26 september, 2009

Vem bär ansvaret för bristerna i skolan?

Igår presenterade Skolverket en tjock analys över orsakerna till de försämrade resultaten i skolan. Ökad segregering, decentraliseringen, fler särlösningar och för mycket eget arbete för eleverna är några av förklaringarna. (Aftonbladet, Sveriges Radio, SvD, DN, Sydsvenskan)

Det jag tycker att man kan konstatera är att hela rapporten är en bokslut över socialdemokraternas misslyckade regeringsinnehav. Den borgerliga regeringen 1991-1994 är inte oskyldig eftersom den införde rätt att välja skola 1992 och fick fram nya läroplaner och ett nytt betygssystem men de genomfördes först efter maktskiftet 1994. Valfrihetens konsekvenser har inte följts upp, utan vänstern har endast motarbetat valfriheten i sig.

De som inte gillar valfrihet tror sig nu få vatten på sin kvarn av rapporten, men det är en grov vantolkning. Det är inte rätten att välja skola och intresse för friskolor som är roten till sämre kunskaper. Segregationen har förvisso ökat i samhället under de senaste 20 åren (då sossarna styrde 17 av åren), men det är ju en boendesegregation och ett utanförskap som är orsaken till det. Man kan ju bara tänka hur det hade sett ut om valfriheten i skolan inte funnits. Nu finns en möjlighet att ta sig från segregerade områden, tidigare var invandrarungdomar hänvisade till invandrarskolor. Det finns också forskare som visat på att ökad konkurrens och friskolorna lett till högre kvalitet. Stockholmsregionen är ett bra exempel på det. Här är resultaten bäst i landet och friskolorna är störst i antal. Det som ska motarbetas är ju utanförskap, inte valfrihet. Valfriheten borde understödjas i stället. Fler - alla - borde göra medvetna skolval.

Nej, den stora orsaken till bristerna tycker jag att man kan finna i att staten inte tagit sitt ansvar fullt ut. Skolan slängdes ut till kommunerna utan att de var tillräckligt förberedda och utan att de fick tillräckligt med stöd för att klara det. Kunskapsuppdraget tonades ned, betyg togs bort och Skolverket ville till och med bli av med nationella prov. Det fanns en panisk rädsla för att följa upp elevernas kunskapsutveckling inom skoletablissemanget på 90-talet. Lärarutbildningen är också ett exempel på usel statlig styrning. Staten sjösatte inte reformerna med läroplaner på ett bra sätt och pengar tillfördes inte i nödvändig utsträckning. Det kan man bara lasta dem som då styrde för.

LR och folkpartiet tar givetvis tillfället i akt att skylla allt på kommunaliseringen och kräver nu förstatligande. Visst finns det kommuner som inte tar sitt ansvar, alldeles för många dessutom (både röda och blåa). Men de som tar ansvar är betydligt fler och det går inte att vrida klockan tillbaka. Och staten har ju inte ens skött sitt begränsade ansvar för skolan, varför skulle man då klara ett mycket större? Staten måste nu ta sitt ansvar fullt ut och det gör vi med flera av de reformer som är på gång; att följa kunskapsutvecklingen redan från skolstarten, Lärarlyftet och ny lärarutbildning, en Skolinspektion med muskler, ny rektorsutbildning och en ny skollag. Jag skulle gärna se mer lärarledd undervisning också och fler insatser för att göra skolan modern och relevant för eleverna. Det kanske blir resultatet efter en ny Alliansseger i nästa års val?

Malin Siwe har en skarp och ganska självklar kommentar i DN idag. Huvudet på spiken. Individualisering i betydelsen se varje elev och anpassa undervisningen till just honom/henne har blivit individualisering i betydelsen jobba på själv och eget arbete för eleven. Häri ligger nog en hel del av förklaringen. Att lära eleverna ta ansvar och bli självständiga är en bra ambition som skolan måste ha, men 10-åringar är inte vuxna. De som inte har så mycket eget driv och föräldrar som pushar på hamnar väldigt lätt i bakvattnet. Jag såg glimtar av det under min prao-dag på Lidingö.

Siwes kommentar är långt mer intressant än vad LR:s Metta Fjelkner ger uttryck för på Newsmill tillsammans med LR:s nya chefsideolog Gunnar Ohrlander (skribent på ultrakommunistiska tidningarna Norrskensflamman och Gnistan). Med ett väldigt högt uppskruvat tonläge skriker hon ut att alla politiker ska "be lärarna om ursäkt för åratal av övergrepp och förföljelse". Tänk, jag trodde att skolan var till för eleverna... Hon visar att det gamla talesättet när argumenten inte håller, så måste man höja rösten äger sin sanning fortfarande. Trots en 7 500 tecken lång artikel så finns inte ett uns av självkritik från LR för vad som hänt under de gångna 20 åren. Det kanske hade varit lite klädsamt?! Man kan säga vad man vill om politiker, men inte regerar dom i klassrummen i alla fall. Hur skolan organiserar undervisningen och vad man gör på lektionerna är helt och hållet en fråga för lärare och rektorer. Nog har de väl ett uns av ansvar också?

3 kommentarer:

The Bookworm sa...

Mycket intressant rapport. Visst har vi lärare ansvar, det är vi som bestämmer i klassrummet. Det som har varit värre är oviljan att mäta resultaten och att skolledningarna har ökat vårt sociala och administrativa ansvar på bekostnad av undervisningen. Jag är positiv till Sollentuna kommuns utmärkta utbildningsstrategi och att i min kommun är det intressant vilka resultat eleverna får. Frågan om resurser till detta lämnar jag dithän - det är till att göra något bra av det vi har. Höga förväntningar ger höga resultat. Sedan vill jag att vi ska få en lärarlegitimation. Hur går det med den frågan nu?

Sivan sa...

Egendomlig frågeställning! Så länge vi inte inser att det faktiskt ELEVENS SOM SJÄLV ANSVARAR FÖR SITT RESULTAT, desto sämre kommer det att bli.

gabbs sa...

Jag har gått i friskolor med mycket eget arbete sedan årskurs två i grundskolan (går sista året i gymnasiet nu). Nej, vissa tioåringar klarar inte av att ta eget ansvar, men många gör det. Jag var en av de tioåringar som blev motiverad av den stora valfriheten som det egna arbetet innebar och hade inte presterat bättre i den katederskola Björklund förespråkar. Låt barn som klarar av eget arbete gå i skolor som passar dem och de som behöver mycket struktur gå i skolor som passar dem.

Och angående frågan om lärarlefitimation. Nej tack!

Den bästa lärare jag någonsin haft, min föredetta fysiklärare är är utbildad civilingenjör och doktor i kemi. Han är mycket kunnig och pedagogisk men saknar lärarutbildning. Att tvinga in honom på lärarhögskolan skulle innebära onödigt slöseri med resurser. Lärarutbildning och pedagogisk kompetens är inte nödvändigtvis samma sak.