent får tillstånd att starta, ibland låter det i den politiska debatten som om varenda en får det. Ser man på tillståndsbesluten så verkar det vara annat än kvalitet, kompetens och stabilitet som avgör. Jag har faktiskt lite svårt att följa en tydlig linje och det känns som om det finns ett drag av godkycklighet över det hela.

Alltså - dags för översyn av hela regelverket! Vi har inte råd att säga nej till goda idéer som förbättrar skolan.

Mot nya uppdrag

Har varit en vecka i New York och massor av saker händer. Regeringen lägger ett efterlängtat förslag om lärarlegitimation, Skolinspektionen kritiserar bristande matematikundervisning på gymnasiet och statsbudgeten presenteras med bl a nya lärlingsplatser.

Och jag får ett nytt uppdrag. Ny mandatperiod innebär att ett nytt pussel ska läggas och det tar ett tag innan alla bitar är på plats. I går kväll valde vår riksdagsgrupp mig till ny gruppledare för moderaterna i socialutskottet. Ser verkligen fram emot det, även om det är vemodigt att lämna utbildningsutskottet. Förhoppningsvis kan jag få ha en liten fot eller i alla fall tå kvar i utbildningsutskottet som ersättare.

Socialutskottet är en stor och ny utmaning med många viktiga frågor. Hela hälso- och sjukvården och läkemedelsfrågorna. Tandvården. Alkohol och narkotika och missbruksfrågorna. Äldrefrågor, fast inte pensioner. Socialtjänsten, ekonomiskt bistånd, fattigdom och hemlöshet. För att bara nämna lite.

Ett saftigt område att sätta sig in i. Lite erfarenheter har jag från tiden i Nacka, den bakgrunden är rätt bra tror jag. Jag har suttit i socialnämnd, tvingats omhänderta barn, sett elände och haft möjligheter att skapa bättre förutsättningar för de som har det sämst. Jag har varit med och utvecklat valfriheten för äldre, funktionshindrade och missbrukande och andra. Bara för att man är behövande så saknar man inte förmåga att bestämma själv.

Jag tror också att det arbete vi la ner i utvecklingsgruppen om Ungas villkor för något år sedan kommer väl till pass nu. Barns och ungas villkor känns som en hjärtefråga. Nu blir arenan socialutskottet i stället för utbildningsutskottet, men engagemanget finns kvar.

Men jag har ändå mycket att lära. Tips på vad jag bör göra och vilka jag borde träffa tas tacksamt emot.

Kristendomen har präglat oss mest

SvD skriver att regeringen i morgon ska presentera nya kursplaner i grundskolan. En uppdatering, konkretisering och modernisering är verkligen välkommen, de har varit för allmänt hållna hittills.

En stridsfråga blir - så klart - religionsämnet. Ska kristendomen ha en särställning eller ska alla världsreligioner ges samma utrymme? De "politiskt korrekta" på vänsterkanten säger att vi nu slopar mångfalden, men det är helt bakvänt.

För mig, som inte är med i någon religiös församling alls, är det självklart att kristendomen är viktigast. Inte bättre, men viktigare. Inte så att det ska vara en återgång till gamla tiders kristendomsundervisning och att undervisningen ska vara bekännande. Det ingen kristen motsvarighet till talibanernas koranskolor det handlar om. Men ingen kan väl förneka att det är just kristendomen som har präglat oss i Sverige mest? 1 000 år går inte spårlöst förbi. Måste vi då inte ägna mest utrymme åt att förstå varför och hur? Allt annat vore ju att förneka vår historia.

Kanske är det just den typen av historie- och kulturlöshet som vänstern vill åstadkomma? Kanske ser de det som ett sätt att förändra samhället i en riktning de önskar? Sudda ut historien och religionen och traditioner, så kan du skapa något nytt... Det försökte man under franska revolutionen och i Sovjet, men det går inte. Människor behöver sin historia, sin religion och sin kultur.

Om man tänker efter så vore det helt uppåt väggarna att inte ge får egen historiebärande religion en särställning. Vi kan inte förstå vår historia och varför vi lever som vi gör bättre, om hinduismen får mer utrymme och kristendomen mindre.

Självklart ska andra stora religioner också finnas med i skolan. Det ena utesluter inte det andra. Men att inte betona våra rötter och det som gjort Sverige till det land det är idag skulle göra oss historie- och identitetslösa. Kultur, religion och språk är det som håller ihop ett land. Vi läser mest om svensk historia, inte indonesisk. Vi läser mest svenska, men även andra språk. Hur skulle det se ut om alla språk och all historia vägde lika tungt?

Aftonbladet, Expressen, TV4, Expressen2,

Pusselbitarna faller på plats

Pusselbitarna efter valet börjar nu falla på plats. Jan Björklund fortsätter som utbildningsminister men får en ny parhäst på departementet i form av Nyamko Sabuni. Det blir en spännande kombination med lite olika ingångar i utbildningspolitiken.

Jan ansvarar för grundskolan, gymnasiet, högskolan och forskningen medan Nyamko tar hand om förskolan, vuxenutbildningen, folkbildningen och jämställdhetsfrågor. Det sistnämnda är viktigt att lyfta upp, skolan ger inte alla lika villkor idag.

Moderaterna får ta över ordförandeskapet i riksdagens utbildningsutskott och den posten går till partiets vice gruppledare Margareta Pålsson. Grattis! Visar att vi på allvar nu ska ge avtryck i skolpolitiken med en så tung och kompetent ordförande. Jag kommer också att arbeta vidare med skolpolitiken, vilket naturligtvis känns stimulerande. Det finns fortfarande så mycket att göra.

Skolfrågor var den viktigaste frågan i valet, enligt SVT:s stora ValU-undersökning. 54% av väljarna angav skola och utbildning som den mest betydelsefulla frågan för partivalet, tätt följt av 53% för jobb och ekonomi. 52% angav att Alliansen har bäst skolpolitik, endast 40% för de rödgröna. Men det kan ändras snabbt. Nu krävs fortsatt förnyelse om vi ska kunna utöka försprånget och moderaterna ska synas mer.

På den röda kanten rapporterar DN idag att Marie Granlund lämnar utbildningsutskottet och att Mikael Damberg blir ny vice ordförande. En skicklig debattör som väl hör hemma lite mer på högerkanten inom socialdemokratin. Borde gå att hitta beröringspunkter mellan oss om viljan finns och han har ett tydligt mandat från sitt parti att göra sig av med flum-oket. Kan vi komma överens, så ska vi naturligtvis anstränga oss för att göra upp också tycker jag.

Miljöpartiets Mats Pertoft åkte ur riksdagen, vem som ersätter honom i utbildningsutskottet återstår att se. Hoppas på en lika kunnig och valfrihetsvänlig person.

DN,

Tillbaka - nystart

I´m back. Efter en intensiv valrörelse har jag tagit paus från bloggande och annat. Fjällvandring några dagar för att rensa hjärnan - underbart även om det var lite väl mycket snö. Städa igenom riksdagsrummet, först var budskapet att alla skulle flytta runt men jag fick sitta kvar.

Idag är det högtidligt öppnande, därefter åter till vardagen. En nystart skulle man kunna säga och det känns skönt att få börja igen.

Valresultatet var så klart en stor glädje för oss moderater och för Alliansen. Även om de andra partierna backade så ökade stödet för Alliansregeringen och de rödgröna backade. Moderaterna har fördubblats på 8 år, vi nådde vårt bästa resultat sen den allmänna rösträtten infördes. Jag blev omvald - stort tack för det! Smolket är att vi inte fick egen majoritet. Men enda gången vi inte får igenom vår politik är om socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet gör gemensam sak med sverigedemokraterna. Vi får se hur ofta det blir.

Skolpolitiken känner jag mig trygg med. Vi i Alliansen är enade och har ett genomarbetat program. De rödgröna är splittrade. Vad sverigedemokraterna vill med skolan, mer än att modersmålsundervisningen ska tas bort och det bara ska vara svensk historia och kultur som det undervisas i, är det väl ingen som vet.

Den första frågan vi tar ställning till är när betyg ska ges och jag är övertygad om att vi vinner där. Det intressanta under kommande år tror jag blir hur länge de rödgröna håller ihop. Eftersom de har så olika syn så har deras gemensamma förslag i skolpolitiken mest varit pliktskyldigt och inte av övertygelse. Orkar och vill de fortsätta ge sken av att vara sams? De har haft väldigt få helt gemensamma reservationer under de gångna fyra åren. Hur ska de göra med friskolor, ordningsregler och gymnasiet framöver?

Min prognos är att de kommer att lägga varsina parti- och kommittémotioner om skolan i höst. Möjligen blir olika delar synkroniserade mellan de tre, men likväl olika motioner där de gemensamma delarna blir delar i olika helheter.

En spännande höst väntar.

Vi har lösningarna på skolans brister

Skolinspektionen skriver idag i en rapport till regeringen att många elever inte får den utbildning de har rätt till. Skolan lider av likvärdighetsproblem och kvalitetsbrister på sina håll.

Engagerad personal finns, men det är ledningen och styrningen som ofta fallerar, menar Skolinspektionen. Stämmer väl med mina intryck också. Många kommuner har ingen medveten tanke i hur man styr för att nå målen. Många rektorer är bakbundna.

Det som verkligen förvånar är att många lärare inte följer läro- och kursplanerna, att undervisningens kvalitet och innehåll brister. En del kan kanske skyllas på obehöriga lärare, men absolut inte allt. Det är ju ledningens ansvar att se till att läroplanen och skollagen följs, kanske borde de säkra det i synnerhet för obehörig personal. Att undervisningen likriktas kring en medelnivå där såväl de som är i behov av extra stöd som de som behöver nya utmaningar lämnas därhän svider också ordentligt. Här finns så mycket att göra.

Apropå undervisningens kvalitet så hörde jag igår ett skräckexempel på P1:s Tendens. Läraren Maja Lundgren på Kvarnbackaskolan i Husby i Stockholm pratade om valet med sina andraklassare. Tant Mona vill ha mer rättvisa medan farbror Fredrik vill att man ska köpa sig det man vill ha i stället, att man kan köpa sig frisk om man har pengar. Eleverna sträckte upp knytnävar och skanderade "Mona, Mona, Mona..." efter lärarens insatser. Skollagen är oerhört tydlig i att undervisningen ska vara saklig och allsidig, den får inte på något sätt vara indoktrinerande. Sannolikt ett enstaka olämpligt tilltag.

Dessbättre har vi konkreta förslag på hur kvaliteten ska kunna höjas, lösningar som de rödgröna inte har. Vi vill genomföra ett Rektorslyft, de rödgröna stoppade intagningen till rektorsutbildningen när de styrde. Vi vill ha mer lärarfortbildning, de rödgröna kommunerna deltar högst motvilligt i den satsningen idag. Vi förtydligar målen i en ny läroplan, miljöpartiet vill inte ens att man ska få kalla det kunskapskrav. Vi ger Skolinspektionen muskler att ingripa mot dålig kvalitet, de rödgröna ville avslå hela skollagen så sent som i juni.

De pratar bara om fler lärare, men det löser ju inget av dessa problem alls. Den enkla lösningen på svåra och komplexa problem fungerar sällan. Fler lärare kan säkert vara bra, och det har kommunerna råd med nu tack vare regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik, men det är inte den stora lösningen på skolans problem.

Jag vill gärna att ett antal kommuner och skolor får tuffa böter och hot om stängning om de inte skärper sig. Ingen elev ska behöva gå i en dålig skola, alla måste få lyckas. Därför hoppas jag på förnyat förtroende för Alliansen på söndag.

SVT, SR, Lärarnas Nyheter,

Peter Eriksson okunnig om den rödgröna politiken

Ikväll är det de rödgröna partiledarnas tur att frågas ut i TV4 och redan efter 3 minuter känner jag ett behov av att reagera.

De börjar prata om skolan. Bra. Men varför är utfrågarna så otroligt dåligt pålästa?

Sahlin&Co hävdar att Björklunds skola stänger dörrar och "tar bort chanser" när man inte kan läsa upp på komvux längre. Det är ett ständigt mantra, låter nästan som att komvux lagts ned. Men en lögn blir ju inte sannare för att den upprepas. Sanningen, enligt Skolverket, är att antalet personer som studerar på komvux nu ökar för första gången på 2000-talet. Komvux är viktigt och behövs. Vi hindrar ingen att få nya kunskaper, utan lagfäster t o m rätten att läsa på komvux.

Nästa fråga är gymnasiet, som de gled över för snabbt. Utfrågaren undrade varför det var så viktigt med behörighet till högskolan för alla gymnasister och inte ha mer utrymme för yrkeskurser. Peter Eriksson sa att så var det inte alls. För honom är det inte viktigt att alla får behörighet till högskolan. Och därmed lät utfrågarna det vara.

Men det är ju just här som en av de största skiljelinjerna mellan Alliansen och de rödgröna finns i skolpolitiken. De hävdar med kraft att alla gymnasieprogram ska leda till behörighet till högskolan. Så här står det i den rödgröna regeringsplattformen, s 10: "Gymnasieskolan ska ge alla högskolebehörighet."

Så är gymnasiet utformat idag och det har lett till massavhop, 25% slutför inte gymnasiet. Det leder i sin tur till hög arbetslöshet, eftersom outbildade och felutbildade har svårt att få jobb. Det ändrar vi nästa höst, då vi får lärlingsutbildning och mer yrkesutbildning som är anpassad till branschernas krav.

Ärligt talat, Peter Eriksson svamlar hejdlöst. Skrämmande. Jag får rysningar, känns inte kompetent alls. Jag vet ju mer om miljöpartiets skolpolitik än deras eget språkrör. Och varför fortsätter inte utfrågarna på detta spår utan droppar frågan?

Mat i förskolan

Igår debatterade jag maten i förskolan. Initiativtagare var Allebarnsrätten, en organisation som verkar för mer kunskaper och opinionsbildning just den offentliga maten.

Viktig och lite bortglömd fråga. De flesta föräldrar jag möter har två krav på sin förskola - det ska vara bra mat och barnen ska vara ute mycket. Ändå är det påfallande ofta just maten som fallerar.

Jag tror att alla partier och politiker är överens om att maten är oerhört viktig, både för den totala kvaliteten på förskolan och för barnens välbefinnande. Den ska vara god, smakrik, näringsrik och ätas i en trivsam miljö. Mat är också kultur och tradition, inte att förglömma.

Frågan vi måste ställa oss är hur vi kan se till att maten blir just så god som vi alla vill. Hur skapar vi de förutsättningarna? Här ser jag skillnader i politiken.

När jag tycker att personalen på förskolorna och skolorna ska få mer att säga till om, så vill de rödgröna lyfta frågan upp till central nivå i stället. Ett av mina första beslut som politiker i utbildningsnämnden handlade om att vi skulle fastställa skolmatsedeln i Nackas skolor. Är detta verkligen ett politiskt beslut? Är det inte bättre att låta skolorna själva få bestämma vad de ska äta?

Då handlar det om att ge förutsättningar för skolorna och förskolorna att kunna ta ansvaret. Kompetens och självständighet är nyckelord. Stärk skolköken, vi moderater har pratat om ett Skolkökslyft. Det är också en statusfråga. Se till att skolorna har möjlighet att anställa utbildade kockar och kan laga maten på plats om de vill det. Eller köpa maten på restaurangen brevid om de vill det. Se till att de slipper den centralkokta blomkålen och de färdiggjorda potatisbullarna om de vill det.

Låt oss som föräldrar bli medvetna konsumenter, som kan ställa krav på barnens förskolor att ha riktigt bra mat. Valfriheten är avgörande för att det ska fungera.

Jag har varit på några debatter nu i valrörelsen och tyvärr anpassas ofta budskapen efter åhörarna. Igår var maten det viktigaste av allt. På en annan debatt var pedagogisk mångfald viktigast. På en tredje debatt var det fritidspedagogernas ställning. Och på en fjärde...

Jag försöker hålla mig till samma linje hela tiden. Vi måste ha tydliga mål och en skarpare inspektion och framför allt lyfta ledarskapet och lita på personalen. Centrala detaljregler tar bort kreativitet och lokal frihet och bakbinder skolorna.

Så var det med de sk Wärnerssonpengarna för 10 år sedan. Då gick det ut centrala direktiv och pengar för att det skulle bli fler vuxna i skolan. Det gjorde att annat fick stryka på foten - fortbildning, läromedel, utemiljö. Och - självklart - maten. Nu är de rödgröna inne på samma linje igen, detaljreglera hur pengarna ska användas och misstro personalen. Jag tror inte på det den här gången heller.

För övrigt fick vi en fantastiskt god lunch för 11 kronor (vad den kostar på förskolan brevid). Det var kocken Karolina Sparring på förskolan Eurenii som lagat och visade vad man kan göra med stor kompetens och mycket engagemang men lite pengar. Varför kan inte alla förskolor se ut så?

Rödgrön utbildningsminister?

Alla opinionsmätningar pekar tydligt på att Alliansen får fortsatt förtroende. Bra! Men det är ju ändå lite roligt att spekulera i hur det skulle se ut med de rödgröna vid makten. Inte för att det skulle hända, men ändå...

Vem skulle Mona Sahlin utse till utbildningsminister?

Ylva Johansson lanseras friskt. Hon verkar ha livliga anhängare i lärarfacken. Men kommer de inte ihåg hennes tid som skolminister på 90-talet? Det gör jag. Då hände ingenting som förbättrade skolväsendet. Tvärtom, det var då som raset tog fart. Hon lovade och pratade, men levererade aldrig något. Jo, två saker. Hon rev snabbt upp betygssystemet och försämrade för friskolorna, tog bl a bort kravet att elever med särskilda behov skulle få extra pengar med sig om de valde friskola.

Sen var det mest en massa prat om Kunskspslyftet. Det hade kunnat vara en stor satsning på att höja kompetensen hos människor, men alltför ofta handlade det om att dölja arbetslösheten. Jag minns hur förnedrande många tyckte det var att bygga ställningar med sugrör, att gå en datorkurs där deltagarna kunde mer än läraren etc. Visst fanns det bra utbildningar också, men fokus var på kvantitet och inte kvalitet.

Johansson skrev på DN Debatt 12 april 1998 att "dåliga skolor ska kunna straffas". Sanktioner mot kvalitetsbrister och otillräckliga resultat skulle införas. Det var precis det vi moderater krävt, det hade varit ett verkningsfullt instrument mot dåliga skolor. Men så blev det aldrig. Hon genomförde det inte och ingen av hennes efterträdare heller. I stället fortsatte kvaliteten att sjunka.

Jag hoppas verkligen att ingen vill ha tillbaka henne som skolminister.

Övriga socialdemokrater då?

Marie Granlund verkar avpolletterad. Hon är mest emot, svårt att se hennes visioner och vad hon egentligen är för. Inte så mycket nytänkande där heller, det skulle socialdemokraterna behöva.

Den som vill ha nytänkande tittar på Robert Noord, oppositionsråd i Haninge. Under förra mandatperioden tog han initiativ till att börja mäta elevernas kunskapsutveckling från början och gjorde då upp med de låga förväntningar på elever i förorterna som florerade. Gott så, men det var en linje som moderaterna lanserat redan tidigare och man blivit överens om. Men han är helt isolerad inom socialdemokratin. Drömmen om Robert Noord är mer drömmen om en borgerlig skolpolitik men med rödgrön regering. Den ekvationen går aldrig ihop.

Troligare är det kanske att något av de andra rödgröna partierna får ansvaret för skolan. Jag ser tre skäl till att det vore rätt sannolikt. Socialdemokraterna prioriterar inte skolan särskilt mycket, de har inga starka, profilerade och kunniga företrädare och har inte lyckats förnya sin skolpolitik utan är djupt internt splittrade.

Lars Ohly vore en högst tänkbar rödgrön utbildningsminister. När jag för fram det så häpnar många. Men varför inte? Den som röstar på socialdemokraterna röstar också på Lars Ohly i regeringen och någon tung post måste han ju få. Finansminister eller utrikesminster tror jag inte på, de verkar dessutom vikta åt andra och då finns ju det tunga utbildningsdepartementet kvar. En av hans viktigaste frågor i den här valrörelsen har ju varit att ge sig på valfriheten och friskolorna. Det vore en vänstersväng som heter duga, en uppgörelse med allt som nu pågår i skolan. Läxförbud, bort med betygen, avveckla valfriheten och ös skattepengar över allt.

Eller Rossana Dinamarca, vänsterpartisten i utbildningsutskottet. Arg och röd.

Blir det miljöpartiet som får ansvar för skolfrågorna ligger nog Peter Eriksson nära till hands. Hans meriter från Kalix förskräcker dock. Under hans tid som kommunalråd i början av 2000-talet sjönk elevernas resultat kraftigt och SALSA-värdena var sämst i landet. Inget upplyftande, men kanske inte heller så förvånande att kunskapsresultaten sjunker under mp-styre eftersom de prioriterar annat i skolan i stället.

Nej, det känns väl säkrare att fortsätta med Alliansens skolpolitik en mandatperiod till.

Skoldebatt på Centralen

Miljöpartiets Mats Pertoft bjöd in mig till en skolpolitisk debatt på Centralen i lördags. Trevligt initiativ och trevlig debatt. Tack för det!

M och Mp står inte så långt ifrån varandra i olika skolpolitiska frågor, t ex i synen på valfrihet och skolors självständighet. Mitt problem, eller snarare miljöpartiets problem, är att de sitter i knät på Lars Ohly. De rödgröna lockar liksom fram det sämsta hos varandra.

S har försökt anpassa sin skolpolitik till oss och vill ha tydligare kunskapsfokus och mer ordning. Men de tvingas till reträtt av V och Mp, t ex när det gäller betygen och tryggheten. Betyg ska inte ges förrän i 7:an, trots att S tidigare accepterade vårt förslag om betyg i 6:an. Och V och Mp vill förbjuda kvarsittning, skolk i betygen, drogtester och flyttning av mobbare. Var ska det sluta?

Mp har vi däremot gjort upp med historiskt när det gäller valfrihet och friskolor, men de tvingas nog till reträtt nu av S och V. Varför är de annars så tysta? De kan ju inte driva sin egen linje, utan måste ha med Lars Ohly. Jag skulle tro att Mp också innerst inne välkomnar våra förändringar i gymnasiet, som innebär att praktiska ämnen graderas upp, att det inte bara är akademiska kunskaper som ska räknas. Det borde vara något som tilltalar miljöpartister. Men de tvingas ge efter för V och S även här, gymnasiet ska göras ännu mer teoretiskt för alla.

Vare sig jag eller åhörarna fick några klara svar av Mats Pertoft tyvärr. Men det är ju också klargörande på sitt sätt.

3 debatter

Jag har medverkat i tre debatter de senaste dagarna. En rolig del av valrörelsen. Men varför kan man inte sprida politiken lite jämnare över åren?

Organisationen "Vetenskap och Allmänhet" har gett ut en liten bok om värderingar till vetenskap och forskning där jag är en av nio intervjuade personer. Teckningen brevid är därifrån. Vid boksläppet diskuterade jag med Helle Klein och Sören Holmberg en undersökning om folks inställning till vetenskap.

Det visar sig t ex att det finns samband mellan politiska sympatier och inställning till forskning. Ungefär 70% av sympatisörer till Fp, M och FI anser att ökad satsning på forskning ger ett bättre samhälle, men bara drygt 40% av sverigedemokraterna och piratpartisterna. S-sympatisörerna har förvånansvärt låg tilltro till forskningen, bara 51% tror på den som en väg för att skapa ett bättre samhälle.

Microsoft arrangerade en debatt där kanadensiska skolreformatören Michael Fullan var huvudattraktion. Han beskrev framgångsreformerna i Ontario och mycket av vad de gjort verkar handla om vad forskningen i Sverige kallar "framgångsrika skolor", dvs starkt ledarskap, tydligare mål och uppföljning, höga förväntningar och gott förtroende. Jag skulle kommentera detta i en paneldiskussion efteråt. Erfarenheterna från Nacka är väldigt värdefulla, jag skulle kunna säga att vi gjorde det han pratade om.

Lite förvånande att så stor del av auditoriet inte trodde att det spelar någon roll för skolan vilket parti man röstar på. Det kan jag lova att det gör, även i detta avseende. Jag har besökt så många S-kommuner där skolorna är bakbundna av kommunbyråkratier och stadsdelsnämnder. Styrningsfrågorna är avgörande, men lite bortglömda. Om jag fick bestämma skulle vi tydligare markera tilltro till personalens förmåga och kompetens, både från statens och kommuernas sida.

Ett perspektiv som Fullan tog upp som självklart är viktigt är förotrende. Förtroende mellan ledning och medarbetare, mellan politik och profession. Det kan jag sakna lite idag. Tyvärr blir klimatet lite för polariserat, men det kanske är så när man förändrar? Det finns alltid de som försvarar det bestående och ska man vrida utvecklingen åt ett annat håll så känner sig en och annan trampad på tårna. Mycket av det vi gjort känner jag dock ett väldigt stort stöd för i skolan - betygen, nya lärarutbildningen, nya gymnasiet, nya skollagen etc. I sak är vi ganska överens med lärarna och rektorerna. Det kanske vi skulle markera lite oftare?

Den tredje debatten handlade om fritidshemmen, ordnad av fritidspedagogutbildningen på Södertärns högskola. 2 timmar fritidsdebatt - det har man inte särskilt ofta, men det var bra att den kom till stånd. De känner sig bortglömda och osedda, det med rätta. De rödgröna lovade mycket, men de har inte levererat ett dugg under denna mandatperiod i de kommuner där de själva styr. Tror att det är ett kollektivt problem fritidshemmen inte uppmärksammats, något vi alla får ta åt oss av. Vår ambition är att öka andelen fritidspedagoger till minst 50% och vi tror att den nya utbildningen gör rollen mer distinkt.

DN,

Arvidsjaur bästa skolkommun

Lärarförbundets ranking visar att Arvidsjaur är landets bästa skolkommun. Grattis Arvidsjaur!

Men jag blir alltmer fundersam över hur rankingen görs, vilka parametrar som Lärarförbundet bedömer viktiga.

Att Luleå och Olofström ligger på 10-i-topp-listan förtar lite värdet av alltihop. Olofström dömdes ut av Skolinspektionen för något år sedan för omfattande kvalitetsbrister. Det saknades ett systematiskt kvalitetsarbete och man uppfyllde inte lagarnas krav på flera områden. Har man verkligen hunnit åtgärda det nu så att skolorna ligger i topp i landet?

Luleå har gjort omfattande neddragningar och sparkat massor av lärare. Friskolorna motarbetas kraftfullt av kommunen. Det är fler elever i Luleå som inte når målen på de nationella proven än i landet som helhet. Hur kan det bli en föregångskommun?

Det verkar som om kostnader och lärartäthet är viktigare än resultaten, vilket blir lite märkligt. Det är ju ändå resultaten och om man når målen som är avgörande. Hur kommer det sig att kommuner där nästan alla når målen i nationella prov och får höga betyg ligger långt ned i rankingen? Varför finns inga Stockholmskommuner med, trots att betygen är höga, SALSA-värdena väldigt positiva?

Det borde inge viss skepsis när det mest är väldigt små kommuner som placeras högt. Arvidsjaur, Pajala, Vindeln, Mörbylånga, Norsjö - kanske spelar några enskilda lärare avgörande roller i dessa kommuner eftersom det inte finns så många elever. I Arvidsjaur gick 59 elever ut nian i hela kommunen. Det säger inte så mycket om styrningen och skolpolitiken i de fallen.

Jag tror att det vore bra om Lärarförbundet går igenom sina rankingkriterier så att de ger en lite mer rättvisande bild. Gärna utifrån elev- och föräldraperspektiv och inte bara ett fackligt perspektiv. Varför inte ta med vilken mångfald av aktörer det finns i kommunen, exempelvis? Nuvarande ordning missgynnar kommuner som har familjedaghem. Är det verkligen rätt?

SvD, DN, Lärarnasnyheter, Aftonbladet, Ab2, Expressen, Norran, Sydsvenskan,

Man ska ha rätt incitament

Alla behöver vi drivkrafter i livet. Att skaffa utblidning och jobb. Att utföra jobbet på ett bra sätt. Lön är självklart en viktig drivkraft, om än inte den enda. Jobb skapar också sammanhang och tillhörighet, utmaningar och meningsfullhet, kollegor och kanske livskamrat.

Dagens fp-utspel om stopp för bonusar i skolan ger anledning till en del funderingar. Vad finns det för drivkrafter egentligen i skolan?

Incitamenten måste styra rätt. Precis som Anders Borg kritiserade bonusar i bankvärlden förra året för att de premierade för stort risktagande så ska man inte ha bonusar i skolan som leder till att lärare och rektorer sätter för höga betyg, betyg som inte motsvaras av elevernas kunskaper.

Samtidigt behöver även lärare och rektorer incitament för att driva skolutvecklingen åt rätt hål. Vi i Alliansen vill ha en skolbonus för att premiera duktiga skolor i utanförskapsområden. Vi har infört en SFI-bonus för invandrare som snabbt lär sig svenska. Jag tycker att duktiga medarbetare i skolan måste ha bättre lön än de som inte är lika duktiga. Extra goda insatser ska belönas lite extra.

Det verkar helt befängt att ha system som bygger på att rektorerna, och kanske även lärarna, får lön som är direkt kopplad till vilket betyg eleverna får. Det skulle verkligen ge upphov till betygsinflation. Förstår Björklunds reaktion i det avseendet. Misstänker dock att det inte finns så många sådana konkreta exempel. Något?

I Nacka har alla rektorer resultatkontrakt med sin chef. Det handlar om ekonomi, medarbetarnas nöjdhet, elevernas/föräldrarnas nöjdhet och resultat samt individuella mål för varje rektor. Man väger in flera viktiga dimensioner i uppdraget. Hur väl rektorerna lyckas avspeglar sig sedan i lönekuvertet. Det ger commitment och det är en av orsakerna till att Nackas skolor tillhör landets bästa.

Några avslutande ord om betygsinflation, ett ord som är på modet nu. Ohly skyller på friskolorna (de verkar vara roten till allt ont i hans värld). Men jag minns min egen gymnasietid, då hette det förstås inte betygsinflation utan att det var "enklare att få bra betyg på vissa skolor". Det är samma sak och inget nytt fenomen. Oavsett bonusar och friskolor så behöver vi skarpare kontrollmekanismer för att betygssättningen ska bli rättssäker. Det har de rödgröna aldrig levererat eller efterfrågat.

SR, SVT, DN,

Alliansen vinner skolfrågan

Äntligen en partiledardebatt i TV om skolan. Viktig framtidsfråga, bra att den lyfts till absolut högsta politiska nivå.

Fredrik Reinfeldt påminde på ett bra sätt om hur skolan såg ut förr, när han och jag gick där på 70- och 80-talet. Han satte in frågorna i sammanhang och visade engemang. Ofta är det så i debatten att de problem vi ser idag verkar har uppstått nyligen. Men i den skola jag gick sopades också problem under mattan och det var ständiga diskussioner om att man enklare fick bättre betyg på vissa skolor. Skolan var inte särskilt likvärdig, men däremot väldigt likadan överallt. Nu åtgärdar vi det.

Lars Ohly påstår att vi tagit bort elevinflytandet i skolan. My God, vad får han allt ifrån? Men jag och en (fd?) kommunist har ju olika demokratisyn, förstås. Elevdemokratin finns verkligen kvar, den är självklar och viktig.

Mona Sahlin mumlade lite tyst att Maria Wetterstrand får bestämma om det ska finnas kvarsittning och det vill hon inte ha. Fast det tyckte S när vi röstade om skollagen i juni. Det blev en eftergift för Mp...

Betygsdebatten var inte så klargörande. Varför pressades inte de rödgröna om hur deras betygssystem ska se ut? Wetterstrand sa att "om" man ska ha graderade betyg... Ska man det, då? Hur ska deras betygssystem se ut?

Det var bättre diskussion om valfrihet och friskolor, här hettade det till. Segregation är ett allvarligt problem, men man bryter den inte genom att ta bort valfriheten, sa Reinfeldt. Här syns en stor skillnad mellan Alliansen och de rödgröna. Ohly tycker att "valfrihetens pris är för högt". Slutsatsen måste ju vara att han vill ha en starkt centralistisk och planekonomisk modell utan valfrihet även om han inte erkände att det är konsekvensen.

Synd att gymnasiet inte kom upp mer än bara i förbifarten i början. Det är stora avhopp och många misslyckanden, det hade förtjänat att diskuteras mer. Långt in i vänsterleden finns en uppslutning kring den förändring vi vill genomföra.

Mitt bestående intryck var att Wetterstrand var talande tyst under valfrihetsdiskussionen. Hon protesterade inte alls mot Ohlys linje. Slutsatsen är att Mp vunnit dragkampen om att ta bort ordningsregler i skolan och förlorat om friskolor. Där har V vunnit i stället. Det har utlovat gemensamma besked, men inget kommer. Vad är det de ska göra som de inte vågar berätta för svenska folket?

Expressen, Expr2, Aftonbladet, SvD, DN, GP, Ab2, Expr3,

Bröstmjölkspumpsvänstern

Vissa saker kommer man ihåg långt efter en valrörelse. Moderaternas valaffisch från 2002: "Rösta på din frisör" är en sån. Helt obegriplig. Så gick det som det gick också.

I gårdagens partiledarutfrågning av Lars Ohly fick vi något som blir en klassiker från årets valkampanj. Bröstmjölkspumpen. Han vill inte bestämma när mammor ska sluta amma, sa han. "Man kan ju använda bröstmjölkspump." Så försvarar han sin självpåtagna rätt att inkräkta i vårt familjeliv. Det är så korkat att man inte tror att det är sant.

Tack, Lars Ohly. Du fick mitt adrenalin att rinna till och påminde om att det spelar roll hur man röstar. Kampen för frihet är inte över än.

Jag har svårt att förstå hur politiker kan tycka att det är okej att ta på sig rollen att bestämma hur föräldrar ska leva sina liv. Varje familjesituation är unik och varje familj vet själv vad som är bäst för just dom. Men de rödgröna tycker sig minsann veta bäst.

Jag avskyr deras förmyndarattityd. Den syntes tydligt när vi införde möjligheten att vara dagmamma/dagpappa åt sina egna barn i Nacka 2006. De var våldsamt emot. Gårdagens intervju var avslöjande i så motto att de rödgröna döljer sina egentliga avsikter. De verkar skämmas för sin politik eftersom de inte deklarerar vad de ska göra. Alla tre vill kvotera föräldraförsäkringen, men ändå säger de inget om vad som väntar. Hade de väntat sig att det skulle vara tyst så att de skulle kunna smyga igenom en förändring efter valet?

Sahlin låter meddela att uttalandet var "mindre smart". Då menar hon uttalandet, inte själva förslaget. Det står hon bakom. Hon vill också kvotera föräldraförsäkringen.

Varför ska man kunna välja förskola åt sina barn om man inte kan bestämma vem som ska vara föräldraledig och hur länge? Valfrihet är inte att politiker väljer, utan att människor väljer själva hur de vill leva sina liv.

PS. Andra minnesbilder (hittills) från årets valrörelse är butler i tunnelbanan, pajas på ålderdomshemmen och ny vikarieskatt. Kanske blir det fler.

SvD, SvD2, SvD3, DN, Aftonbladet, Ab2, Expressen, Expr2,

Ohlys skola skrämmer

Tittar på partiledarutfrågningen av Lars Ohly och adrenalinet rinner till.

Han ogillar betyg och vill helst bli av med dem. Sjunkande behörighet till gymnasiet menar han beror på friskolorna, de som tar pengar från den gemensamma skolan. På frågan om man kan lära sig något av de fristående skolorna svarade han nej. En kvarts miljon barn och deras föräldrar fattar inte sitt eget bästa.

Det nästan lyser hat ur ögonen på honom när han pratar om friskolor och den valfrihet som den möjliggör.

Undrar hur han förklarar att 14% av eleverna i Borlänge inte blev behöriga till gymnasiet trots att bara 1,3% går i friskolor. I Emmaboda, Hagfors, Högsby och Mellerud går 0,0% i friskolor och 16%, 21% respektive 23% respektive 25% är obehöriga till gymnasiet. I Solna och Sollentuna går ca 24% av eleverna i friskolor och endast 8% är obehöriga till gymnasiet. Kanske beror det på att de förstnämnda kommunerna styrs av de röda och de andra av oss blå?

Det finns ju ingen logik alls, han är helt ute och cyklar, vet inte vad han pratar om. Kör bara trist klasskampsretorik. Hur ska det gå i regeringsställning? Med tanke på glöden i engagemanget mot friskolor så kanske Ohly aspirerar på utbildningsministerposten? Varför ger inte de rödgröna gemensamma besked om friskolorna? Vad säger miljöpartiet?

Annars var det bara skatter, skatter och skatter. Förstår inte hur han får ihop logiken i att miljonärspensionärer och elitfotbollsspelare ska få sänkt skatt men vårdbiträden och lärare ska få högre skatt. Det är välfärd, det.

Fler obehöriga till gymnasiet

Skolverket redovisar idag preliminär statistik som säger att något färre elever blev behöriga till gymnasiet nu i höst. 11,9% av niondeklassarna, nästan 14 000 elever, klarade inte de ganska lågt stälda kraven på att få godkänt i svenska, engelska och matematik.

Första året elever gick ut med de nya betygen var 1998. Då blev 91,4% behöriga till gymnasiet. Sen har det varit ett sluttande plan.
1999: 90,3%
2000: 89,4%
2001: 89,2%
2002: 89,5%
2003: 89,9%
2004: 89,6%
2005: 89,2%
2006: 89,5%
2007: 89,1%
2008: 88,9%
2009: 88,8%
2010: 88,1%

Trist utveckling, men det visar samtidigt att Alliansens skolpolitik måste få fortsätta för att få genomslag. Nya kursplaner, nationella prov i trean, nya skollagen etc har inte fått genomslag eller ens hunnit genomföras än. Det tar tid att vända en atlantångare.

Vilka förklaringar kan finnas till de sjunkande resultaten? Skärpt kontroll av Skolinspektionen och diskussionen om betygsinflation kan ha gjort lärarnas bedömning lite strängare. Större andel invandrarelever utan skolbakgrund i sina gamla hemländer kan också påverka lite på marginalen.

Skolverket konstaterar att det finns stora skillnader mellan kommunerna, men den rapporteringen kommer först i november. Varför ska det behöva ta så lång tid? Statistiken hittills visar dock att det är stora skillnader på röda och bå kommuner. Sundbyberg kan ju tjäna som exempel. 2006 var 91,6% behöriga till gymnasiet. 2009 var det bara 85,7%. Kanske har den skillnaden förstärkts också under förra läsåret? Medelbetygen skiljer sig väsentligt.

Skolpolitiken är i stor utsträckning kommunal. Vem som styr i kommunen spelar stor roll.

SvD, DN, Aftonbladet,

Lägst lärartäthet i rödgröna kommuner

Ett viktigt moment i ett val är att ställa de styrande till ansvar för vad de gjort eller inte gjort.

Vi har gjort en sammanställning av utvecklingen inom skolan under den senaste mandatperioden, ett slags bokslut av hur resultat, ekonomi, lärartäthet etc förändrats i kommunerna i Stockholms län. Moderaterna är med och styr i 20 av kommunerna, socialdemokraterna i 6.

Skillnaderna är större än jag trodde och klyftan ökar. De blå kommunerna stiger, de röda sjunker eller står och still och stampar som bäst.

Resultatmässigt, det som är allra viktigast, är skillnaderna som störst. I 19 av 20 M-kommuner når fler målen i alla ämnen, men bara i 2 av 6. I den återstående M-ledda kommunen (Upplands Väsby) beror skillnaden på att tre skolor knoppats av, så underlaget är inte längre detsamma. I genomsnitt når 81% av eleverna målen i alla ämnen i de moderatledda kommunerna, men bara 69% i de socialdemokratiskt styrda.

Genomsnittsbetyget i M-kommunerna har ökat från 213 till 221. S-kommunerna har rört sig från 201 till 202. Ingen av S-kommunerna når ens upp till riksgenomsnittet. Tar man hänsyn till social bakgrund så vinner M-kommunerna också, de sk Salsavärdena är betydligt högre.

Skolverksstatistiken visar också att den lägsta lärartätheten finns i S-kommunerna. Det förvånade, för retoriken säger ju något annat. Utgångsläget före valet var lika stor lärartäthet, 7,4 lärare/100 elever. I S-kommunerna har lärartätheten sjunkit till 7,0 men bara till 7,3 i de moderatledda. De rödgröna har långt från retorik och löften till konkret handling. De har ju haft chansen att öka lärartätheten, med gjort motsatsen. Hur trovärdiga är då de nya vallöftena?

När det gäller resurser, då? Vi satsar ungefär lika mycket på skolan, 83 000 kr/elev. Men det skiljer hur pengarna används. M-kommunerna satsar 1 400 kr mer på undervisningen för varje elev, och det är ju undervisningen som är skolans kärnuppgift. Man skulle kunna säga att man får mer värde för pengarna med moderat ledning.

Jag hoppas att väljarna i Sundbyberg frågar sig varför de styrande socialdemokraterna har genomfört den största neddragningen på lärare i hela länet? I Nynäshamn kan de fråga varför socialdemokraterna satsar minst på undervisning i hela länet. I Sigtuna blir den givna frågan varför allt färre elever klarar alla ämnen, när socialdemokraterna lovade motsatsen?

Haninge, Huddinge, Järfälla, Solna och Stockholm är exempel på kommuner där utvecklingen går åt rätt håll sedan moderaterna fick förtroende att leda kommunen i senaste valet. Varför kan inte Sundbyberg?

Eleverna är värda moderat skolpolitik. De rödgröna har försökt, men misslyckats. Nu är det dags att släppa fram andra krafter som kan förbättra skolan. Eleverna i Södertälje och Nynäshamn måste få samma chans att lyckas som eleverna i Nacka och Solna. Det handlar om fler lektioner, bonus till bra skolor i utanförskapsområden, modernisera skolan och kompetensutveckla lärarna.

Waldorfdebatt

Igår kväll hade föräldraföreningarna vid Waldorfskolorna bjudit in till debatt. God stämning, även om vi inte var riktigt överens allihop. Det som alltid retar mig på sådana här tillställningar är debattanter som anpassar budskapet till publiken eller talar om vad man själv tycker.

Jag satt inte i panelen för att tala om vad Mats Gerdau tycker, utan för att representera moderaterna och deklarera hur vi resonerar. Mats Gerdaus personliga åsikter är rätt ointressanta i det sammanhanget. Men så resonerar inte alla. Vänsterpartisten sa att hon "värnar och vill främja friskolorna". Det är ju jättebra, men då måste hon ha hamnat i helt fel parti. Det finns inte ett enda förslag från vänsterpartiet om att värna och främja friskolor, vare sig i riksdagen eller Stockholm. Däremot mängder av förslag som hotar både valfrihet och friskolor. Sänkt skolpeng, minskat friutrymme, vinstförbud, krav på att alla skolor ska drivas av det offentliga och kommunalt veto vid nyetablering är bara några exempel.

Oppositionsborgarrådet Roger Mogert representerade socialdemokraterna men försvarade inte deras omsväning som innebär att de vill ha nationella prov i trean. "Ett sjunkande vrak" sa han att den linjen var.

Diskussionen handlade mest om två frågor som Waldorfrörelsen är upprörda över. Det ena är att alla skolor nu måste göra nationella prov i trean, vilket de ser som ett ingrepp i deras pedagogik. Det andra är att Waldorflärarhögskolan blivit av med sin examinationsrätt.

Jag har lite svårt att förstå den våldsamma aversionen mot nationella prov. Här möts vi inte alls, kanske är det för mycket förutfattade meningar om vad detta innebär? Jag tycker att vi ska ställa samma krav på alla skolor, vilket innebär att man ska följa läroplanen, ha elevhälsovård, erbjuda ett visst antal lektioner etc. Vägen fram till målen ska vara fri för skolorna att utforma, men vi måste ha några kontrollstationer längs vägen. Skattebetalarna lägger 200 miljarder kronor på skolväsendet och har rätt att veta hur det går. Vi föräldrar har rätt att veta hur det går och vad man väljer mellan. Att slippa göra proven är ingen option för mig.

Däremot är det trist att Waldorflärarutbildningen lagts ned. Det beror dock på att Stockholms Universitet avbröt samarbetet eftersom de inte ansåg att utbildningen uppfyllde kvalitetskraven. Det var inga politiska beslut bakom. Nu måste Waldorflärarhögskolan finna en ny samarbetspartner och visa att man håller akademisk och vetenskaplig kvalitet, det får man inte tumma på.

Tunn soppa från de rödgröna

Dagen före vallokalerna öppnar kom den äntligen, de rödgrönas valplattform. Vad besviken jag blev. Kan de inte bättre än så? Den rödgröna röran har blivit en tunn soppa.

Jag saknar visioner och svar. Höga ambitioner räcker liksom inte, man måste tala om hur man ska komma dit också. Och vem som ska betala. Skolan var som vanligt styvmoderligt behandlad.
Att ha ambitionen att Sverige ska nå världstoppen i framtida PISA-undersökningar är ju bra. Men hur? Det är ju inte brist på ambition som gjort att Sverige åkt rutchkana i 15 år, utan brist på konkreta åtgärder och bortprioritering av kunskapsuppdraget. Hur blir det nu då, ska de nationella proven bort som vänstern vill? Kunskapskraven i trean - ska de också bort? Där mörkar de. Varför satsar de 100 miljoner mer på hemspråk när PISA i första hand gäller matematik och naturvetenskap?

Synd att inga rödgröna var med på IFAU-konferensen igår. Där konstaterades att lärarkompetens avgör kvaliteten och eleverans resultat. Lärartäthet sågades som relevant kvalitetsmått helt och hållet av den samlade forskningen. Men de rödgröna satsar precis tvärtom.

"Vi vill investera i ett kvalitetsprogram för skolan, med ambitionen att lärartätheten ska öka till nio lärare per 100 elever." Vad blir det - en halv lärare till per 100 elever? Varför inte intressera sig mer för vad de redan befintliga lärarna kan och gör? Eller hur många lektioner eleverna får? Lär man sig köra bil bättre om det sitter en lärare till i bilen eller behöver man kanske fler körlektioner?

"Högre kvalitet går inte att uppnå utan fler anställda i välfärden." Jo, personalens kompetens är ännu viktigare men där satsar de inget. Och vi ser ju att det inte deltar i Lärarlyftet i särskilt stor utsträckning idag, de verkar inte bry sig riktigt. Jag vill ha mer fortbildning för lärarna och fler lektioner, det betyder mycket mer.

Och gymnasiet blir nästan parodiskt. "Många unga som inte får jobb saknar en fullständig gymnasieexamen." Äntligen inser de detta, som vi har tjatat om det och nu åtgärdar. Men deras slutsats är ju bakvänd. I stället för att se till att de får en bra utbildning i gymnasiet, så ska ett Ungdomslyft införas. Vi kommer redan 2011 att införa ett Ungdomslyft för att ge unga arbetslösa möjlighet att läsa in gymnasiet." Den möjligheten finns ju idag via komvux, glömt bort det? Det finns en sån statisk syn i deras värld, en slags självklarhet att många måste slås ut som sedan ska hjälpas upp igen. Varför inte göra rätt från början och undvika misslyckanden?

Det var mycket som fattades i plattformen, många frågor som inte blev besvarade. Inte ett ord om friskolorna och valfriheten. Inte ett ord om arbetsro i skolan. Inte ett ord om skolornas självständighet eller ledarskapets betydelse. Oenigheten lyser mellan raderna. Det är vad som INTE står som är intressant. Därför är väl skolpolitiken och rättsområdet så kort, de kom inte överens eller vågar inte tala om vad de ska göra.

Däremot svarar de på en fråga som egentligen aldrig ställs - sänkta avgifter i förskolan. Att sänka maxtaxan till 900 kronor i månaden från dagens 1 260 kr skulle kosta över 2 miljarder. Är det verkligen väl använda pengar? Det skapar inga jobb. Det höjer ingen kvalitet. Det gynnar bara höginkomsttagare, låginkomsttagarna får inget. Nej, det leder bara till höjda skatter och möjligen också lägre kvalitet. Det såg vi av förra maxtaxesänkningen, kvaliteten sjönk på många håll eftersom det inte var finansierat fullt ut.

De rödgröna verkar vara desperata i jakten på väljare - allt ska bli gratis. Gratis på muséer. Gratis tandvård. Snart gratis i hemtjänsten och förskolan. Sänkta skatter för folk som inte jobbar, men höjda för alla andra. Det är ju inga satsningar på välfärden, utan populistiska försök att köpa väljare.

Nej, jag blev rejält besviken, men samtidigt lite upplivad. Vi måste se till att deras program aldrig får prövas. Nu måste vi jobba ännu hårdare för att övertyga väljarna om att det är Alliansen som har svaren på framtidsfrågorna och det ledarskap som behövs.

SvD, SvD2, SvD3, Aftonbladet, DN, DN2, Expressen, Expr2, Expr3, SVT,

Frizoner eller hemspråk?

Morgon-TV rapporterar att de rödgröna vill ha mer hemspråk i skolan. Eleverna ska få rätt till mer modersmålsundervisning, 9 år mot dagens minimikrav på 7 år. 100 miljoner kostar det.

Konstig prioritering tycker jag. Är det verkligen skolans största problem att eleverna inte lär sig tillräckligt med arabiska?

Av de 7 565 eleverna som fick betyg i modersmål våren 2009 var det 3,5% som inte nådde målen. 45% fick MVG. Ganska hyfsat. Inget annat ämne har bättre resultat.

I matematik var det 7,4% som inte nådde målen och endast 13% fick MVG. I svenska som andraspråk (som många som läser modersmål också läser) är situationen ännu värre. 25% nådde inte målen och endast 5% fick MVG. De rödgröna vill förbättra det som uppenbarligen fungerar hyfsat men inte göra något åt de stora bristerna.

Vi moderater vill förstärka framför allt matematiken, men även svenskan. Fler lektioner i matte är viktigare än fler lektioner i modersmålet, här är förbättringsbehovet så mycket större. Gårdagens Alliansförlag om bonus för de skolor i utanförskapsområden som lyckas väl, i bl a svenska, är raka kontrasten mot de rödgröna. Vi löser verkliga problem, de rödgröna öser pengar. Vi bryter segregationen med ekonomiska frizoner och bättra svenskkunskaper, de satsar på hemspråk... Kan det bli tydligare?

Man kan också se hur deltagandet i modersmålsundervisning ser ut idag, Skolverket har bra statistik. 19% av eleverna är berättigade till modersmål, ungefär hälften av dem deltar. Om man jämför blåa och röda kommuner ser man att det i genomsnitt är ungefär lika stor andel som är berättigade till modersmål, men att fler deltar i de moderatledda kommunerna. Kanske skulle de rödgröna städa i eget bo först?

SVT, DN, SvD,

Rödgröna retirerar om gymnasiet

De rödgröna har enats om att inte riva upp gymnasiereformen. Klokt. Men de har väl insett att det finns ett så massivt stöd för det vi gör att de tvingats retirera från vad de egentligen tycker. Om reformen vore så dålig som de sagt skulle de naturligtvis riva upp den. Reträtt bakom rökskjutning kanske?

Arbetarrörelsens tankesmedja gör egentligen tummen upp för vår reform i en rapport häromdagen, liksom vänsterprofilen Jonas Sjöstedt. LR, Svenskt Näringsliv, SACO, SKL, Företagarna - ja, de flesta är positiva. Och forskningen, som jag lyssnade till idag, sågade socialdemokraternas/Göran Perssons gymnasiereform.

Nu vet lärarna och rektorerna vad som gäller och kan planera för ett bra införande nästa höst. Det bådar gott. Samtidigt säger de rödgröna att de ska förändra i alla fall, fast lite senare. Då tar de ju tillbaka lite av det de säger och gör lärarna osäkra. Inte så klokt.

Miljöpartiets Mats Pertoft ställer ut ett löfte han aldrig kommer att kunna leva upp till: "vi lovar att alla ska få högskolebehörighet". HUR ska det gå till? Det är inte seriöst. Idag är det endast 68% som når dit, trots ganska låga krav. Hur ska nu alla få behörighet? Ska kraven sänkas ytterligare? Vad är det som ska bort från yrkesprogrammen för att fylla med mer teori, för så måste det ju bli? Den svåra frågan svarar de aldrig på.

Expressen, Aftonbladet, SvD, DN, DN2, SvD ledare,

Forskare: Lärarkompetens viktigare än lärartäthet

Jag stal mig lite tid från valkampanjandet idag för att gå på en konferens om vad forskningen säger om den svenska utbildningspolitiken - vilka effekter har den egentligen (Rapport 2010:13)? IFAU arrangerade och jag var enda riksdagsledamot på plats. Superintressanta resultat. IFAU är duktiga.

Professor Jan-Eric Gustafsson inledde med en genomgång av vilken betydelse resurser och lärarkompetens har. Lärartäthet dömdes i princip ut som relevant mått helt och hållet. Klasstorlek har nästan ingen betydelse för elevernas lärande, möjligen något för små barn, utländska barn och barn från familjer utan utbildningstradition samt högpresterande. Att klasstorleken spelar viss roll för de mindre barnen kan dels bero på att det blir högre kvalitet i läsinlärningen som i sin tur är grunden för vidare skolgång och dels att det blir en effektivare insocialisering i skolans normer och regler.

I storskaliga försök med "class size reduction" i bl a USA har de positiva effekterna helt uteblivit, enligt forskningen. På forskarens knastertorra sätt konstaterade han att "det framstår inte som troligt att förändringar i lärartäthet kan föranleda resultatförsämringarna". Tål att tänka på när alla kräver mindre klasser och fler lärare som lösningen på alla skolans problem.

Lärarkompetens spelar däremot en mycket stor roll, lika stor som elevernas sociala bakgrund. Forskningen kunde inte säga hur en lärare ska "se ut" för att vara bra, men ämnesdidaktiska kunskaper förefaller ha större betydelse än ämneskunskaper. Fast samtidigt är goda ämneskunskaper en förutsättning för god ämnesdidaktik... De underströk också att det är viktigt att tiden för undervisning maximeras.

Professor Peter Fredriksson gick igenom avhoppen på gymnasiet och kopplade dem till gymnasiereformen och det nya målrelaterade betygssystemet som infördes i mitten av 90-talet. Avhoppen ökade rejält när man gick över från 2-årig till 3-årig yrkesutbildning där det extra året i huvudsak har teoretiskt innehåll, i synnerhet bland elever med låga grundskolebetyg. Motivet för det tredje året - att förenkla och öka övergången till högre studier - sågades totalt. Han kunde inte se några sådana effekter alls. Och den ökade utbildningsinsatsen har inte resulterat i högre inkomster heller.

När det gäller betygens påverkan så fick han mothugg av en annan professor, Christina Cliffordson, som ägnat sig mer åt betygen. Fredriksson menade att dagens betygssystem med meritpoäng lett till att färre tar examen och att det är de elever som har sämst grundskolebetyg som påverkats mest. Cliffordsson kontrade med att konstatera att det statistiska urvalet skedde när det var som rörigast i gymnasiet i mitten av 90-talet när strukturen ändrades samtidigt som betygssystemet och det var massor av implementeringsproblem. Hon ifrågasatte också hur generaliserbara resultaten är över tid. Initiala resultat är inte nödvändigtvis långtiktigt giltiga.

Den tredje genomgången handlade om högskolan och hur rekryteringen och antagningen går till. Fil dr Björn Öckert konstaterade att högskoleprovet inte har något värde alls när det gäller att prognostisera framgång i högskolestudierna. Högskoleprovet har t o m ogynnsamma egenskaper, därför att de skjuter upp högskolestarten och därmed leder till lägre ekonomisk avkastning på högskolestudierna samt att de tenderar att gynna personer från socialgrupp 1.

Mina tankar om detta då?

Att förändra gymnasiet är mer angeläget än någonsin. De rödgrönas linje känns helt fel och forskningen belägger detta. T o m LO är inne på samma spår - när ska S ändra sig?

Resursfrågan borde handla mer om kompetens och kvalitet och mindre om kvantitet. Högre utbildade, mer kompetenta och bättre betalda lärare känns viktigare än fler vuxna i skolan. Fortbildning och koppling till forskningen måste lyftas på dagordningen men det är tyvärr inte så "hot" i populistiska utspelstermer, men det är så väldigt rätt om syftet är att förbättra kvaliteten.

Och det är bra med fler lektioner och att avlasta lärarna jobb som kuratorer, psykologer och skolsköterskor kan göra bättre så att de i stället kan ägna sig åt undervisning.

Sammanfattningsvis: moderaternas utbildningspolitik ligger rätt utifrån vad forskningen säger.

Slutligen, LR-ordföranden Metta Fjelkner var på plats och meddelade att LR minsann inte "ropar efter mer resurser till skolan, däremot en annan användning av resurserna" för att citera vad hon sa. Låter klokt och bra. Trots det kan jag ju erinra mig en mängd utspel från samma fackförbund om just behovet av mer resurser... Men man kan ju ändra sig.

100-lapp med Mp eller 500 med M?

Igår presenterade de rödgröna en uppgörelse om högskolan. Äntligen ett utbildningsområde de är överens om. Det stora frieriet mot studenterna var höjt studiebidrag med 100 kronor nästa år och därefter en ambition att fortsätta höja kommande år. Vi säger 500 kronor i höjt studiemedel redan nästa år, fast då är det lånedelen.

Studenterna får alltså 400 kronor mer med Alliansen nästa läsår.

Det är väl rätt rimligt att främst höja lånedelen, det är ju trots allt studenten som har störst fördel av sin utbildning och lånet är helt frivilligt. Det är en framtidsinvestering.

De rödgröna vill också ha 5 000 ytterligare platser på högskolan, trots att det finns tomma platser. De beskriver vår utökning som minimal. Sanningen är att antalet inskrivna på högskolan har ökat från 231 000 hösten 2007 till 273 000 nu i höst, alltså 18% fler. 5 000 platser till, lite överbudspolitik är det allt.

De vill också att arbetslivserfarenhet ska ge poäng vid antagningen. Har man jobbat på McDonalds i två år så ska man ha lättare att komma in på en attraktiv utbildning än en ungdom som visserligen har högre betyg men inte har jobbat. Jag förstår inte logiken alls. Det kommer bara att skjuta upp studiestarten.

Häromdagen kom en utvärdering som sa att betygen är det bästa sättet att prognostisera förutsättningarna att klara en högskoleutbildning. Utifrån detta finns det heller inget skäl att göra avkall på betygsintagningen.

Trots uppgörelsen så är det fortfarande flera frågor som vi inte fick svar på. Hur blir det studieavgifterna för utländska studenter? Kvar eller bort? Hur blir det med kårobligatoriet? Återinföras eller frivilligt som idag? Här anar jag djup splittring, annars hade det så klart funnits med. Men så kan de inte fortsätta att ducka. En rödgrön regering måste hantera frågorna. Hur ser svaren ut?

DN, DN2, DN3, SvD, SvD2, Aftonbladet, Ab2,

Friskolornas Dag och HQ-bank

Kungsträdgården i Stockholm fylldes av friskoleanhängare idag för att fira Friskoledagen och 15-årsjubileet för Friskolornas Riksförbund. Amy Dimond och Timo Räisänen underhöll och jag debatterade med Marie Granlund (s).

Det var en annan Marie Granlund än den jag brukar möta. Hon såg likadan ut, men hade andra åsikter. Varför är hon aldrig så positiv till friskolor och valfrihet i riksdagen, som hon var inför de församlade friskoleanhängarna? Nu kändes hon inte vid att det skulle bli några inskränkningar, sänkt skolpeng eller svårare att starta, men det just den linjen hon driver i riksdagen. Och hon har röstat emot alla förslag om lika villkor och möjlighet att pröva skolpengen i domstol men det höll hon tyst om.

Jag hade hoppats på att hon skulle presentera en rödgrön uppgörelse om friskolorna, men icke. Trots alla löften vet vi fortfarande inte vad de planerar. Klart är väl i alla fall att alla rödgröna uppgörelser kommer att innebära försämringar för friskolorna och sämre valfrihet. Vänsterpartiet och fotfolket inom socialdemokratin kommer ju inte att gå med på något annat.

Fick också klart för mig att SVT:s Uppdrag granskning ska ägna sig åt vinst i friskolor några dagar före valet. Säkert kan de hitta någon skola som tagit ut ohemula vinster på bekostnad av kvaliteten även om de allra flesta sköter sig och fungerar väldigt bra. Det finns ruttna ägg även i denna korg, precis som i alla korgar. Usel kvalitet förekommer också i kommunala skolor och i friskolor som inte går med vinst. Hoppas förstås att det blir ett sakligt och nyanserat program, men är lite skeptisk.

Överhuvudtaget tycker jag att det är trist att blanda ihop eventuell vinst med kvalitet. Det viktiga måste ju vara att alla skolor håller bra kvalitet. Här har statsmakten varit alldeles för slapphänt under socialdemokraternas tid. Precis före sommaren ändrade vi lagen så att Skolinspektionen får muskler att ingripa mot dålig kvalitet.

Idag kunde vi läsa i tidningarna att Finansinspektionen drar in tillstånden för HQ-bank. Här finns vassa instrument mot brister. Det får vi i skolan nu också. Dåliga skolor ska kunna stängas eller få böter. Det kommer att vara mycket mer effektivt än att förbjuda aktieutdelningar som sker 1-2 år efter det att man åsidosatt kvaliteten.

Nu ska barnens skolgång skyddas lika mycket som vi skyddar våra pengar. Tacka Alliansen för det!

DN, SvD, DN,

Rödgröna lovar, men betalar inte

Jag har besökt tre förskolor de senaste tre dagarna. Det blev mycket diskussioner om kvalitet och vad personalen skulle vilja utveckla. Ingen lyfte frågan om barngruppernas storlek som ett problem, vilket förvånade mig.

Den nya läroplanen för förskolan har tagits emot väldigt väl. De är glada över tydligheten och större betoningen på lärande lek. De törstade lite efter mer fortbildning och kanske bättre anpassade lokaler.

Att barngrupperna inte var någon stor fråga kanske beror på att de inte var så orimligt stora. Nacka och Jönköping ligger runt 5 barn per anställd. Det kändes som att de kommit förbi storleksdiskussionen. Det beror ju på vilka barn, vilka lokaler, hur gamla barnen är, hur länge de är på förskolan, organisationen och personalens utbildning, sa de.

Igår presenterade de rödgröna sin stora satsning. Personaltätheten ska bli 5,0 barn/anställt (jämfört med 5,3 idag). Deras stora problem är att de lovar bort andras pengar. Dels räknar de inte med den faktiska kostnaden, dels lovar de att kommunerna ska betala hälften. Det är inget annat än bluffpolitik. Mona Sahlin kan ju inte lova bort kommunernas pengar. Statliga löften och ambitioner ska också betalas av staten, det har vi varit väldigt noga med.

Nu lovar Sahlin&co bort pengar som de inte har. Det är oseriöst och hotar naturligtvis ekonomin. Ansvarslöst faktiskt. Antingen undergräver det kommunernas ekonomi eller så tvingar det fram stora skattehöjningar om man håller på så.

I sak har jag inget emot ambitionen om 5 barn per anställd även om det inte går att göra så statiskt. 1-2-åringar behöver kanske mer personal och 5-åringarna kan vara i större grupper en del av dagen.

Däremot tycker jag att man kan vara kritisk till de rödgrönas märkliga kvalitetsbegrepp. Det är bara gruppstorlek i deras värld. Personalens kompetens och utbildning är minst lika viktig. Den har ökat under mandatperioden så att 54% nu har pedagogisk högskoleexamen, mot 51% när vi tog över. Men jag skulle gärna se en ännu högre ambition. På en avdelning med tre anställda kanske 2 borde vara förskollärare? Ställer de rödgröna upp på det?

Och vad säger de om den nya läroplanen för förskolan? Vill de ta bort den?

Och förskollärrarlyftet, vår stora satsning på fortbildning, hur blir det med den? Skrota den också?

DN, SvD, SVT,

Manifestet känns bra

Nu har Alliansen presenterat sitt valmanifest. Det är späckat av insatser för fler jobb, mer frihet och bättre utbildning och vård. Förslagen om nya jobb, lärlingsutbildning, fler lektioner etc har redan presenterats, så det är inget nytt.

Nytt är däremot kontexten och att de gemensamma värderingarna kommer fram, det är inte bara konkreta förslag. Nu ser man helheten. Jag tycker att hela dokumentet andas framtidstro och humanism. Människor ska ges utrymme att växa och klyftor ska bort. Det blir fler jobb och fler skattebetalare i stället för högre skatter.

Känns väldigt bra. Tryggt, ansvarstagande och inga överbud eller löften om allt till alla. Det är seriöst helt enkelt.

Återstår att se vad de rödgröna lanserar. Mer bidrag och höjda skatter är väl stalltips?! Kommer de att presentera någon gemensam politik på viktiga områden, t ex på utbildningsområdet eller för rättsväsendet?

De rödgrönas kommentarer känns prefabricerade, tillkomna innan de läst valmanifestet. Helt tagna ur luften. "Mycket skattesänkning, lite välfärd" menar Östros. Hur är det då? 9,8 miljarder för att förstärka välfärden (varav skolan och kommunerna får mest) och 3 miljarder för att sänka skatterna (för pensionärer) nästa år. För mig är 9,8 miljarder mycket mer än 3. Men Östros är ju inte så bra på ekonomi...

Expressen, Expr2, SvD, DN, Aftonbladet, SR, SVT

Alliansen storsatsar på utbildning

Idag presenterade Alliansens partiledare en stor satsning på utbildning och jobb för unga. Det hör ju ihop. Arbetslinjen fullföljs i skolan.


Här är några av förslagen:

• Fler lektioner i matematik


• Läsa-skriva-räkna-satsning


• Lärarpaket


• Fjärde teknkiskt år på gymnasiet


• Bonus till skolor i utsatta områden


• Höjt studiemedel 500 kr/månad och höjt studiebidrag till komvuxstuderande


• 1000 nya platser på folkhögskolorna


• Arbetspraktik för 12 000 arbetslösa ungdomar


• Fler lärlingsplatser både för ungdomar och vuxna


• 650 miljoner kronor i satsning på elevhälsan för att stärka elevernas sociala utveckling med rätt kompetens och avlasta lärarna uppgifter så att de kan ägna sig mer åt undervisning.


• Mångmiljardsatsning till kommunerna.

Jag tycker att det är väl avvägda förslag och ett bra sammansatt paket. De bygger på seriösa bedömningar av vad som behövs, inga nycker från uppblåsta tidningsartiklar. Och många miljarder kostar det och det tas ur det förväntade reformutrymmet. Det är våra prioriteringar för framtiden och visar att vi främst satsar på att höja kvaliteten i välfärden.


Mot detta ska t ex ställas vänsterns förslag om en storsatsning på fritidshemmen som kostar 7,5 miljarder kronor. Där är nästan alla pengar använda. Vad är viktigast? Jobb för ungdomar, elevhälsa och fler lektioner? Eller bara satsa på fritidshemmen? Visst, det är stora grupper på fritids på en del håll och det behöver man åtgärda, men att gå till en nivå med 1 anställd per 10 barn (som är där i huvudsak efter skoldagens slut) känns väl lite väl mycket.


Och var finns de rödgrönas gemensamma alternativ i skolpolitiken? Svaren saknas faktiskt. Håller med Göran Persson, "de får skärpa sig".



GP, SvD, Aftonbladet, Expressen, DN, DN2, DN3, SVT, SVT2, TV4,

De har lovat kvalitet i skolan förut

Mona Sahlin vill ha kvalitetskrav i skolan, sa hon i partiledarintervjun i radion i morse.

Som om det inte finns några idag, då?! Läroplanen, kursplanerna och skollagen är full av kvalitetskrav. Där står vad eleverna ska lära sig, vad de har rätt till och vad skolorna är skyldiga att erbjuda och göra. Jag tror att det vore farligt att vika av från den målstyrningen. Men, och det är viktigt, det var varit tre problem med detta under lång tid - kraven har varit otydliga, de har inte följts upp och inget händer om man inte uppfyller kraven.

Allt det ändrar vi på nu. Skollagen och betygskriterierna blir mycket tydligare och sanktioner införs. Utvärderingen har skärpts, bl a genom att vi inrättat en helt ny inspektionsmyndighet. Socialdemokraterna har röstat emot det mesta, senast i juni när sanktionsmöjlighetena infördes.

Att socialdemokraterna under lång tid nonchalerat kvalitetskraven gör att dagens utspel inte är trovärdigt för fem öre. De har lovat så mycket förut, men aldrig levererat. Jag skrev en rapport till moderaternas partistyrelse om utvärdering av skolan 2005 och som tur var så har jag den kvar.

I rapporten gick jag igenom vad som sagts om utvärdering av skolan. Dåvarande skolminister Ylva Johansson (s) skrev t ex på DN Debatt 12 april 1998 att "dåliga skolor ska kunna straffas" och att "staten måste skärpa sina instrument för att värna varje barns rätt till en likvärdig utbildning". Jättebra, det hade vi krävt länge. Men det blev aldrig gjort.

Nästa skolminister, Ingegärd Wärnersson (s), skrev i sin utvecklingsplan för skolan (maj 1999) att ”metoder behöver utvecklas för att också kunna mäta mer komplexa frågor som t ex i vilken grad eleverna har tillägnat sig skolans värdegrund och i vilken utsträckning de uppnår skolans mål när det gäller samarbetsförmåga, förmåga till kritisk granskning, att se sammanhang och lösa problem etc. Regeringen anser att det finns skäl att särskilt understryka behovet av kontinuerlig uppföljning och avstämning genom hela grundskoletiden.
Perfekt. Men det blev heller aldrig gjort. Avstämningen i 5:an var frivillig och gällde bara vissa ämnen. Några metoder för att mäta de komplexa frågorna togs aldrig fram.

Perssons tredje skolminister, Thomas Östros, skrev i sin utvecklingsplan (maj 2002) att ”ett decentraliserat och målstyrt system kräver en omfattande och noggrann nationell uppföljning, utvärdering, granskning och tillsyn kombinerad med konsekventa insatser för att utveckla det lokala kvalitetsarbetet” samt att ”Skolverket kommer att ges i uppdrag att utveckla de enhetliga resultatmått för förskolan, skolan och vuxenutbildningen som bör ingå i varje kvalitetsredovisning". Kanon! Men det gjordes heller aldrig. Enhetliga resultatmått finns inte. Och den som sett någon omfattande och noggrann granskning så kan ju höra av sig...

Ministrar kom och ministrar gick, nya löften ställdes ut, men inget hände. Nu lovar socialdemokraterna (dessutom samma personer!) nya kvalitetskrav och kvalitetsmått igen. Vem tror på dem? Varför skulle de lyckas nu?

Dessutom - de kan ju inte lova saker de inte avsätter pengar för. Sedelpressen går varm hos de rödgröna.

SvD,

Snälla, snälla, snälla, snälla... Svara!

Fråga 10 till de rödgröna får väl bli: när ska ni svara vad ni ska göra med skolan?

I god tid före valet har de sagt, men än så länge finns endast ett knapphändigt papper som säger att det ska bli betyg i 7:an. Men resten? När får vi veta vad de tänker om gymnasiet, friskolor, ordning och reda, högskolan, mobbning, kunskapskrav och allt det andra som är viktigt för att vi ska få ett riktigt bra utbildningsväsende. Valkampanjen pågår för fullt, men svaren uteblir.

Jag får väl låna Caroline af Ugglas låt och säga: snälla, snälla, snälla, snälla, snälla... Vi är nog rätt många som vill veta. Jag tycker att alternativen ska vara tydliga. Det är en demokratisk skyldighet att före valet deklarera vad man ska göra efter.

Vi i Alliansen har en rapport på 46 sidor där vi både redovisar våra gemensamma värderingar och konkreta förslag som vi vill genomföra - språksatsning, fler lektioner, mer matte, rektorslyft, spetsutbildningar, fortsatt lärarfortbildning etc. Men vad vill de rödgröna gemensamt?

Beror tystnaden på att de inte kan ena sig? Det lutar åt det.

Ständigt denna Bodström

I helgen hörde jag socialdemokraternas radiospot i Stockholms reklamradio. Thomas Bodström säger att i Sundbyberg, där får minsann alla elever det stöd de behöver i skolan och ingen elev hålls tillbaka. De kan inte vänta med att göra det så bra som i Sundbyberg för alla elever i hela länet.

Det finns säkert många bra skolor och hängivna lärare i Sundbyberg, men statistiken visar att Bodström ljuger. Det är ju trist att behöva säga det, men så är det tyvärr. Jag utgår från att man pratar sanning och ogillar när man beskyller varandra för lögner. Därför bär det mig emot att beskylla Bodström för att vara en lögnare. Han vill säkert att alla ska få det stöd de behöver, men verkligheten är långtifrån där. Vad sägs om detta:

27,4% av eleverna i Sundbyberg blev underkända i något ämne 2009 och det är fler än vid förra valet (25,6%). Det är färre som är behöriga till gymnasiet, 85,7% jämfört med 91,1% år 2006. Allt enligt Skolverkets officiella statistik.

Om alla elever får det stöd de behöver i Sundbyberg, hur kommer det sig då att resultaten försämrats? Att mer än var fjärde elev inte klarar de lågt satta målen i grundskolan? Vad har Bodström för belägg för sitt påstående att alla får det stöd de behöver?

Sundbyberg har gjort de största neddragningarna av lärartätheten i hela Stockholms län. Före valet (läsåret 2005/2006) var det 7,5 lärare/100 elever (exkl modersmålsundervisning och svenska som andraspråk). Läsåret 2009/10 hade det sjunkit till 6,5. Den rödgröna politiken har alltså lett till att en lärare per 100 elever tagits bort. Sundbyberg har nu, tillsammans med också rödgrönt styrda Södertälje, länets lägsta lärartäthet. Är det så de vill göra för alla andra i hela länet?

I min hemkommun Nacka - som också är Bodströms hemkommun - har man jobbat mycket med att stödja och stimulera eleverna att nå så långt de kan. Resultaten är långt bättre än i Sundbyberg (11,4% underkända i något ämne och 96% behöriga till gymnasiet), men jag skulle ändå inte våga påstå att alla elever får det stöd de behöver. Det finns säkert exempel där det inte är så. Man kan alltid bli lite bättre.

Frågan är var Bodström och socialdemokraterna tycker att skolan är bäst - i moderatledda Nacka eller socialdemokratiska Sundbyberg?

Och så läser jag i Aftonbladet och Expressen om radioprogrammet P3 Morgon som handlar om drogtester. Bodström säger först att han ska göra samma test som ungdomar får göra, men backar sedan ur eftersom det skulle vara för kränkande. Heder år justitieminister Beatrice Ask, som däremot gör testet. (SvD, DN)

Kanske är testerna kränkande, men jag tror inte det. Men om man vill utsätta ungdomar för drogtester, frivilligt och slumpmässigt eller vid misstanke om droganvändande, så kanske man borde vara beredd att göra dem själv också?

Bodströms agerande inger inte riktigt respekt tycker jag. Med lögner och hattande fram och tillbaka blir man inte trovärdig.

Fråga 9: ska ni höja skatten för lärarna?

Fråga 9 till de rödgröna om den gemensamma skolpolitiken handlar om lärarna.

Vi har gjort en hel del för att stärka lärarna under mandatperioden. Bättre grundutbildning, mer fortbildning, högre lön för alla duktiga lärare och större utrymme att få vara professionell - det tror jag leder till högre status och stärkt yrkesroll för lärarna. Och det är viktigt. Våra lärare är helt avgörande för elevernas kunskapsutveckling. Cheferna måste ha tillit till deras vilja och förmåga, de måste ha befogenheter men också ta ansvar.

En utredning som jag lät Riksdagens utredningstjänst (RUT) göra förra året visade att lärarlönerna är högst i moderatledda kommuner och lägst i de som har socialdemokrater i ledningen. En grundskollärare tjänade 7 000 kronor mer per år i en genomsnittlig M-kommun, jämfört med en S-kommun.

Resultatet är likadant med deltagandet i den statliga mångmiljardsatsningen Lärarlyftet. Moderatledda kommuner deltar betydligt mer än S-styrda. Förra året deltog inte 38 kommuner alls. 20 av dem var röda och 3 med moderat ledning. M-kommunerna utnyttjar 70 procent av statsbidragen och S-kommunerna bara hälften av vad som finns tillgänligt. Det visar på skillnad i intresse.

Vi har visat hur vi vill utveckla lärarna och lärarrollen. Men vad vill de rödgröna?

Ska Lärarlyftet skrotas? De säger att det är viktigt, men engagemanget är i praktiken mycket lågt. Ska fortbildningen återgå till något som nästan inte finns på skolorna?

Vad händer med den nya lärarutbildningen, som högskolorna nu förbereder med glatta livet? Ska den rivas upp och återgå till den gamla utskällda modellen? Ska det finnas lågstadielärare som inte läst de ämnen de undervisar i?

Lärarlegitimationen - hur blir det med den? Vi inför en legitimation som bidrar till att säkra kvaliteten och kompetensen. Men vad gör de rödgröna?

Och lönerna? Det är ju inte bara lön före skatt som räknas, de flesta är mest intresserad av lön efter skatt. Hur mycket ska skatten höjas för lärare? Är det rimligt att lärare betraktas som höginkomsttagare och tvingas betala statsskatt? Varför ska a-kasseavgiften höjas för lärarna

Arbetsmiljön har jag frågat om tidigare. Skolan är inte bara elevernas arbetsmiljö utan även lärarnas. De är lika intresserade av ordning och arbetsro som eleverna. Ska de få de verktyg som de behöver för att skapa trygghet? Ska signalen från styrande till medarbetare vara att mobbare inte kan flyttas, att elever som slår eller hotar lärare inte ska kunna stängas av temporärt? Det är ju miljöpartiets linje, kanske blir det även de rödgrönas?

Om vi inte satsar på skolans anställda så spelar de andra förändringarna vi gör inte så stor roll. Lärarna måste trivas, känna sig uppskattade och få utvecklas för att kunna göra ett verkligt bra jobb med eleverna. Lärarna är en nyckel för att kunna förbättra skolan.

Vad vilja de rödgröna? Svara snarast, valdagen närmar sig.

Arbetarrörelserapport sågar s-politiken

Har just läst en rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja, "De andra 50 procenten, då?". De rödgrönas mål är ju att hälften av en ungdomskull ska börja på högskolan och rapporten handlar om den andra halvan, den som inte ska börja på högskolan.

Initiativet är intressant och rapporten välskriven och klarsynt. Anne-Marie Lindgren ger en bra historisk beskrivning av yrkesutbildningen och hur det kollektiva minnet inom socialdemokratin ser ut. För oss som inte har det minnet ger det nya perspektiv för att förstå den oro många på vänsterkanten känner inför de förändringar på gymnasiet som vi beslutat om, men som genomförs först nästa höst.

Det är förstås lite pliktskyldigt gnäll på regeringen, även om det i huvudsak riktas mot vad man menar är de onda borgerligas avsikter, och inte dess förslag. Men den riktigt skarpa kritiken riktas mot socialdemokratin. Det måste svida lika mycket som om Timbro skulle kritisera Alliansens skattesänkningar.

Ann-Marie Lindgren skriver bl a följande:

"Den något paradoxala effekten av inriktningen mot breda kunskaper (som socialdemokraterna länge drivit, min kommentar) har dock åtminstone delvis blivit att arbetsmarknadsvärdet av en gymnasieutbildning urholkats, eftersom den inte ansetts ge tillräcklig yrkeskompetens. Utbildningen har uppfattats som så allmän att den inte meriterar för något särskilt och därmed stärker den inte arbetsmarknadspositionen för den som fått den." (s 6)

"Och ska man tala om kunskap som maktfaktor hör ett gott yrkeskunnande dit – för ett gott yrkeskunnande stärker den enskilde på arbetsmarknaden. Medan otillräcklig utbildning, eller utbildning från ett program i skolan som arbetsgivare finner alltför lättviktigt, snarast försvagar den enskildes möjligheter att välja. " (s 8)

Just det. Yrkesutbildningen har varit för torftig och inte gett den utbildning som krävs för att få jobb. Och så har vi hög arbetslöshet bland ungdomar. Ingen borde vara förvånad.

Hon har också en klar poäng när hon skriver om varför det ansetts så viktigt att hålla dörrarna öppna så länge som möjligt för högskolestudier:

"Ambitionen att undvika återvändsgränder är naturligtvis riktig. Men ligger det inte en, om än omedveten, värdering av vad som är en fortsättningsväg och vad som är en återvändsgränd, när det är just yrkesprogrammen man ser som återvändsgränder? Faktum är ju att även de teoretiska programmen i gymnasieskolan – samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig – kan ses som återvändsgränder. I den meningen, nämligen, att om man efter att ha gått igenom något av de programmen skulle upptäcka att man vill bli elektriker, eller verkstadsmekaniker, ja, då måste man börja om från början." (s 5)

Jag skulle egentligen vilja gå ännu längre i slutsatsen. Det har i praktiken varit omöjligt att sadla om från naturvetare till elektriker. Yrkesvux, som vi startat, är faktiskt ett väldigt bra sätt att ta bort denna återvändsgränd. Och visst visar det på en nedvärderande syn på yrkesutbildning inom socialdemokratin?!

Anne-Marie Lindgren avslutar sin text med att ge så tydligt stöd hon kan (och vågar?) för vår nya gymnasiereform, som innebär att elever på yrkesprogram får en möjlighet att välja till så att man också blir behörig till högskolan om man vill.

"Det kan ju ses som en salomonisk kompromiss mellan de som förespråkar denna behörighet och de som menar att behörighetskraven blir stötestenar för en grupp elever som annars skulle klarat sig igenom gymnasiet. Det går att argumentera för sådan lösning, på samma sätt som det går att argumentera för att en – önskvärd – förstärkning av yrkesämnena kan försvara en viss neddragning av teoriämnena. Men då bör det samtidigt finnas möjligheter att senare i livet bygga på med de kunskaper man som tonåring valde bort – eftersom människor faktiskt förändras, och kan vilja byta inriktning. Då är det ett avgjort problem att regeringen, parallellt med denna omläggning av gymnasieskolan, skär ner på vuxenutbildningen och gör den konjunkturbestämd. Och det är också ett problem att de nya antagningsreglerna till högskolan missgynnar de personer som fått komplettera för att vara behörig." (s 9).

Chefen för Arbetarrörelsens tankesmedja har alltså inget emot vår gymnasiereform i sig, utan argumenterar egentligen för att det vi nu gör stärker yrkesutbildningen och ungdomars etablering på arbetsmarknaden. Det hon argumenterar emot är det som kommer efter gymnasiet, men det är klent underbyggt.

Jag tycker att det är rimligt att dimensioneringen av komvux anpassas både till efterfrågan och konjunkturen. När det finns mycket jobb och hög efterfrågan på arbetskraft är det rimligt att det är färre platser än i en lågkonjunktur. Det kan ju inte vara något självändamål att så många som möjligt alltid ska läsa på komvux, eller? Dessutom var det ju socialdemokraterna som påbörjade neddragningen av komvux. Skolverket kom häromdagen med statistik som visade att antalet studerande på komvux nu ökat för första gången på 10 år. 7 av de åren med minskande antal studerande styrde socialdemokraterna. Nu ökar vi antalet platser och satsar dessutom på yrkesutbildningar, vilken nästan inte funnits tidigare.

Vad gäller antagningsreglerna så ska ju de ses över igen, vi får se vad det leder fram till.

Det gamla arbetarpartiet har uppenbarligen inte förstått yrkesutbildningens värde, men det har det nya arbetarpartiet